Sometimes I feel like a marvelous child

Jag upplever en tilltagande svaghet. Särskilt känns den när jag är nyvaken och utan plikter och måsten framför mig under dagen. Detta är sällan, ty även en sjukskriven måste ta hand om sitt barn, handla, laga mat, diska, tvätta, betala räkningar osv. Listan kan göras lång.
Allt oftare finner jag dock utrymma för denna svaghet. Den avgörande faktorn är att jag inte bromsar den av skräck för att uppslukas av den och rädsla att försvinna, för alltid upplösas och upphöra att existera. Ty svagheten innebär en vaghet, där jagkänslan försvagas.

Den positiva sidan av detta är en djup vila i ett tillstånd av gränslös utbredning. Jagkänslan suddas i varierande grad ut och övergår i en transpersonell gränslöshetsupplevelse. Denna djupa vila rymmer återhämtning, läkning av mitt trauma och återställer min förmåga till lyhördhet och samspel. Kort sagt, fördjupas kontakten med mitt inre spädbarn, som så länge och till för bara några år sedan var utmärglat och döende, men nu blir medtaget och får läka sviterna av att ha varit så illa medtaget.
Barnet ger sig till känna som en sorg, som fjättrar, förlamar och smärtar. Och skänker vila och tacksamhet.

Det glädjer mig också att märka min växande förmåga att allt lättare växla mellan utbredd svaghet, sorg och utslagenhetskänsla och en styrka, som blir alltmer vital, levande, mogen och lekfull i stället för pressande och svårt ansträngd.
Igår dansade jag med liv och lust på Gammlia. Idag utbredd vila och svaghet i sängen.
Allt är som det ska vara.

Working on a dream

Åh, vilket starkt kärleksladdat möte jag hade i natt med mitt inre barn!

Svart natt och mörker i barndomshemmet. Inledningen av drömmen är diffus, men jag/barnet hämtas upp ur övergivenhetens vaccum, ur ensamhetens stiltje och död.
Energin till detta kom ur danskvällen i går, som inleddes med en timmes kollektiv ringdans, främst balkandanser och sen fortsatte med närande dansmöten. Vanligtvis brukar utsattheten, som dessa danstillfällen innebär, leda till att jag drömmer oroliga utsatthets- och kampdrömmar, men så inte denna gång.

I drömmens slutskede följer jag motvilligt med en katt till vårt hem. Väl där dyker ytterligare två katter upp och pockar på uppmärksamhet. Jag/pappa går då därifrån, men följs av en vädjande katt, som förvandlas till min dotter, som säger något om att mamma har lämnat si och så mycket disk. Hon måttar med händerna och bjuder på så sätt in till kram och möte. Hon bevekar mig och jag låter mig bevekas, vänder mig om och vi möts i en kärleksfull omfamning.

I det ögonblicket blir känslorna så starka att jag väcks ur min dröm och tror att jag har en hjärtinfarkt. Ont i ryggen på en punkt i hjärttrakten. En punkt som under natten förflyttat sig från skulderbladets nedre del vid ryggraden längre ner bakom hjärtat. Jag märker att jag är varm, att jag fått kontakt med förträngda känslor och löst upp gamla blockeringar kring hjärtats flöden. Ingen infarkt.

Jag djupandas för att fortsätta processen och befäster min landvinning, fylld av Springsteens "Working on a dream", som jag lyssnade flitigt på igår.

Tolvstegsgemenskap

I går lyssnade jag tårögd på sista delen av radioföljetongen (repris ikväll), där P O Enqvist läst sin självbiografiska "Ett annat liv". Han berättar hur hans väg till nykterhet går via tre behandlingshem, som drivs enligt Minnesotamodellen d v s utifrån Tolvstegsprogrammet. Från två hem rymmer han, men på det tredje hittar han hem till ett konstruktivt sätt att ta itu med sin barndoms trauman.

På de första ställena behandlas han av personalen som en obstinat missbrukare (vilket han är), som ska brytas ner enligt en bestämd mall. På det tredje blir han behandlad, som en unik och särpräglad individ och hans individuella behov respekteras:

"Sanne kom punktlig klockan sju på morgonen. Hon var mycket effektiv, och de fick upp honom ur sängen, och de klädde på honom och satte honom på en stol i hallen, och han motsatte sig icke.
Han försökte sätta på sig skorna själv, men misslyckades.
Sanne satte sig då ner på golvet och tog på honom skorna.
Lone hade sedan sagt Han vill ha med sig sin ordbehandlare och så vill han kunna ringa till mig när han önskar, jag tror båda delarna är viktiga, annars rymmer han bara igen. Och Sanne som satt på golvet och snörde på honom skorna hade då bara svarat Ja det är helt emot reglerna, men det är jag som är chef och bestämmer, så då säger vi det.
...
Det var ju samma Modell, varken bättre eller sämre, samma behandlingsschema, samma Stora Bok, samma insikter som på M 87, och förmodligen också på Island, om han förstått något överhuvudtaget där.
Ändå var allting fullständigt annorlunda.
Det var något danskt, varmare, det var som om de andats på ishinnan och människans ansikte kommit fram, med självrespekten kvar, fast utan lögner. Det var som om själva tonfallet från den beslutsamma Sanne när hon den morgonen snabbt ändrat reglerna, satt på honom hans skor, och kört upp honom till Kongsdal, som om det hängde kvar alla veckorna.
Det var en fin tid. Fina kamrater. De höll ihop, men inte gentemot ledningen. Och det som hände var något annat än Metoden."

Gemenskapen i självhjälpsgrupperna, där man speglar och bekräftar varann, finner han oändligt positiv.
Samma sak kan jag säga om mina tio år i Tolvstegsprogrammet, ACoA, Vuxna Barn till alkoholister och från andra dysfunktionella familjer, där jag tillhör den senare gruppen. Alla möten och människor under dessa år minns jag med stor, djup och varm tacksamhet. Många människor och möten lyser med stark och oförglömlig kraft i mitt minne. De blev min funktionella familj, som jag så länge saknat och där lärde jag mig att övervinna skam och rädsla och tala om min uppväxt och hur jag känner idag.

Även under perioder när jag inte har gått på möten har det varit en viktig trygghet att denna förstående gemenskap finns. Så förra sommaren när jag gick på ett enstaka möte kände jag att nu är detta klart. Jag behöver inte gå på fler möten. Från att olika former av terapi varit mitt (enda meningsfulla) liv, har mitt (vardagliga) liv blivit min terapi.

"så jag förstår hur det hänger ihop"

Jag minns att jag blev starkt berörd av att se P O Enqvists pjäs "I lodjurets timma" på Gävle Teater omkring 1990. Det är intressant att i "Ett annat liv"(just nu som radioföljetong) få höra hur pjäsen kom till. P O sitter i en paradlägenhet i Paris med katten August och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig, samtidigt som han försöker närma sig sin barndoms trauman och börjar med barndomshemmets telefonnummer; "Sjön 3".

Vid samma tid höll jag på att arbeta och stressa ihjäl mig och därigenom försöka fly min uppväxts trauma, som då var mig totalt omedvetet, men ändå förmådde beröra mig via Enqvists pjäs. När jag nu läser om den finner jag den tämligen intetsägande, liksom f ö även "Tribadernas natt", som plötsligt förvandlade P O Enqvist till ett världsnamn 1975. Pjäsen "Från regnormarnas tid", som jag såg på TV med Lena Endré och Tomas von Brömsen, är däremot ett djuplodande mästerverk om att hantera värdelöshetskänslor, som förvärvats med modersmjölken, och försöka nå fram till kärlek i sina relationer. Ja, om det handlar även "I lodjurets timma", som slutar så här:

"Två dagar senare var han död. Dom försökte tala om för mig hur han gjort det, men jag ville inte höra på. Jag vill gärna tänka mig att han, på något sätt, borrat in sitt huvud i Guds armveck, legat och spunnit en stund, känt handen som strök, och så helt enkelt dött. Vad ska man med en Gud till, om man inte kan dö i hans armveck? (paus) Det måste vara lätt att dö om man vet att man har en katt som väntar på sig.

...

..nånting lärde jag mig den natten. Och det har hjälpt mig genom mycket under de tretton år som gått. Och jag hoppas att det ska fortsätta hjälpa mig till det ögonblick jag själv dör. Då vill jag dö precis så där lätt, inborrad i Guds armveck, framför fönstret till sovrummet i morfars hus. (paus) Brandstegen. Trädet. Vit snö och fullmåne. Backen ner mot kallkällan med grodorna. Telefontrådarna som sjunger, så jag förstår hur det hänger ihop. Och rönnen full av snö och fåglar.

När jag gick till sist den kvällen, hade han än en gång börjat försöka på Rod Stewarts "Sailing". Det var det året skivan kom. Han kanske tyckte om den. Det var det sista jag hörde från honom."

En ny härlig sängkamrat

Läkningen av mitt trauma från spädbarnstiden sker bäst i sängen. Det går lekande lätt i sällskap av min käresta, men i hennes frånvaro kan det emellanåt bli både tomt, tungt och tröstlöst. Därför var det ett lyckokast att haka på trenden och köpa en spikmatta.
Först provade jag S:s Yantramatta och kände omgående att jag ville skaffa en egen och valde då den vassare Shaktimattan, som idag kom med posten.





För första gången känner jag att en pryl hjälper mig i mitt tillfrisknande. Denna sängkamrat skapar en stimulans i kroppen, som gör liggandet i sängen aktivt och lustfyllt. Den nästintill smärtsamma stimuleringen övergår i en starkt rofylld vila och jag somnar lätt, även på rygg, vilket annars är en nästan omöjlig sovställning för min del.

Intensivt levande

Aldrig har jag sett döende så intensivt levande skildrat, som i Lars von Triers "Antichrist". Jag sitter förundrat gapande och (vällust)rysande under filmens prolog, som bara den är värd hela priset för biobiljetten.



Sen kan jag lätt förlåta att inte hela filmen är så helgjuten, som von Triers filmer brukar vara. Han brukar få mig att svälja och hänföras av de mest oväntade och osannolika skeenden och filmiska lösningar, men i "Antichrist" haltar det något. Här försöker han ge händelseförloppet både handfasta psykologiska förklaringar och få det att framstå som följder av dolda, oförklarliga krafter och lyckas med ingetdera.

Att det mesta framstår som begripligt gör dock att filmen höjer sig över den gängse skräckfilmens nivå. Som vanligt hålls jag fängslad varje bråkdels sekund i von Triers filmuniversum. Denna gång är det kanske mer nödvändigt än vanligt att ha gått igenom en djup personlig kris för att orka ta till sig den originelle danskens verk.

Storstockholms bullrande gator med stressade människor, som kändes så ogästvänliga innan jag gick in på Sagabiografen, känns efteråt skönt myspysiga och människorna välkommet civiliserade!

Sov gott i samma säng

Till min glädje finner jag att Anna Wahlgren idag på en helsida i DN får mothugg på sina alltmer brutala råd när det gäller att få spädbarn att sova m m. Det ger mig anledning att åter publicera en text, som jag skrev 2002:

"Direkt efter förlossningen la vi vår dotter på mammans mage och efter 40 minuter hade hon lugnt och målmedvetet kravlat upp till vänstra bröstet och börjat suga. Tvärtemot vad Anna Wahlgren skrev i Ordfront Magasin 11/02, lyckades barnet, helt nyfött, själv ta sig till den mat hon behövde.

Helt visst är barnet totalt beroende av den vuxne vårdaren för att leva, men barnet är vanligtvis utrustat med förmåga och kraft att fullgöra sin del av samspelet. I stället för den överlevnadsångest, som Anna Wahlgren talar om, föds vi med en förtröstan att samspelet ska komma att fungera väl. Barnet har också full kontakt med sina känslor och behov samt förmåga att uttrycka dem.

Tyvärr har de flesta av oss vuxna i varierande grad berövats den förmågan. Detta gäller i hög grad mig själv och därför var det mycket krävande att bli förälder. Den naturliga inre kompassen hade tystats under min egen traumatiska spädbarnstid på 1950 - talet. Jag blev som förälder därför tvungen att förlita mig på någon form av yttre regelverk bl a Anna Wahlgrens Barnaboken, nu delvis återgiven i Ordfront Magasin.
Där får man klara besked :

Egen säng efter "smekmånaden"
Eget rum senast efter fem månader
Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning på magen.
Mörkt
Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag - barnet ska tystna och slappna av i hela kroppen inom två minuter.

Idag inser jag att detta är ren barnmisshandel, men då genomförde jag det plikttroget.

Jag minns smärtsamt väl hur sova-hela-natten-kuren drogs igång. Jag körde barnvagnen sakligt och övertygande över en tröskel. Barnet grät (liksom mamman i sin säng) i 20 minuter innan det somnade. Ganska snart kom vi dock ner till de anbefallda två minuterna. (Barn är fantastiska på att anpassa sig till vuxenvärldens krav och förtränga sina egna behov och känslor. Att somna är för övrigt en metod att fly smärtan över att ens egna behov och känslor blir kränkta.)

Vid 10 månaders ålder fick vår dotter en feberkramp i barnvagnen, där hon skulle sova gott hela natten. Sedan dess sover hon med oss föräldrar i vår säng och hon ser alltid till att omedvetet under sömnen ha kroppskontakt med någon av oss, om så bara med en tå! Hon är nu 10 år gammal och har sedan en dryg månad börjat sova i egen säng i sitt rum, eftersom hon själv vill eller snarare eftersom kompistryckets "normalitet" gör sig påmind.

Den närhet, oxytocinstimulerande hudkontakt, glädje, ro och mänsklig värme, som det ger att dela säng, finns det ingen anledning att utifrån bestämda regler avbryta. De flesta av oss vuxna har skolats in till att (tro oss) behöva en hel natts ostörd, sammanhängande sömn för att klara en hel dags och kvälls sammanhängande arbete och vakenhet. Hur naturligt och rimligt är detta?

Vi är flockdjur som i årtusenden sovit tätt tillsammans för att hålla värmen. 2 - 4 timmars sammanhängande sömn i taget är tillräckligt för att ge kropp och hjärna återhämtning. Dessutom mår kropp och själ bäst av en tupplur efter varje måltid under dagen.
Allt detta ligger närmare det lilla barnets behov och beteende, som samhällets krav och Anna Wahlgrens kur gör våld på.
Varför utsätta spädbarn för detta?

Låt istället barnen sova gott tillsammans med vuxna och syskon så länge de själva vill.

Om barnet och mamman ligger i samma säng blir barnets behov av att amma under natten också enklare att tillfredsställa. Det är inte som Anna Wahlgren påstår att barn nödvändigtvis tröttnar på att dia. God amningen handlar inte enbart om mat utan också om närhet, värme, trygghet och kärleksfullt samspel. Vår dotter fortsatte att amma tills hon var fem år. Då bestämde vi föräldrar att det var dags för henne att sluta. För att minimera hennes kval meddelade vi henne detta helt abrupt en dag. Hon fick ett oerhört vredesutbrott på köksgolvet, men svalde förtreten och förträngde en avsevärd del av smärtan och sorgen, när hon märkte att vårt beslut var fast och oåterkalleligt.

Genom att lämna ett så pass stort barn utanför detta beslut, berövade vi henne möjligheten till ett längre och mer läkande sorgearbete. Att sluta med en väl fungerande amning, där även mamman upplever glädje, närhet, ro och värme är säkert en av människans största förluster genom livet.

Själv har jag burit med mig ett förträngt och plågsamt lidande över att min mamma rastlöst och otåligt ville att jag skulle bli snabbt klar med mina amningsstunder. Det har bidragit till att jag levt mitt liv med känslan av att vara "en tjuv om natten" och skuldbelagt all njutning.

Att sova i samma säng som föräldrarna med bröstet inom bekvämt räckhåll, gärna liggande på rygg eller på sidan intill bröstet, är enligt min mening, också bästa sättet att minimera riskerna för plötslig spädbarnsdöd, istället för det andningslarm Anna Wahlgren förespråkar."

Publicerad i kortare version i Ordfront Magasin 3/2003.