Jag vaknar i en kompakt känsla av död, stort mörker och djup sorg. Ett återskalv av min första tid i livet, på en botten av frid och acceptans. Ett oroligt hav som stillnat.
Vila och frid. Livets vintervila.
God Vila och Gott Liv önskar jag Dej!
torsdag 31 december 2009
fredag 25 december 2009
Så som i Himmelen
Just nu presenteras mängder av listor med nollnolltalets bästa filmer.
"Så som i Himmelen" är enligt mig den bästa filmen och är glädjande nog också den svenska film som haft flest biobesökare (totalt sett 5:a med närmare 1,5 miljoner besök). Jag har sett den minst tre gånger och minns nära nog varje scen. Den innehåller tre fantastiska kvinnoporträtt av Frida Hallgren, Ingela Olsson och Helen Sjöholm.
Filmen tar upp en mängd teman, men framförallt är det en film om Den Stora Samhörigheten. Slutscenen om vikten av att möta och ta hand om sitt inre barn ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Visst finns det pekoralvarning i vissa scener, men hos mig hamnar Kay Pollak och skådespelarna hela tiden i och inte bredvid mitt hjärta.
"Tillsammans" av Lukas Moodysson är en film i samma klass och anda. Om att övervinna ensamhet och isolering utan att hamna i stelbent sekterism.
Bästa utländska film får bli "No country for old men", om dödens mödosamma vedermödor. Bröderna Coen visar att genialitet och galenskap ofta är nära varann.
Detsamma gäller Lars von Trier, som står i en klass för sig och kommit med en rad mycket känslostarka filmer t ex ; "Breaking the waves" (1996), "Dancer in the dark", "Dogville" och nu senast "Antichrist".
En personlig favorit är "Fight club" efter en roman av Chuck Palaniuk. Aj då, den filmen kom 1999.
Skrattfesten "Kopps" av Josef Fares vill jag gärna ha med på listan, liksom Roy Anderssons "Sånger från andra våningen".
Rikard Hobert! "Där regnbågen slutar" borde vara med.
Varför har jag inte med en enda film av en kvinnlig regissör? Lisa Ohlin borde kanske vara med; "Sex hopp och kärlek", är förbisedd. Eller Lone Scherfig med den populära "Italienska för nybörjare".
Javisstja, Aki Kaurismäki, naturligtvis får jag inte glömma "Mannen utan minne" ...
Hur ser din lista ut?
"Så som i Himmelen" är enligt mig den bästa filmen och är glädjande nog också den svenska film som haft flest biobesökare (totalt sett 5:a med närmare 1,5 miljoner besök). Jag har sett den minst tre gånger och minns nära nog varje scen. Den innehåller tre fantastiska kvinnoporträtt av Frida Hallgren, Ingela Olsson och Helen Sjöholm.
Filmen tar upp en mängd teman, men framförallt är det en film om Den Stora Samhörigheten. Slutscenen om vikten av att möta och ta hand om sitt inre barn ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Visst finns det pekoralvarning i vissa scener, men hos mig hamnar Kay Pollak och skådespelarna hela tiden i och inte bredvid mitt hjärta.
"Tillsammans" av Lukas Moodysson är en film i samma klass och anda. Om att övervinna ensamhet och isolering utan att hamna i stelbent sekterism.
Bästa utländska film får bli "No country for old men", om dödens mödosamma vedermödor. Bröderna Coen visar att genialitet och galenskap ofta är nära varann.
Detsamma gäller Lars von Trier, som står i en klass för sig och kommit med en rad mycket känslostarka filmer t ex ; "Breaking the waves" (1996), "Dancer in the dark", "Dogville" och nu senast "Antichrist".
En personlig favorit är "Fight club" efter en roman av Chuck Palaniuk. Aj då, den filmen kom 1999.
Skrattfesten "Kopps" av Josef Fares vill jag gärna ha med på listan, liksom Roy Anderssons "Sånger från andra våningen".
Rikard Hobert! "Där regnbågen slutar" borde vara med.
Varför har jag inte med en enda film av en kvinnlig regissör? Lisa Ohlin borde kanske vara med; "Sex hopp och kärlek", är förbisedd. Eller Lone Scherfig med den populära "Italienska för nybörjare".
Javisstja, Aki Kaurismäki, naturligtvis får jag inte glömma "Mannen utan minne" ...
Hur ser din lista ut?
måndag 21 december 2009
Fru Freud och jag
Boken "Fru Freud och jag" av Anna Lytsy handlar om en kvinnas liv under de sju år hon går i psykoanalys. Om man går, har gått eller funderar på att gå i någon form av samtalsterapi, så är det intressant, spännande och hoppingivande läsning.
För mig handlar boken bl a om att hantera sin avskildhet. En avskildhet som både jag och bokens huvudperson kastades in i direkt efter vår födelse, vilket fick förödande och traumatiska följder för vårt känsloliv, vår grundläggande kompass i livet.
Kvinnan i boken försöker (förgäves) befria sig från sin känsla av avskildhet bl a genom att utsätta sig för destruktivt sex och leva i en destruktiv relation. Under psykoanalysens och bokens gång lär hon sig inse detta och göra livgivande och närhetsskapande val.
Recensioner av boken: SvD, Kulturen, AB
För mig handlar boken bl a om att hantera sin avskildhet. En avskildhet som både jag och bokens huvudperson kastades in i direkt efter vår födelse, vilket fick förödande och traumatiska följder för vårt känsloliv, vår grundläggande kompass i livet.
Kvinnan i boken försöker (förgäves) befria sig från sin känsla av avskildhet bl a genom att utsätta sig för destruktivt sex och leva i en destruktiv relation. Under psykoanalysens och bokens gång lär hon sig inse detta och göra livgivande och närhetsskapande val.
Recensioner av boken: SvD, Kulturen, AB
tisdag 8 december 2009
Smärtpunkten
Pjäsen "7:3 Återbesöket" spelas på Uppsala Stadsteater.
Enligt mycket av mediekritiken går pjäsen hårt åt Lars Norén: Rå och brutal, Fadersmord, Karaktärsmord på Norén, Norén i osympatisk dager, Kungen är naken.
Pjäsen tycks dessutom vara rolig och välspelad.
Elisabeth Åsbrinks Augustprisnominerade bok "Smärtpunkten", som är en riktig verklighetsrysare, går noga igenom hela historien kring pjäsen 7:3 och morden i Malexander.
Mycket har Noréns och Riksteaterns ansvar för morden diskuterats och i en mycket illasinnad TVdokumentär la Folke Rydén en stor del av skulden på Norén. Hur förfalskad den dokumentären är framgår tydligt av Åsbrinks bok. (Men dokumentären för ändå det goda med sig att Jackie Arklöv beslutar att erkänna att han sköt de avslutande närskotten mot polismännen. I dokumentären utpekas Tony Olsson, som medverkade i 7:3.)
Vad som överraskar mig mest i boken, men aldrig lyfts fram i debatten, är Polisens ansvar för det som hände. Under över ett halvår före bankrånet i Kisa och de efterföljande polismorden i Malexander genomförde trion Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och Tony Olsson flera brutala rån under den sistnämndes ordinarie permissioner från fängelset. Vid rånen användes stulna Saab 9000, som var Tony Olssons favoritbil att stjäla. Vad sysslade Polisen med som inte kollade upp om hårt belastade kriminella hade permission och var de befann sig när de brotten begicks ?? (Var det för att rånen begicks ute i landsorten, långt från Riksmedia och Polisens centrala resurser?)
För mig växer Lars Norén en del genom boken. Han har gått ut med mer självkritik i olika sammanhang än jag tidigare känt till. Bl a att det var fel att spela pjäsen utanför fängelset. Dessutom framgår det i hans "En dramatikers dagbok" att han fortsatte ha kontakt med Mats, den av de tre brottslingarna i pjäsen, som stod honom närmast och Mats har numera lämnat brottets bana och säger i Aftonbladet: "Vändpunkten kom redan under uppsättningen av pjäsen med Lars Norén."
Det är skrämmande att läsa under vilken stress och press teaterprojektet genomförs. Dessa traumatiserade brottslingar och teateramatörer förväntas jobba som skådespelarproffs på heltid och hantera den avsky som möter de nazistiska åsikter, två av dem då har och framför på scenen.
Producenten Isa Stenberg är länge deras enda helhjärtade stöd och hon förväntas klara att vakta, härbärgera, skjutsa och stödja dem. En självuppoffrande och godhjärtad kvinna, som bryts ner av den omänskliga uppgiften och till slut lämnar hela projektet, när hennes desperata önskan om nedläggning av pjäsen inte hörsammas. För att inte tala om hur förkrossad hon blir av Malexandermorden och det följande drevet mot henne.
Polisen hade kunnat stoppa rånarturnén långt före Malexander, där polismännen Robert Karlström och Olle Borén sköts ihjäl.
Även efter morden lyckas Tony Olsson och Jackie Arklöv till en början ta sig undan det massiva polisuppbådet. Olsson trots att flyktbilen stoppas i en av polisens vägspärrar, efter att hans flickvän hämtat honom. Arklöv genom att ta tåget...
Mer om pjäsen "7:3 Återkomsten": UNT, Expressen
Om "Smärtpunkten" och Elisabeth Åsbrink: Sydsvenskan , Expressen , DN, DN, SvD
Radiodokumentär
Enligt mycket av mediekritiken går pjäsen hårt åt Lars Norén: Rå och brutal, Fadersmord, Karaktärsmord på Norén, Norén i osympatisk dager, Kungen är naken.
Pjäsen tycks dessutom vara rolig och välspelad.
Elisabeth Åsbrinks Augustprisnominerade bok "Smärtpunkten", som är en riktig verklighetsrysare, går noga igenom hela historien kring pjäsen 7:3 och morden i Malexander.
Mycket har Noréns och Riksteaterns ansvar för morden diskuterats och i en mycket illasinnad TVdokumentär la Folke Rydén en stor del av skulden på Norén. Hur förfalskad den dokumentären är framgår tydligt av Åsbrinks bok. (Men dokumentären för ändå det goda med sig att Jackie Arklöv beslutar att erkänna att han sköt de avslutande närskotten mot polismännen. I dokumentären utpekas Tony Olsson, som medverkade i 7:3.)
Vad som överraskar mig mest i boken, men aldrig lyfts fram i debatten, är Polisens ansvar för det som hände. Under över ett halvår före bankrånet i Kisa och de efterföljande polismorden i Malexander genomförde trion Jackie Arklöv, Andreas Axelsson och Tony Olsson flera brutala rån under den sistnämndes ordinarie permissioner från fängelset. Vid rånen användes stulna Saab 9000, som var Tony Olssons favoritbil att stjäla. Vad sysslade Polisen med som inte kollade upp om hårt belastade kriminella hade permission och var de befann sig när de brotten begicks ?? (Var det för att rånen begicks ute i landsorten, långt från Riksmedia och Polisens centrala resurser?)
För mig växer Lars Norén en del genom boken. Han har gått ut med mer självkritik i olika sammanhang än jag tidigare känt till. Bl a att det var fel att spela pjäsen utanför fängelset. Dessutom framgår det i hans "En dramatikers dagbok" att han fortsatte ha kontakt med Mats, den av de tre brottslingarna i pjäsen, som stod honom närmast och Mats har numera lämnat brottets bana och säger i Aftonbladet: "Vändpunkten kom redan under uppsättningen av pjäsen med Lars Norén."
Det är skrämmande att läsa under vilken stress och press teaterprojektet genomförs. Dessa traumatiserade brottslingar och teateramatörer förväntas jobba som skådespelarproffs på heltid och hantera den avsky som möter de nazistiska åsikter, två av dem då har och framför på scenen.
Producenten Isa Stenberg är länge deras enda helhjärtade stöd och hon förväntas klara att vakta, härbärgera, skjutsa och stödja dem. En självuppoffrande och godhjärtad kvinna, som bryts ner av den omänskliga uppgiften och till slut lämnar hela projektet, när hennes desperata önskan om nedläggning av pjäsen inte hörsammas. För att inte tala om hur förkrossad hon blir av Malexandermorden och det följande drevet mot henne.
Polisen hade kunnat stoppa rånarturnén långt före Malexander, där polismännen Robert Karlström och Olle Borén sköts ihjäl.
Även efter morden lyckas Tony Olsson och Jackie Arklöv till en början ta sig undan det massiva polisuppbådet. Olsson trots att flyktbilen stoppas i en av polisens vägspärrar, efter att hans flickvän hämtat honom. Arklöv genom att ta tåget...
Mer om pjäsen "7:3 Återkomsten": UNT, Expressen
Om "Smärtpunkten" och Elisabeth Åsbrink: Sydsvenskan , Expressen , DN, DN, SvD
Radiodokumentär
torsdag 3 december 2009
Tårögd och stärkt
Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.
Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?
Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!
Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.
Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.
Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:
Min barndom
blev som en hög med smutsig tvätt
jag lät den ligga rätt och slätt
osorterad i en vrå
jag hade skaffat annat att ta på
men ändå visste jag så väl
att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög
för att se om något dög
En del rev jag sönder och kastade bort
annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina
stod även grannen och hängde sina
Vi höjde händerna och vinkade glatt
av skulden fanns inte kvar ett skvatt
Tvätten torkade i solen och vinden
tills det var dags att bära in den
Jag har famnen full och tar trygga kliv
tvätten luktar friskt av liv.
Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?
Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!
Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.
Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.
Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:
söndag 8 november 2009
Ett fall för Louise
Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!
Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.
Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!
Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.
Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet
söndag 1 november 2009
Rörande, Ann Heberlein
(Texten innehåller spoilers beträffande Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".)
Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...
Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.
Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.
Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.
Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."
Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.
För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)
Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.
Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)
Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)
För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.
Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr
Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...
Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.
Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.
Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."
Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.
För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)
Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.
Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)
Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)
För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.
Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)