Ett kärleksmöte mellan Linda och Simon ur Regnspiran (1958) av Sara Lidman:
"Hödoften minde dem om Vättberget och dess luft, mörkret tog bort skammen, de kunde leka sina mjuka lekar.
Simon var först mamma och Linda liten, han löste upp hennes hår, de öppnade kläderna och Linda låg på honom och nynnande som ett småbarn mam mam mam mom mom mom momsi mosi momsi måm. Sedan skulle han vara den lille men han blev tung och het när han låg på henne och Linda tyckte om det. Han förde hennes hand till sitt outsägliga och viskade och hon gjorde som han bad ända tills det sprutade vått i hennes hand och han stönade mamma. Linda tyckte om det, hans darrning och det klagande lätet, hon kände sig mäktig och god som en stor mor. Efteråt sjönk han ihop på henne med ansiktet mot hennes hals, ibland grät han. Hon tog om honom, hans nacke hans skuldror hon vaggade och tröstade honom: du är ju hos mamma min lilla pojk var inte lessen. Och hon tyckte om att han låg tungt på henne och hans hud mot hennes hud."
lördag 13 december 2008
onsdag 10 december 2008
Hårda paket och mjuka
Det senaste halvåret har jag dykt ner i Sara Lidmans författarskap. Till en början blev jag besviken. Sara är för mig i första hand en muntlig berättare och jag önskar att hon själv fått läsa in alla sina böcker som ljudböcker. Nu finns bara Lifsens rot inläst av henne själv.
Hennes underbara, egensinniga, poetiska och ibland snåriga språk lyfter fram det storslagna för att inte säga gudomliga hos människan och naturen och slår ut i full blom i de sju böckerna i Järnbaneeposet. Hon skriver hejdlöst om hela härligheten med en viss förmåga att förgylla även det värsta elände.
I Regnspiran från 1958 sker oftast ingen förgyllning. Det är den mest svarta och smärtfyllda, som jag hittills läst av hennes böcker. Skildringen av Lindas uppväxt är mycket stark. En drabbande och hjärtskärande beskrivning av en svår uppväxt och dess konsekvenser och med hög igenkänning för min del.
Här kommer ett hårt paket ur Regnspiran:
"Klimatet var sådant att denna bys ande inte kunde tillåta sinnena att alltför mycket hängiva sig åt det mjuka. Kvinnorna som sysslade med ull, degar, kojuver och spädbarn hade ju större möjligheter att klema bort sig än männen, men för alla rådde så mycken strävhet i livet att det var säkrast att inte försjunka i det mjuka om man inte vill bli olycklig. Nyvävda underkläder kunde vara kärva som agnar mot huden. Men den timmerhuggare som vant sig vid ett sådant plagg hade det tillgodo när snön dråsade ner från träden och trängde sig in överallt på honom. Hans skinn var till för att skava på så det var bara att dråsa på, satans snö. "
Denna anda gör följande lockande mjuka från Oskuldens minut (1999) så förståligt:
"och när han kommer in - står inte degtråget där på golvet och jäser som den värsta brudsäng!
och har inte degen vällt över all bräddar som ett virkat sängtäcke och vad denna brudsäng ser välkomnande ut
och han förstår inte hur det går till
han är ju ändå husbonden i vinterstugan såväl som i bagarstugan
då måste han ha rätt att undersöka hur allting är på djupet
men det där ögonblicket är oförklarligt
hur sängens alla bolster likasom reser sig och drar ner honom och omvärver honom
suckande från alla sidor
utan att bruden ännu ger sig till känna
med andra egenskaper som en brud sägas hava
hur han än ligger där på mage och letar
så är det där brudbolstret bara som en enda deg och qweinnen som äntligen ätit frukost
och kommer upp till dagens värv i bagarstugan
ser degtråget vagga och vicka där på golvet iliggande karlavarelsen som suckar ikapp med degen
och fastän de inte tror sina ögon
för det går ju aldrig att räkna ut hur en karl tänker
innerst inne
så ställde sig - nog så rådigt - en på ömse sida om tråget och togo honom i vardera armen
och drogo honom upp och baköver så att han hjälpligt kom på fötter
varefter hustrun började slita av honom degen
men mer som en skurgumma än som en öm hustru
slet hon i degslamsorna och då hans skägg och ögonbryn hade degens färg fick han luggar som var hårdare än vad hon riktigt tänkt
och så förhörde hon honom medan den grymma grannkvinnan nästan inte kunde hålla sig för skratt
men vad riktigt tänkte du! har du blivit tokig! eller vad händer det i skallen på dig! hur riktigt tänkte du när du gav dig a´skaall ned i staijpa och vid tredje frågan men vad riktigt tänkte du - kom han på sitt enda svar, Jonas
jag skulle fram, jag (I skull fram I) Sa´n."
Hennes underbara, egensinniga, poetiska och ibland snåriga språk lyfter fram det storslagna för att inte säga gudomliga hos människan och naturen och slår ut i full blom i de sju böckerna i Järnbaneeposet. Hon skriver hejdlöst om hela härligheten med en viss förmåga att förgylla även det värsta elände.
I Regnspiran från 1958 sker oftast ingen förgyllning. Det är den mest svarta och smärtfyllda, som jag hittills läst av hennes böcker. Skildringen av Lindas uppväxt är mycket stark. En drabbande och hjärtskärande beskrivning av en svår uppväxt och dess konsekvenser och med hög igenkänning för min del.
Här kommer ett hårt paket ur Regnspiran:
"Klimatet var sådant att denna bys ande inte kunde tillåta sinnena att alltför mycket hängiva sig åt det mjuka. Kvinnorna som sysslade med ull, degar, kojuver och spädbarn hade ju större möjligheter att klema bort sig än männen, men för alla rådde så mycken strävhet i livet att det var säkrast att inte försjunka i det mjuka om man inte vill bli olycklig. Nyvävda underkläder kunde vara kärva som agnar mot huden. Men den timmerhuggare som vant sig vid ett sådant plagg hade det tillgodo när snön dråsade ner från träden och trängde sig in överallt på honom. Hans skinn var till för att skava på så det var bara att dråsa på, satans snö. "
Denna anda gör följande lockande mjuka från Oskuldens minut (1999) så förståligt:
"och när han kommer in - står inte degtråget där på golvet och jäser som den värsta brudsäng!
och har inte degen vällt över all bräddar som ett virkat sängtäcke och vad denna brudsäng ser välkomnande ut
och han förstår inte hur det går till
han är ju ändå husbonden i vinterstugan såväl som i bagarstugan
då måste han ha rätt att undersöka hur allting är på djupet
men det där ögonblicket är oförklarligt
hur sängens alla bolster likasom reser sig och drar ner honom och omvärver honom
suckande från alla sidor
utan att bruden ännu ger sig till känna
med andra egenskaper som en brud sägas hava
hur han än ligger där på mage och letar
så är det där brudbolstret bara som en enda deg och qweinnen som äntligen ätit frukost
och kommer upp till dagens värv i bagarstugan
ser degtråget vagga och vicka där på golvet iliggande karlavarelsen som suckar ikapp med degen
och fastän de inte tror sina ögon
för det går ju aldrig att räkna ut hur en karl tänker
innerst inne
så ställde sig - nog så rådigt - en på ömse sida om tråget och togo honom i vardera armen
och drogo honom upp och baköver så att han hjälpligt kom på fötter
varefter hustrun började slita av honom degen
men mer som en skurgumma än som en öm hustru
slet hon i degslamsorna och då hans skägg och ögonbryn hade degens färg fick han luggar som var hårdare än vad hon riktigt tänkt
och så förhörde hon honom medan den grymma grannkvinnan nästan inte kunde hålla sig för skratt
men vad riktigt tänkte du! har du blivit tokig! eller vad händer det i skallen på dig! hur riktigt tänkte du när du gav dig a´skaall ned i staijpa och vid tredje frågan men vad riktigt tänkte du - kom han på sitt enda svar, Jonas
jag skulle fram, jag (I skull fram I) Sa´n."
torsdag 4 december 2008
I stället för rakblad
Tack vare Sara Lidman har jag upptäckt hennes författarkollega från Jörn, Birger Vikström, som dog redan 1958 inte ens 40 år gammal. Han räknas till Klarabohemerna.
Så här skriver Sara att det låter i Jörn:
"Sara är ju mer kändis utåt... men vi som vet hur allting var egentligen - vi tror mer på Birger. Och så är han rolig! För det behöfs! Sannerligen."
Så här skriver Birger mycket modernt i diktsamlingen I stället för rakblad (1950):
medan jag vallfärdar inåt,
reser egna katedraler
och läser en ny skrift:
"åt envar husgudar efter hans behov".
Alltså placerar jag fullt legitimt
en ny och oprövad kraft
på min husgudshylla.
Ingenting garanterar dessvärre
att mitt nyförvärv får behålla sin upphöjda plats
någon längre tid.
Det är trängsel på hyllan.
En del husgudar har visserligen avgått
men doften av dem finns alltid kvar
Så här skriver Sara att det låter i Jörn:
"Sara är ju mer kändis utåt... men vi som vet hur allting var egentligen - vi tror mer på Birger. Och så är han rolig! För det behöfs! Sannerligen."
Så här skriver Birger mycket modernt i diktsamlingen I stället för rakblad (1950):
medan jag vallfärdar inåt,
reser egna katedraler
och läser en ny skrift:
"åt envar husgudar efter hans behov".
Alltså placerar jag fullt legitimt
en ny och oprövad kraft
på min husgudshylla.
Ingenting garanterar dessvärre
att mitt nyförvärv får behålla sin upphöjda plats
någon längre tid.
Det är trängsel på hyllan.
En del husgudar har visserligen avgått
men doften av dem finns alltid kvar
måndag 1 december 2008
Mera sex
Jag tänker att jag kanske måste döpa om min blogg. Sex har det inte blivit mycket skrivet om, men å andra sidan är valet av bloggnamn en travesti på filmtiteln Sex, lögner och videoband. Den filmen visar en av mina huvudpoänger, när det gäller sex; att det handlar om så mycket mer än sex.
Mitt skäl att ha med ordet sex i bloggtiteln var ett behov av att visa upp mig som en sexuell varelse. Även om jag inte växte upp i något religiöst hem och mamma och pappa ibland visade upp kroppslig kärvänlighet mot varann, så var sex något djupt skambelagt under min uppväxt.
Jag minns t ex väl hur jag såg filmen Dom kallar oss mods av Stefan Jarl på TV tillsammans med mamma och pappa i slutet av 60- eller början av 70-talet och den djupa skam jag kände när ett samlag och en naken guppande pojkstjärt visades i filmen.
Jag noterar att en undersökning visar att dagens 20-åring har fler sexpartners under ett år än vi i 68-generationen har under ett helt liv. Om det är sant så har konsumismen brett ut sig även på detta område.
Två nyare filmer om sex är Älskaren efter Marguerite Duras bok med samma namn och Lady Chatterleys älskare efter H D Lawrence´s bok.
Älskaren är enligt min mening riktigt bra och gör boken rättvisa. Den visar upp fina, starka, smärtsamma och djupa, suggestivt filmade sexscener och visar tydligt hur vårt sexliv präglas av vår uppväxt och vår kultur med dess olika roller och förväntningar.
Detta finns även lite av i filmen Lady Chatterleys älskare. (Boken har jag inte läst i sin helhet.) Där ställs skogvaktarens naturnära grovhet och enkla och respektfulla kärleksfullhet mot makens förfinade och finlemmade av kulturen degenererade kroppslighet och högdragna intellekt. (Dessutom är han rullstolsbunden efter en krigsskada.)
Två fina scener har stannat kvar i mitt medvetande av denna annars tråkiga och livlösa film. När de älskande nakna dekorerar varandra med blommor och slutscenen där ett djupare närmande, utöver den passionerat sexuella, sker.
En ren sexfilm, ja även den rymmer djupare aspekter, men jag minns inte vilka, är Shortbus. Jag minns att den fick mig att skratta gott vid ett par tillfällen. Gott nog!
I sängen och i köket kan vi bäst lära känna varann på djupet om det får handla om mer än snabbmat och bukfylla.
Några artiklar om sexskildringar i Aftonbladet:
Makten eller härligheten
Fetischismen desarmerad av modeindustrin
Porr som konst och p-macka
En orgie i orgier
”Sexscener är för pinsamma”
Mitt skäl att ha med ordet sex i bloggtiteln var ett behov av att visa upp mig som en sexuell varelse. Även om jag inte växte upp i något religiöst hem och mamma och pappa ibland visade upp kroppslig kärvänlighet mot varann, så var sex något djupt skambelagt under min uppväxt.
Jag minns t ex väl hur jag såg filmen Dom kallar oss mods av Stefan Jarl på TV tillsammans med mamma och pappa i slutet av 60- eller början av 70-talet och den djupa skam jag kände när ett samlag och en naken guppande pojkstjärt visades i filmen.
Jag noterar att en undersökning visar att dagens 20-åring har fler sexpartners under ett år än vi i 68-generationen har under ett helt liv. Om det är sant så har konsumismen brett ut sig även på detta område.
Två nyare filmer om sex är Älskaren efter Marguerite Duras bok med samma namn och Lady Chatterleys älskare efter H D Lawrence´s bok.
Älskaren är enligt min mening riktigt bra och gör boken rättvisa. Den visar upp fina, starka, smärtsamma och djupa, suggestivt filmade sexscener och visar tydligt hur vårt sexliv präglas av vår uppväxt och vår kultur med dess olika roller och förväntningar.
Detta finns även lite av i filmen Lady Chatterleys älskare. (Boken har jag inte läst i sin helhet.) Där ställs skogvaktarens naturnära grovhet och enkla och respektfulla kärleksfullhet mot makens förfinade och finlemmade av kulturen degenererade kroppslighet och högdragna intellekt. (Dessutom är han rullstolsbunden efter en krigsskada.)
Två fina scener har stannat kvar i mitt medvetande av denna annars tråkiga och livlösa film. När de älskande nakna dekorerar varandra med blommor och slutscenen där ett djupare närmande, utöver den passionerat sexuella, sker.
En ren sexfilm, ja även den rymmer djupare aspekter, men jag minns inte vilka, är Shortbus. Jag minns att den fick mig att skratta gott vid ett par tillfällen. Gott nog!
I sängen och i köket kan vi bäst lära känna varann på djupet om det får handla om mer än snabbmat och bukfylla.
Några artiklar om sexskildringar i Aftonbladet:
Makten eller härligheten
Fetischismen desarmerad av modeindustrin
Porr som konst och p-macka
En orgie i orgier
”Sexscener är för pinsamma”
måndag 17 november 2008
Varje sekund ett liv
Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.
Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.
Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.
Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."
Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.
Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."
Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.
Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.
Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.
Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."
Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.
Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."
Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.
fredag 14 november 2008
Förälskelse och annat otyg
Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.
Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.
Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.
Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.
Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.
Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?
Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.
Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.
Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.
Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.
Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.
Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.
Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.
Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?
Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.
Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.
Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)
onsdag 29 oktober 2008
Hur skapas pengar?
Numera är det sällan mitt tänkande genomgår en hastig och genomgripande förändring, men för någon månad sedan skedde det när jag såg en video, som jag finns i slutet av detta inlägg.
Pengar uppstår numera i huvudsak (till mer än 95%), när någon är beredd att sätta sig i skuld och betala ränta på denna skuld!
Det betyder att finanssektorn lever sitt eget liv och skapar sina egna pengar. Jag har tidigare trott att mängden pengar tydligt står i relation till de reela värdena i samhället och också att ökande fastighetspriser och aktiekurser är ett utslag av att lönernas andel av dessa reela värden länge sjunkit på vinsternas och spekulationens bekostnad. Men finanssektorn skapar alltså till största delen sina egna pengar och kan på så sätt komplettera och tillfälligt tillföra den reela produktionen nya resurser. Så länge de nya lånen överstiger räntebetalningarna kommer efterfrågan i samhället att växa, men på sikt kommer de växande räntebetalningarna att undergräva konsumtionen i takt med att alltmer pengar går åt till att betala ränta på gamla lån.
Systemet kan bara fortleva så länge skuldsättningen accelererar och tills bankerna/finanssektorn/långivarna äger allt.
När fastighetspriserna, som de senaste åren stiger kraftigt är de långsiktiga vinnarna bankerna som får låna ut allt större summor och håva in allt större räntor från samma fastighet. I alla fall så länge låntagarna kan betala räntan...
Tidigare betalade man av sitt hus och blev så småningom skuldfri, men idag betalar de flesta nya köpare enbart ränta på sina lån och blir aldrig skuldfria på annat sätt än om priset på huset stiger och lånets andel av husets värde sjunker.
Den snabbt ökande skuldsättningen förklarar varför kapitalismen kunnat frodas och expandera trots att lönernas andel av förädlingsvärdena sjunkit drastiskt i relation till vinsternas. Skuldökningarna har tillfälligt hållit upp köpkraften och samtidigt garanterat finansvärlden växande räntevinster.
Dagens finanskris beror på att det inte längre är möjligt att accelerera skuldökningen.
Inför dessa insikter får plötsligt Göran Perssons ord ”Den som är satt i skuld är icke fri” nya och sanna dimensioner.
Det är häpnadsväckande hur vi genom kapitalismen utvecklats från det medeltida samhället där det var en stor synd att begära ränta till dagens situation, där räntan har blivit själva pulsådern i en alltmer rutten och parasitär kapitalism. Ett pyramidspel vars fortsatta, men i längden ohållbara, existens nu säkras genom gigantiska garantier från skattebetalarna.
Pengar uppstår numera i huvudsak (till mer än 95%), när någon är beredd att sätta sig i skuld och betala ränta på denna skuld!
Det betyder att finanssektorn lever sitt eget liv och skapar sina egna pengar. Jag har tidigare trott att mängden pengar tydligt står i relation till de reela värdena i samhället och också att ökande fastighetspriser och aktiekurser är ett utslag av att lönernas andel av dessa reela värden länge sjunkit på vinsternas och spekulationens bekostnad. Men finanssektorn skapar alltså till största delen sina egna pengar och kan på så sätt komplettera och tillfälligt tillföra den reela produktionen nya resurser. Så länge de nya lånen överstiger räntebetalningarna kommer efterfrågan i samhället att växa, men på sikt kommer de växande räntebetalningarna att undergräva konsumtionen i takt med att alltmer pengar går åt till att betala ränta på gamla lån.
Systemet kan bara fortleva så länge skuldsättningen accelererar och tills bankerna/finanssektorn/långivarna äger allt.
När fastighetspriserna, som de senaste åren stiger kraftigt är de långsiktiga vinnarna bankerna som får låna ut allt större summor och håva in allt större räntor från samma fastighet. I alla fall så länge låntagarna kan betala räntan...
Tidigare betalade man av sitt hus och blev så småningom skuldfri, men idag betalar de flesta nya köpare enbart ränta på sina lån och blir aldrig skuldfria på annat sätt än om priset på huset stiger och lånets andel av husets värde sjunker.
Den snabbt ökande skuldsättningen förklarar varför kapitalismen kunnat frodas och expandera trots att lönernas andel av förädlingsvärdena sjunkit drastiskt i relation till vinsternas. Skuldökningarna har tillfälligt hållit upp köpkraften och samtidigt garanterat finansvärlden växande räntevinster.
Dagens finanskris beror på att det inte längre är möjligt att accelerera skuldökningen.
Inför dessa insikter får plötsligt Göran Perssons ord ”Den som är satt i skuld är icke fri” nya och sanna dimensioner.
Det är häpnadsväckande hur vi genom kapitalismen utvecklats från det medeltida samhället där det var en stor synd att begära ränta till dagens situation, där räntan har blivit själva pulsådern i en alltmer rutten och parasitär kapitalism. Ett pyramidspel vars fortsatta, men i längden ohållbara, existens nu säkras genom gigantiska garantier från skattebetalarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)