Vila i min längtan

Jag drabbades av Inger Edelfeldt när jag upptäckte bilderboken "Nattbarn" för nog mer än tio år sedan. En genialisk berättelse om hur det s k välartade primeras och resten av vår härlighet förvisas, i en välmenande familj. Och hur barnet hanterar och överlever detta.

Ingers senaste bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" inleds med samma drabbande klarsynta uppväxtbilder (i ordform) ur hennes egen barndom.
Sen följer berättelsen om hur hon på snåriga men framgångsrika vägar övervinner dessa trauman. Inte genom att vända dem ryggen, utan genom att så småningom se dem som ingångar till sin djupaste längtan och kärna.
Just detta om längtan är det som gör starkast intryck på mig i boken. Att längtan/behov inte bara är en karta och körriktningsvisare utan att den i sig för oss nära vår innersta kärna.

Handlar det om ett skriande behov, en utsvulten hunger räcker det naturligtvis inte att bara längta, hungern behöver också stillas. Eller som Klas Östergren skriver i "Den sista cigarretten": "Man måste balansera...längtan mot åtminstone ett litet mått av uppfyllelse." (En förklaring till tjusningen med just Klas Östergrens böcker är att där finns så mycket lågmäld och ständigt närvarande längtan, slår det mig i skrivande stund.)
När jag är hyfsat påfylld kan jag känna mig mer levande, varande genom att vila i min längtan än genom att glupskt fortsätta tillfredsställa den.
Detta borde vara en stor lärdom för vårt samhälle och kultur. Att inte så snabbt och rastlöst fylla vår längtan/vårt behov för vips dyker en ny upp för att hålla dörren öppen till vår innersta kärna.

Låt oss vila i vår längtan! Eller som Lars Winnerbäck sjunger: "Å nånstans har man i allafall kommit om man vet vad man behöver!" Ja, förmodligen längre än vi anar.

Jag skulle kunna skriva mycket mer utifrån Inger Edelfeldts bok, som är uppdelad i befriande korta kapitel och fylld av djupt tänkta och kända insikter, som jag lätt känner igen mig och instämmer i. Dessutom innehåller boken en spännande och själsligt matnyttig litteraturlista.

Varje natt

Varje natt är en terapeutisk djupdykning. En terapi som jag tidigare fick söka med ljus och lykta, kämpa för med näbbar och glor, resa långt och betala dyrt för, kommer nu till mig varje natt.

Detta får mig att tänka på vad Karin Johannisson skriver om i sin spännande bok "I melankoliska rum" om hur sömnen såg ut i det förindustriella samhället. Nattsömnen delades då upp i två delar med en vakenvila däremellan.

"Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.
Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men ofta stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under denna vakenvila."

Den sömnlöshet som idag plågar många är alltså egentligen en följd av att vi ser vakenhet under natten, som något av ondo, som hindrar oss att få tillräckligt många sovtimmar innan väckarklockan ringer.

Felet är att klockan för så många ringer och att vi inte kan glädjas åt och ta till vara den nattliga vakenvila som är så viktig för vårt välbefinnande. I varje fall mitt.

En kärleksstund med mig själv i närhet och acceptans med vad jag känner och vad som pågår i min kropp. Ibland sker uppvaknandet i vargtimmen i skräckens käftar över denna så länge förbjudna närhet till min hela existens. Men jag vänder den oftast snabbt till en tid av stor frid, vila, stilla jublande tacksamhet och djup sorg.

En sexdröm

Jag är hemma hos K. Stämningen är avvisande, (spelat) nonchalant avvisande med inslag av aggressivitet, men K ska bjuda på soppa. Det är en äcklig mjölksoppa som jag ser på en flat tallrik.(Detta får mig efteråt att förstå att detta avspeglar min första tid i livet.)

Plötsligt är jag bakom K:s nakna rygg, som är mycket levande och sensuell med mättad drypande färgskala. Dessutom täcks hela ryggen av en vacker tatuering. (Vi såg Lisbeth Salanders/Noomi Rapace tatuerade rygg i Flickan som lekte med elden häromdan.)

Tatureingen är en orangefärgad variant av en gammaldags diagonalmönstrad tapet, som vi har i nedre trapphallen i huset där jag växte upp. Mycket vacker och med strålande färger täcker den K:s rygg.

Då känner jag att mitt ollon är inne i henne. Skönt omslutet.

I samma stund vaknar jag av att jag är otrogen. Bannar mig själv att jag inte kan tillåta detta ens i en dröm. Men i drömmen är det drömda verkligheten och tack vare att jag vaknade minns jag drömmen. Jag har kvar ett skönt stånd och så slår mig det bästa av allt; ryggen och tatueringen drömde jag i vackra klara färger! Annars brukar mina drömmar nästan alltid vara i svarta nyanser.

Det goda, saliggörande nuet läker min traumatiska start i livet och färglägger tilllvaron ända in i drömmen.

Livets vintervila

Jag vaknar i en kompakt känsla av död, stort mörker och djup sorg. Ett återskalv av min första tid i livet, på en botten av frid och acceptans. Ett oroligt hav som stillnat.
Vila och frid. Livets vintervila.

God Vila och Gott Liv önskar jag Dej!

Så som i Himmelen

Just nu presenteras mängder av listor med nollnolltalets bästa filmer.

"Så som i Himmelen" är enligt mig den bästa filmen och är glädjande nog också den svenska film som haft flest biobesökare (totalt sett 5:a med närmare 1,5 miljoner besök). Jag har sett den minst tre gånger och minns nära nog varje scen. Den innehåller tre fantastiska kvinnoporträtt av Frida Hallgren, Ingela Olsson och Helen Sjöholm.
Filmen tar upp en mängd teman, men framförallt är det en film om Den Stora Samhörigheten. Slutscenen om vikten av att möta och ta hand om sitt inre barn ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Visst finns det pekoralvarning i vissa scener, men hos mig hamnar Kay Pollak och skådespelarna hela tiden i och inte bredvid mitt hjärta.





"Tillsammans" av Lukas Moodysson är en film i samma klass och anda. Om att övervinna ensamhet och isolering utan att hamna i stelbent sekterism.

Bästa utländska film får bli "No country for old men", om dödens mödosamma vedermödor. Bröderna Coen visar att genialitet och galenskap ofta är nära varann.
Detsamma gäller Lars von Trier, som står i en klass för sig och kommit med en rad mycket känslostarka filmer t ex ; "Breaking the waves" (1996), "Dancer in the dark", "Dogville" och nu senast "Antichrist".

En personlig favorit är "Fight club" efter en roman av Chuck Palaniuk. Aj då, den filmen kom 1999.

Skrattfesten "Kopps" av Josef Fares vill jag gärna ha med på listan, liksom Roy Anderssons "Sånger från andra våningen".
Rikard Hobert! "Där regnbågen slutar" borde vara med.
Varför har jag inte med en enda film av en kvinnlig regissör? Lisa Ohlin borde kanske vara med; "Sex hopp och kärlek", är förbisedd. Eller Lone Scherfig med den populära "Italienska för nybörjare".
Javisstja, Aki Kaurismäki, naturligtvis får jag inte glömma "Mannen utan minne" ...

Hur ser din lista ut?

Fru Freud och jag

Boken "Fru Freud och jag" av Anna Lytsy handlar om en kvinnas liv under de sju år hon går i psykoanalys. Om man går, har gått eller funderar på att gå i någon form av samtalsterapi, så är det intressant, spännande och hoppingivande läsning.

För mig handlar boken bl a om att hantera sin avskildhet. En avskildhet som både jag och bokens huvudperson kastades in i direkt efter vår födelse, vilket fick förödande och traumatiska följder för vårt känsloliv, vår grundläggande kompass i livet.
Kvinnan i boken försöker (förgäves) befria sig från sin känsla av avskildhet bl a genom att utsätta sig för destruktivt sex och leva i en destruktiv relation. Under psykoanalysens och bokens gång lär hon sig inse detta och göra livgivande och närhetsskapande val.

Recensioner av boken: SvD, Kulturen, AB

Smärtpunkten

Pjäsen "7:3 Återbesöket" spelas på Uppsala Stadsteater.
Enligt mycket av mediekritiken går pjäsen hårt åt Lars Norén: Rå och brutal, Fadersmord, Karaktärsmord på Norén, Norén i osympatisk dager, Kungen är naken.
Pjäsen tycks dessutom vara rolig och välspelad.

Elisabeth Åsbrinks Augustprisnominerade bok "Smärtpunkten", som är en riktig verklighetsrysare, går noga igenom hela historien kring pjäsen 7:3 och morden i Malexander.

Mycket har Noréns och Riksteaterns ansvar för morden diskuterats och i en mycket illasinnad TVdokumentär la Folke Rydén en stor del av skulden på Norén. Hur förfalskad den dokumentären är framgår tydligt av Åsbrinks bok. (Men dokumentären för ändå det goda med sig att Jackie Arklöv beslutar att erkänna att han sköt de avslutande närskotten mot polismännen. I dokumentären utpekas Tony Olsson, som medverkade i 7:3.)

Vad som överraskar mig mest i boken, men aldrig lyfts fram i debatten, är Polisens ansvar för det som hände. Under över ett halvår före bankrånet i Kisa och de efterföljande polismorden i Malexander genomförde trion Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och Tony Olsson flera brutala rån under den sistnämndes ordinarie permissioner från fängelset. Vid rånen användes stulna Saab 9000, som var Tony Olssons favoritbil att stjäla. Vad sysslade Polisen med som inte kollade upp om hårt belastade kriminella hade permission och var de befann sig när de brotten begicks ?? (Var det för att rånen begicks ute i landsorten, långt från Riksmedia och Polisens centrala resurser?)

För mig växer Lars Norén en del genom boken. Han har gått ut med mer självkritik i olika sammanhang än jag tidigare känt till. Bl a att det var fel att spela pjäsen utanför fängelset. Dessutom framgår det i hans "En dramatikers dagbok" att han fortsatte ha kontakt med Mats, den av de tre brottslingarna i pjäsen, som stod honom närmast och Mats har numera lämnat brottets bana och säger i Aftonbladet: "Vändpunkten kom redan under uppsättningen av pjäsen med Lars Norén."

Det är skrämmande att läsa under vilken stress och press teaterprojektet genomförs. Dessa traumatiserade brottslingar och teateramatörer förväntas jobba som skådespelarproffs på heltid och hantera den avsky som möter de nazistiska åsikter, två av dem då har och framför på scenen.
Producenten Isa Stenberg är länge deras enda helhjärtade stöd och hon förväntas klara att vakta, härbärgera, skjutsa och stödja dem. En självuppoffrande och godhjärtad kvinna, som bryts ner av den omänskliga uppgiften och till slut lämnar hela projektet, när hennes desperata önskan om nedläggning av pjäsen inte hörsammas. För att inte tala om hur förkrossad hon blir av Malexandermorden och det följande drevet mot henne.

Polisen hade kunnat stoppa rånarturnén långt före Malexander, där polismännen Robert Karlström och Olle Borén sköts ihjäl.
Även efter morden lyckas Tony Olsson och Jackie Arklöv till en början ta sig undan det massiva polisuppbådet. Olsson trots att flyktbilen stoppas i en av polisens vägspärrar, efter att hans flickvän hämtat honom. Arklöv genom att ta tåget...


Mer om pjäsen "7:3 Återkomsten": UNT, Expressen
Om "Smärtpunkten" och Elisabeth Åsbrink: Sydsvenskan , Expressen , DN, DN, SvD
Radiodokumentär