Bakom gardinen

Här är en låt av en gammal vän, i en i mina öron glad och försonad version:





Här är den fina texten:

I detta månsken

flyr mörkret i skräck

Här på balkongen

viskar livet ditt namn

Ingrid är vaken

en gåva så stor

att krymplingen spränger

sitt öga i blod

För lusten att leva

för varenda sekund

för oro och ångest

allt tillkommer dig

Vårvinden smekte min kind

vidrörde häftet

siffror i oändlighet

Och plötsligt så fanns du där

en sekund av förvissning

en paus ut mot ingenting

Säg varför tror jag då

att du är mitt ursprung

när dina avtryck är

svarta av hat

I bussen en morgon

då

fälten täcks

av dig

Gyllenbrun är du

som böljande säd

Då fylldes mitt tomrum

då tänjdes den gräns

som skiljer det svarta

från allt flödande vitt

Se där har vi solen

den vinkar bak ljusa moln

den färgar ditt öga

Åh Gud,Ingrid

du skrattar igen

Svårmodets mod

Råkar få ögonen på en bok av Maria Wine, där den ligger framme i min kärestas bokhylla. Jag öppnar den på måfå och finner följande rader:

Den plötsliga känslan av tomhet
som överrumplar dig
och fyller dig med smärta
är kanske bara vilan
som griper tag i dig
med sin osynliga arm
för att påminna dig
om sin fruktbara oas.

Välbehag och torra weinerbröd

Aldrig glömmer jag jublet inom mig, när jag hörde inledningen av Kerstin Thorwalls Sommarprogram 2003. Hon berättar om den glädje som spred sig i hennes kropp i samma ögonblick som hennes mamma dog. (En gång på en festmiddag satt jag bredvid en av Kerstins svärdöttrar och fick då veta att Kerstin inte heller själv var någon särskilt bra mamma känslomässigt sett, men ofta och gärna kunde bistå sina barns familjer ekonomiskt.)

Kerstin gjorde verkligen skäl för sin boktitel "Det mest förbjudna". Den och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" tillhör mina stora läsupplevelser.
Hon lyckades verkligen övervinna arvet från sin mormor, som la in de färska wienerbröden i skafferiet ett par dar, för att de skulle bli lite torra och ätnjutningen inte alltför syndigt stor.

Du lever varmt i mitt minne, Kerstin!

Läs mer om Kerstin Thorwall: DN , DN , DN, AB

Orgasmjakt och ständig närvaro

Vi ersätter livet
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök

Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro

Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater

Sat nam

April

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land

April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda jorden

inledningsorden ur Det öde landet av T S Eliot (1922)

Tack för hjälpen!

Sedan 1989 har jag ett fadderbarn i Betlehem. Saleh var då 10 år gammal. Nu är han 31 år och har egna barn, så jag är fadderfarfar!




Härom veckan fick jag ett tråkigt mejl från honom. Han är sjuk och behöver opereras, har ett medfött fel på tjocktarmen, Hirschsprungs sjukdom, som gör att han åter blivit sjuk och behöver operera (bort) tjocktarmen. (Jag har fått bilder på hans journaler, som en vän som är läkare har granskat, så det handlar inte om någon internetbluff.)

Operationen (i Jordanien) kostar 20 000 usd, nästan 150.000 kr! Jag sov illa och dåligt efter detta besked. På småtimmarna vaknade jag dock och fann en lösning. Om jag kontaktar 50 personer och dessa kan bidra med i genomsnitt 3000 kr, så är saken löst! I allafall blev saken hanterbar och förvandlad till logistik.

Det har blivit en smärtsam och nyttig terapi att börja ringa dessa samtal och exponera min hjälplöshet. (Själva samtalen har varit givande, alltid personligt och i de flesta fall hittills också vad gäller att få ekonomiska bidrag.)

Så fick jag ett fantastiskt mejl från Saleh förra torsdagen. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!

Jag har fått in 17 500 kr och skickat vidare dessa till Saleh, som bidrag till resan och andra omkostnader.

Tack för hjälpen!

Vive la France!

Jag har fått ett fantastiska mejl från mitt fadderbarn Saleh. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!

I kölvattnet på de fantastiska svenska längdåkningsframgångarna i Vancouver vill jag ändå just nu helst utropa: Vive la France!