Skamfilad

Jag läser en intervju i Västerbottenkurirens Helgbilaga (30/1) med terapeuten Göran Larsson, vars bok Skamfilad (fyndig titel!) tycks vara i ropet och som min flickvän tipsat mig om:

"- Det finns bara en väg och det är att bli återupprättad i en relation. Det handlar om att bli famnad (för ett litet barn rent bokstavligt) för en vuxen att bli lyssnad på, respekterad och sedd. Vi behöver möta ett ansikte för att kunna gå vidare"

Detta är sant, men för mig är det avgörande att också bokstavligen bli famnad. Även om jag är vuxen, så är det främst ett mycket litet barn inom mig som behöver bli kärleksfullt famnat och läkt.

En annan tankeväckande uppgift i intervjun är att Göran Larsson menar att vi använder fyra olika försvar mot skam: förgöra, förvandla, förföra och försvinna.
Jag är speciellt väl förtrogen med de två förstnämnda och det känns väldigt skönt om än lite snopet maktlöst att mer och mer leva i verkligheten utan att ständigt ha för ögonen att förgöra, förvandla, förföra eller försvinna.

"Det vore bättre om du inte fanns"

Hur är det att växa upp, när det står skrivet i eldskrift över min barndom: "Det vore bättre om du inte fanns"?

Både P O Enqvist och jag har haft en sådan barndom och det är med igenkänning och fascination jag läser hans senaste bok "Ett annat liv".
Där finns likheter, men också stora skillnader i att hantera detta; "Det vore bättre om du inte fanns."
Jag kan tycka att P O har haft det värre än jag genom att han plågades av en påstått allseende och straffande gud från första stund. Medan denne kom in i mitt liv först i småskolan.
Det är intressant hur barnet söker en förklaring till sin belägenhet. P O finner nån sorts tröstande förklaring i att tänka att han kanske egentligen är sin döde lillebror och därför mår som han mår. Själv minns jag starkt hur jag en en het sommardag läste i tidningen att en komet eventuellt skulle kollidera med jorden och utplåna den. Inför denna uppgift kunde jag släppa loss min dödsångest och började må väldigt dåligt. Men när jag så lekte ute på åkern i höbärgningen glömde jag bort jordens och min möjliga undergång. Först när vi gick hem senare på dagen, när det i tidningen angivna klockslaget redan passerat, kom jag åter att tänka på det. Jag (och jorden) hade undsluppit, vilket gjorde mig lättad och glad.

Paradoxalt blir P O:s far, som dog redan när P O var sex månader, ett slags skyddande fantasigestalt, som följer honom genom livet under namnet Välgöraren.
För lilla PO är den kalla, mörka stjärnhimlen hotfull och skrämmande, ty där bor den straffande Guden. Himlen blir hanterlig först när den också befolkas av seriefiguren Blixt Gordon och hans äventyr. För mig var de lysande stjärnorna på himlen alltid en tröst: Det fanns ett varmt, blinkande ljus i det annars kompakta mörkret.

Snällhetens gissel plågade både P O och mig, även om jag hade några tidiga år med inslag av buspojksliv, innan den allseende och straffande guden slog till. Även jag var en Tyst Tall och feg fotbollsmålvakt. Förräderiets fenomen har lockat även mig, eftersom jag varit fräck nog att trotsa "Det vore bättre om du inte fanns" - pulsen i mitt blod. T o m när min pappa kapitulerade och tog livet av sig, när jag var 20 år gammal, envisades jag och kämpade vidare även om det satt hårt åt.

Alltsedan "Sekonden" från början av 70-talet, som var den första boken jag läste av Enqvist, har jag följt hans författarskap och känt att det berört mig på ett särskilt sätt. När han nu slutar dölja sig i olika romanfigurer och ofta ganska komplicerade resonemang och skriver rakt, hjärtskärande och emellanåt mycket humoristiskt befriande om sitt liv, är det lätt för mig att förstå varför han alltid berört mig på ett djupare plan förutom det gemensamma intresset för (fri)idrott, politik, kultur, film, teater och skrivande.

"Ingen Välgörare.
Man fick väl ställa sig på sina egna ben och försöka gå."

Så beskriver P O vändpunkten på Tolvstegshemmet Kongsdal i februari 1990, när han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", boken om hans barndom och uppväxt, som han förvisso behandlar redan i pjäsen "I lodjurets timma", som jag minns att jag blev starkt berörd av när jag såg den på Gävle teater. Kanske motsvarar den pjäsen min panikångest 1994 och "Kapten Nemos bibliotek" min upptäckt av mitt inre barn 1997.

Att våga möta och ta in dåtidens "Det vore bättre att du inte fanns" , och i nuet bli sin egen Älskande förälder.

Sarasex

Ett kärleksmöte mellan Linda och Simon ur Regnspiran (1958) av Sara Lidman:

"Hödoften minde dem om Vättberget och dess luft, mörkret tog bort skammen, de kunde leka sina mjuka lekar.

Simon var först mamma och Linda liten, han löste upp hennes hår, de öppnade kläderna och Linda låg på honom och nynnande som ett småbarn mam mam mam mom mom mom momsi mosi momsi måm. Sedan skulle han vara den lille men han blev tung och het när han låg på henne och Linda tyckte om det. Han förde hennes hand till sitt outsägliga och viskade och hon gjorde som han bad ända tills det sprutade vått i hennes hand och han stönade mamma. Linda tyckte om det, hans darrning och det klagande lätet, hon kände sig mäktig och god som en stor mor. Efteråt sjönk han ihop på henne med ansiktet mot hennes hals, ibland grät han. Hon tog om honom, hans nacke hans skuldror hon vaggade och tröstade honom: du är ju hos mamma min lilla pojk var inte lessen. Och hon tyckte om att han låg tungt på henne och hans hud mot hennes hud."

Hårda paket och mjuka

Det senaste halvåret har jag dykt ner i Sara Lidmans författarskap. Till en början blev jag besviken. Sara är för mig i första hand en muntlig berättare och jag önskar att hon själv fått läsa in alla sina böcker som ljudböcker. Nu finns bara Lifsens rot inläst av henne själv.

Hennes underbara, egensinniga, poetiska och ibland snåriga språk lyfter fram det storslagna för att inte säga gudomliga hos människan och naturen och slår ut i full blom i de sju böckerna i Järnbaneeposet. Hon skriver hejdlöst om hela härligheten med en viss förmåga att förgylla även det värsta elände.

I Regnspiran från 1958 sker oftast ingen förgyllning. Det är den mest svarta och smärtfyllda, som jag hittills läst av hennes böcker. Skildringen av Lindas uppväxt är mycket stark. En drabbande och hjärtskärande beskrivning av en svår uppväxt och dess konsekvenser och med hög igenkänning för min del.
Här kommer ett hårt paket ur Regnspiran:

"Klimatet var sådant att denna bys ande inte kunde tillåta sinnena att alltför mycket hängiva sig åt det mjuka. Kvinnorna som sysslade med ull, degar, kojuver och spädbarn hade ju större möjligheter att klema bort sig än männen, men för alla rådde så mycken strävhet i livet att det var säkrast att inte försjunka i det mjuka om man inte vill bli olycklig. Nyvävda underkläder kunde vara kärva som agnar mot huden. Men den timmerhuggare som vant sig vid ett sådant plagg hade det tillgodo när snön dråsade ner från träden och trängde sig in överallt på honom. Hans skinn var till för att skava på så det var bara att dråsa på, satans snö. "

Denna anda gör följande lockande mjuka från Oskuldens minut (1999) så förståligt:

"och när han kommer in - står inte degtråget där på golvet och jäser som den värsta brudsäng!
och har inte degen vällt över all bräddar som ett virkat sängtäcke och vad denna brudsäng ser välkomnande ut
och han förstår inte hur det går till
han är ju ändå husbonden i vinterstugan såväl som i bagarstugan
då måste han ha rätt att undersöka hur allting är på djupet
men det där ögonblicket är oförklarligt
hur sängens alla bolster likasom reser sig och drar ner honom och omvärver honom
suckande från alla sidor
utan att bruden ännu ger sig till känna
med andra egenskaper som en brud sägas hava
hur han än ligger där på mage och letar
så är det där brudbolstret bara som en enda deg och qweinnen som äntligen ätit frukost
och kommer upp till dagens värv i bagarstugan
ser degtråget vagga och vicka där på golvet iliggande karlavarelsen som suckar ikapp med degen
och fastän de inte tror sina ögon
för det går ju aldrig att räkna ut hur en karl tänker
innerst inne
så ställde sig - nog så rådigt - en på ömse sida om tråget och togo honom i vardera armen
och drogo honom upp och baköver så att han hjälpligt kom på fötter
varefter hustrun började slita av honom degen
men mer som en skurgumma än som en öm hustru
slet hon i degslamsorna och då hans skägg och ögonbryn hade degens färg fick han luggar som var hårdare än vad hon riktigt tänkt
och så förhörde hon honom medan den grymma grannkvinnan nästan inte kunde hålla sig för skratt
men vad riktigt tänkte du! har du blivit tokig! eller vad händer det i skallen på dig! hur riktigt tänkte du när du gav dig a´skaall ned i staijpa och vid tredje frågan men vad riktigt tänkte du - kom han på sitt enda svar, Jonas
jag skulle fram, jag (I skull fram I) Sa´n."

I stället för rakblad

Tack vare Sara Lidman har jag upptäckt hennes författarkollega från Jörn, Birger Vikström, som dog redan 1958 inte ens 40 år gammal. Han räknas till Klarabohemerna.

Så här skriver Sara att det låter i Jörn:
"Sara är ju mer kändis utåt... men vi som vet hur allting var egentligen - vi tror mer på Birger. Och så är han rolig! För det behöfs! Sannerligen."

Så här skriver Birger mycket modernt i diktsamlingen I stället för rakblad (1950):

medan jag vallfärdar inåt,
reser egna katedraler
och läser en ny skrift:
"åt envar husgudar efter hans behov".
Alltså placerar jag fullt legitimt
en ny och oprövad kraft
på min husgudshylla.
Ingenting garanterar dessvärre
att mitt nyförvärv får behålla sin upphöjda plats
någon längre tid.
Det är trängsel på hyllan.
En del husgudar har visserligen avgått
men doften av dem finns alltid kvar

Mera sex

Jag tänker att jag kanske måste döpa om min blogg. Sex har det inte blivit mycket skrivet om, men å andra sidan är valet av bloggnamn en travesti på filmtiteln Sex, lögner och videoband. Den filmen visar en av mina huvudpoänger, när det gäller sex; att det handlar om så mycket mer än sex.

Mitt skäl att ha med ordet sex i bloggtiteln var ett behov av att visa upp mig som en sexuell varelse. Även om jag inte växte upp i något religiöst hem och mamma och pappa ibland visade upp kroppslig kärvänlighet mot varann, så var sex något djupt skambelagt under min uppväxt.

Jag minns t ex väl hur jag såg filmen Dom kallar oss mods av Stefan Jarl på TV tillsammans med mamma och pappa i slutet av 60- eller början av 70-talet och den djupa skam jag kände när ett samlag och en naken guppande pojkstjärt visades i filmen.

Jag noterar att en undersökning visar att dagens 20-åring har fler sexpartners under ett år än vi i 68-generationen har under ett helt liv. Om det är sant så har konsumismen brett ut sig även på detta område.

Två nyare filmer om sex är Älskaren efter Marguerite Duras bok med samma namn och Lady Chatterleys älskare efter H D Lawrence´s bok.
Älskaren är enligt min mening riktigt bra och gör boken rättvisa. Den visar upp fina, starka, smärtsamma och djupa, suggestivt filmade sexscener och visar tydligt hur vårt sexliv präglas av vår uppväxt och vår kultur med dess olika roller och förväntningar.
Detta finns även lite av i filmen Lady Chatterleys älskare. (Boken har jag inte läst i sin helhet.) Där ställs skogvaktarens naturnära grovhet och enkla och respektfulla kärleksfullhet mot makens förfinade och finlemmade av kulturen degenererade kroppslighet och högdragna intellekt. (Dessutom är han rullstolsbunden efter en krigsskada.)
Två fina scener har stannat kvar i mitt medvetande av denna annars tråkiga och livlösa film. När de älskande nakna dekorerar varandra med blommor och slutscenen där ett djupare närmande, utöver den passionerat sexuella, sker.

En ren sexfilm, ja även den rymmer djupare aspekter, men jag minns inte vilka, är Shortbus. Jag minns att den fick mig att skratta gott vid ett par tillfällen. Gott nog!

I sängen och i köket kan vi bäst lära känna varann på djupet om det får handla om mer än snabbmat och bukfylla.

Några artiklar om sexskildringar i Aftonbladet:
Makten eller härligheten
Fetischismen desarmerad av modeindustrin
Porr som konst och p-macka
En orgie i orgier
”Sexscener är för pinsamma”

Varje sekund ett liv

Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.

Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.

Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.

Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."

Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.

Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."

Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.