Nu far jag till landet med flickvännen för en månads efterlängtad intensivterapi dvs kokongartad kärleksfull samvaro i ett paradisiskt sommardoftande Fagerhult.
Njut av lite bugg så länge:
Videon har drygt tre år på nacken. Numera hoppas jag att jag närmat mig Felix mer energiska buggstil nedan.
Njut av dansglädjen!
tisdag 17 juni 2008
måndag 16 juni 2008
Bottennapp om bottenmiljarden
I en essä i DN intar följande påstående en central plats:
Afrika "kanske aldrig har chans att hoppa på utvecklingståget. Det har redan gått, med en mängd glada asiatiska länder ombord och det kommer att dröja innan nästa tåg stannar till på stationen. Kina och många andra länder har visat att världen behöver deras varor, men på vilket sätt kan Guinea, Tchad eller Centralafrikanska republiken göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter?" (min kursivering)Se där hur problemen tornar upp sig, när man inte sätter människovärde, utan i stället marknadsvärde som norm för utvecklingen.
Utifrån marknadsekonomiska lagar är det så att när den rikaste femtedelen av världens befolkning innehar 74% av inkomsterna/köpkraften och den fattigaste bottenmiljarden bara 2%, sker i princip 74% av utvecklingen hos de redan rika och bara 2% hos de fattigaste. De siffrorna visar hur ogörligt det är för marknadsekonomin att lösa världens fattigdomsproblem.
Och hur intresserade är afrikanerna av att göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter? För att citera Lars Winnerbäck: Det är väl inte sånt man tänker på och drömmer om. (Om man nu inte är Homo economicus, kapitalist, företagare. Ett släkte som numera tycks vara upphöjt till norm för vad det är att vara människa.)
Jag är dock övertygade om att även fattiga afrikaner vill ha mat, bostad, utbildning och hälsovård och är beredda att framställa vad de själva behöver.
Siffrorna ovan visar att med ytterligare bara 2% av världens samlade inkomster, skulle de absolut fattigaste kunna fördubbla sina inkomster...
Läs även
Det kinesiska spöket
söndag 15 juni 2008
Kåthet och uppgörelser
Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon bok av Elsie Johansson, men redan när jag såg en intervju med henne i Gokväll 20/5, bestämde jag att jag ska ändra på den saken. En ny påminnelse kommer när jag i DN läser en lovordande recension under samma rubrik som jag valt ovan.
Nu när Sara Lidman är i himlen får jag kanske rikta min trånad efter mogen och vis kvinnlig energi mot Elsie. Hon utstrålar en härlig energi och charm.
Ännu vet jag inte närmare vad Elsie Johansson skriver om kåthet, men jag kan formulera lite kring min egen.
Kåtheten mognar som ett vin. I ungdomen var den bråkig och pockande, oftast en plåga av rastlös otillfredsställelse omgärdad av djup skam.
Nu är den en våg av kraftfull, jublande livskänsla. En välkommen gäst att vara i förtrolig samvaro med, snarare än att snabbt utspisa och sedan skiljas ifrån.
Att avnjuta och bejaka min innersta livskärna, där sexualiteten finns, har varit en lång och svår kamp, alltsedan jag i likhet med den nyfödde Herakles blev slungad från bröstet. Visserligen blev jag så vitt jag vet aldrig bokstavligen kastad från bröstet av min mamma. Det var dock en djup och förbjuden önskan inom henne, som gick rakt in i mig och bl a orsakade min djupa skam inför sex.
Det var en befrielse att hitta episoden om Herakles och Hera i den grekiska mytologin. Tack för det Theodor Kallifatides!, som satte mig på spåren när jag först läste Mödrar och söner och senare just romanen om Herakles. Den förra njöt jag mycket av att läsa och jag kan hålla med Kallifatides, när han med glimten i ögat undrar om det är möjligt att leva utan förtrogenhet med de grekiska myterna. Vi möter dem hela tiden i modern tappning. Ett bra exempel är Stieg Larssons Milleniumtriologi, särskilt del två, Flickan som lekte med elden, där ödesdramatik från gamla antika gudasagorna serveras i modern sidvändartappning.
I Kallifatides Herakles omnämns så vitt jag minns inte episoden där Hera slungar den svältfödde Herakles från sitt bröst och i allafall inte hur mjölkstrålen, som sköt ur Heras frigjorda bröst spreds över himlavalvet och bildade Vintergatan (The Milky way).
Så när vi blickar upp på den gnistrande stjärnhimlen och känner närhet till Alltet, är det en föjd av Herakles traumatiska upplevelse.
Inget ont, som inte har något gott med sig.
Nu när Sara Lidman är i himlen får jag kanske rikta min trånad efter mogen och vis kvinnlig energi mot Elsie. Hon utstrålar en härlig energi och charm.
Ännu vet jag inte närmare vad Elsie Johansson skriver om kåthet, men jag kan formulera lite kring min egen.
Kåtheten mognar som ett vin. I ungdomen var den bråkig och pockande, oftast en plåga av rastlös otillfredsställelse omgärdad av djup skam.
Nu är den en våg av kraftfull, jublande livskänsla. En välkommen gäst att vara i förtrolig samvaro med, snarare än att snabbt utspisa och sedan skiljas ifrån.
Att avnjuta och bejaka min innersta livskärna, där sexualiteten finns, har varit en lång och svår kamp, alltsedan jag i likhet med den nyfödde Herakles blev slungad från bröstet. Visserligen blev jag så vitt jag vet aldrig bokstavligen kastad från bröstet av min mamma. Det var dock en djup och förbjuden önskan inom henne, som gick rakt in i mig och bl a orsakade min djupa skam inför sex.
Det var en befrielse att hitta episoden om Herakles och Hera i den grekiska mytologin. Tack för det Theodor Kallifatides!, som satte mig på spåren när jag först läste Mödrar och söner och senare just romanen om Herakles. Den förra njöt jag mycket av att läsa och jag kan hålla med Kallifatides, när han med glimten i ögat undrar om det är möjligt att leva utan förtrogenhet med de grekiska myterna. Vi möter dem hela tiden i modern tappning. Ett bra exempel är Stieg Larssons Milleniumtriologi, särskilt del två, Flickan som lekte med elden, där ödesdramatik från gamla antika gudasagorna serveras i modern sidvändartappning.
I Kallifatides Herakles omnämns så vitt jag minns inte episoden där Hera slungar den svältfödde Herakles från sitt bröst och i allafall inte hur mjölkstrålen, som sköt ur Heras frigjorda bröst spreds över himlavalvet och bildade Vintergatan (The Milky way).
Så när vi blickar upp på den gnistrande stjärnhimlen och känner närhet till Alltet, är det en föjd av Herakles traumatiska upplevelse.
Inget ont, som inte har något gott med sig.
Här finns fler lovord till Sin ensamma kropp:
Roman med skickligt tvinnade tanketrådar
fredag 13 juni 2008
I dödens närhet
En dag när jag stod och diskade och slog på radion, kom jag rakt in i det utmärkta programmet Samtal pågår. Där pågick ett samtal med Marie Winald Karlström.
Marie berättade bl a om de psykiska följderna av en svår hjärtoperation vid sex års ålder. Jag saxar ur vad hon säger i programmet:
"Mamma hade sin strategi: Det som har varit, det har varit. Det pratar vi inte om. Det var omgärdat med alldeles för mycket smärta. För mej var det förödande, jag hade faktiskt varit nära att dö.
Jag ville dit. Där fanns allt jag behövde. Befrielse från smärta. Värme och frid. Precis när jag var på väg drogs jag hastigt tillbaka, så var jag tillbaka i smärtan. Vad jag upplevde då var en stor vrede för att jag var tillbaka och inte hade fått dö. Det jag längtade efter var att få dö dvs göra det som gjorde mamma så ledsen att hon ville dö. Det var skuldkänslor jag hade."
Marie behövde som vuxen gå fyra år i terapi innan hon förmådde bearbeta detta trauma.
Jag genomlevde som nästan nyfödd ett liknade förlopp p g a känslomässig och fysisk övergivenhet. Det har krävts mycket arbete för att ta till mig smärtan i detta. Och det har varit oerhört svårt att hitta acceptans för denna gamla obearbetade dödslängtan. Att ta den till sig är enda vägen till en ogrumlad livskänsla.
Jag minns bl a att inledningen och slutet i filmen Ken Park kändes som ett starkt stöd i mitt behov av förståelse för min gamla och djupa dödslängtan. (Vilken var paradoxal eftersom jag tog itu med den först sedan jag blivit så gammal att livets försvinnande korthet blivit påtaglig för mig.)
Numera känns detta avklarat för min del, men det kändes ändå skönt och bekräftande att höra Marie berätta om detta.
Det ökar min närhet till livet.Tack!
Marie berättade bl a om de psykiska följderna av en svår hjärtoperation vid sex års ålder. Jag saxar ur vad hon säger i programmet:
"Mamma hade sin strategi: Det som har varit, det har varit. Det pratar vi inte om. Det var omgärdat med alldeles för mycket smärta. För mej var det förödande, jag hade faktiskt varit nära att dö.
Jag ville dit. Där fanns allt jag behövde. Befrielse från smärta. Värme och frid. Precis när jag var på väg drogs jag hastigt tillbaka, så var jag tillbaka i smärtan. Vad jag upplevde då var en stor vrede för att jag var tillbaka och inte hade fått dö. Det jag längtade efter var att få dö dvs göra det som gjorde mamma så ledsen att hon ville dö. Det var skuldkänslor jag hade."
Marie behövde som vuxen gå fyra år i terapi innan hon förmådde bearbeta detta trauma.
Jag genomlevde som nästan nyfödd ett liknade förlopp p g a känslomässig och fysisk övergivenhet. Det har krävts mycket arbete för att ta till mig smärtan i detta. Och det har varit oerhört svårt att hitta acceptans för denna gamla obearbetade dödslängtan. Att ta den till sig är enda vägen till en ogrumlad livskänsla.
Jag minns bl a att inledningen och slutet i filmen Ken Park kändes som ett starkt stöd i mitt behov av förståelse för min gamla och djupa dödslängtan. (Vilken var paradoxal eftersom jag tog itu med den först sedan jag blivit så gammal att livets försvinnande korthet blivit påtaglig för mig.)
Numera känns detta avklarat för min del, men det kändes ändå skönt och bekräftande att höra Marie berätta om detta.
Det ökar min närhet till livet.Tack!
tisdag 10 juni 2008
Är habegär nå´t att ha?
"Vill jag verkligen ha allting? Det är risk för det. I alla fall är det så vi är programmerade: Nästan reflexmässigt försöker vi få det som vi kan få, men det räcker inte. Vi känner ingen tillfredsställelse över det vi får i vår hand utan det väcker bara snabbt ett begär efter mer.
Det är så kopplingarna i hjärnan fungerar. Det är i grund och botten likadant med oss som med neurobiologen Schultz apor: När de hade vant sig vid belöningen i form av äpplen teg de nervceller som dessförinnan hade uppfattat läckerheten som underbar. Nu ville djuren ha russin - behoven ökar så snart något har blivit möjligt att uppnå. Också människan är omättlig." skriver den tyska vetenskapsjournalisten Stefan Klein i sin bok Lyckoformeln.
I tiotusentals år har människan kämpat för att ta sig ur brist och fattigdom. Habegäret har då varit en viktig och positiv drivkraft.
MEN nån gång på 1950/60-talet passerade vi en viktig BRYTPUNKT. Vi i den ekonomiskt rika, tekniskt och organisatoriskt mest utvecklade delen av världen hade uppnått en god och rimlig levnadsstandard. Sedan dess har habegäret i vår del av världen till stor del fört elände med sig. Även om mycket positiva förbättringar och landvinningar också gjorts och bör fortsätta göras, så har detta MER, MER, MER i enlighet med lagen om den avtagande marginalnyttan blivit allt mindre tillfredsställande.
Moder Jord far illa och det sticker i ögonen att 20 % av världens befolkning förbrukar 74% av jordens resurser, medan de 20% fattigaste får dela på 2%.
Från 1970 fram till år 2000 sjönk både andelen (38% till 19%) och antalet (1,4 till 1,2 miljarder) extremt fattiga i världen trots att jordens befolkningen samtidigt ökade kraftigt från 3,7 till 6,1 miljarder. (Källa: http://www.gapminder.org/)
Nu verkar denna positiva trend vara på väg att brytas, medan MER, MER, MER fortfarande präglar den ekonomiskt rika världen.
"Mellan 1986 och 1994 fördubblades den inkomst som genomsnittshushållet i USA tyckte sig behöva för att tillgodose sitt önskade köpbehov. De ansåg sig dock lyckligast 1957 när konsumtionen var hälften av dagens." (Lasse Berg: I Asiens tid)
Nog är det ett positivt tecken att det väcker så mycket ont blod, när ett fåtal bl a Nina Björk kritiserar konsumtionshysterin, i en kör som annars ropar KÖP, KÖP, KÖP.
Längst därinne inser nog de flesta att det är perverst och skamligt att världsfattigdomen ännu existerar och t o m börjar växa, medan stora resurser används till att framställa mer åt de redan välbeställda.
Dags att lägga habegäret i malpåse och ge mer plats för kärlek, rättvisa och solidaritet? Mindre prylar och mer tid och närhet till varann?
Och så kan vi skratta tillsammans åt habegärets konsekvenser; lysande skildrat av Monte Pythongänget i The Meaning of Life:
Det är så kopplingarna i hjärnan fungerar. Det är i grund och botten likadant med oss som med neurobiologen Schultz apor: När de hade vant sig vid belöningen i form av äpplen teg de nervceller som dessförinnan hade uppfattat läckerheten som underbar. Nu ville djuren ha russin - behoven ökar så snart något har blivit möjligt att uppnå. Också människan är omättlig." skriver den tyska vetenskapsjournalisten Stefan Klein i sin bok Lyckoformeln.
I tiotusentals år har människan kämpat för att ta sig ur brist och fattigdom. Habegäret har då varit en viktig och positiv drivkraft.
MEN nån gång på 1950/60-talet passerade vi en viktig BRYTPUNKT. Vi i den ekonomiskt rika, tekniskt och organisatoriskt mest utvecklade delen av världen hade uppnått en god och rimlig levnadsstandard. Sedan dess har habegäret i vår del av världen till stor del fört elände med sig. Även om mycket positiva förbättringar och landvinningar också gjorts och bör fortsätta göras, så har detta MER, MER, MER i enlighet med lagen om den avtagande marginalnyttan blivit allt mindre tillfredsställande.
Moder Jord far illa och det sticker i ögonen att 20 % av världens befolkning förbrukar 74% av jordens resurser, medan de 20% fattigaste får dela på 2%.
Från 1970 fram till år 2000 sjönk både andelen (38% till 19%) och antalet (1,4 till 1,2 miljarder) extremt fattiga i världen trots att jordens befolkningen samtidigt ökade kraftigt från 3,7 till 6,1 miljarder. (Källa: http://www.gapminder.org/)
Nu verkar denna positiva trend vara på väg att brytas, medan MER, MER, MER fortfarande präglar den ekonomiskt rika världen.
"Mellan 1986 och 1994 fördubblades den inkomst som genomsnittshushållet i USA tyckte sig behöva för att tillgodose sitt önskade köpbehov. De ansåg sig dock lyckligast 1957 när konsumtionen var hälften av dagens." (Lasse Berg: I Asiens tid)
Nog är det ett positivt tecken att det väcker så mycket ont blod, när ett fåtal bl a Nina Björk kritiserar konsumtionshysterin, i en kör som annars ropar KÖP, KÖP, KÖP.
Längst därinne inser nog de flesta att det är perverst och skamligt att världsfattigdomen ännu existerar och t o m börjar växa, medan stora resurser används till att framställa mer åt de redan välbeställda.
Dags att lägga habegäret i malpåse och ge mer plats för kärlek, rättvisa och solidaritet? Mindre prylar och mer tid och närhet till varann?
Och så kan vi skratta tillsammans åt habegärets konsekvenser; lysande skildrat av Monte Pythongänget i The Meaning of Life:
fredag 6 juni 2008
"för alla som vet sin delaktighet i det hela"
Jag har lyssnat till Sara Lidmans Sommarprogram år 2000. Min flickvän hittade en inspelning i sina gömmor.
Åh, Sara, vilken livsenergisk, vis och underbar kvinna Du är!
Du är en av få kvinnor som får mig att känna att jag tillhör det andra könet; att kvinnan är Urmänniskan. Trots att du inte hade några egna barn eller kanske just därför, sprudlar Du av nyfiken, okynnig och all-varlig livsaptit. Vi människor framstår hos Dej i alla våra sidor som storslagna varelser.
Jag tror att t o m Dina politiska belackare måste ha hyst en obetvinglig beundran för Dej.
Storslagen och obetvinglig i ständig närhet till Livet, också i sorg, smärta och mänskliga nederlag, så uppfattar jag Dej.
Åh, Sara, vilken livsenergisk, vis och underbar kvinna Du är!
Du är en av få kvinnor som får mig att känna att jag tillhör det andra könet; att kvinnan är Urmänniskan. Trots att du inte hade några egna barn eller kanske just därför, sprudlar Du av nyfiken, okynnig och all-varlig livsaptit. Vi människor framstår hos Dej i alla våra sidor som storslagna varelser.
Jag tror att t o m Dina politiska belackare måste ha hyst en obetvinglig beundran för Dej.
Storslagen och obetvinglig i ständig närhet till Livet, också i sorg, smärta och mänskliga nederlag, så uppfattar jag Dej.
Med hjärtat i halsgropen
En sen sommarkväll i vacker skymning promenerar jag ensam längs vattnet vid Hornstulls strand. Långt framför mig ser jag fyra grabbar i övre tonåren komma gående mot mig. De bär ölburkar i händerna och verkar berusade.
- De kan lätt slå ner mig och råna mig! far det genom mitt huvud.
Innan vi möts stannar en av dem upp för en pisspaus och jag möter först hans tre kamrater. De pratar högljutt och ivrigt och märker knappast mig.
När jag så möter deras eftersläntrande kamrat, möts våra blickar och han frågar:
- Vill du ha en kram?
- Javisst! svarar jag.
Varpå vi ger varann en hjärtlig kram, innan den unge mannen går vidare efter sina kamrater och mitt hjärta sjunker från halsgropen till den plats där det hör hemma.
Vid återkomsten är det lika lätt och varmt som sommarkvällen.
- De kan lätt slå ner mig och råna mig! far det genom mitt huvud.
Innan vi möts stannar en av dem upp för en pisspaus och jag möter först hans tre kamrater. De pratar högljutt och ivrigt och märker knappast mig.
När jag så möter deras eftersläntrande kamrat, möts våra blickar och han frågar:
- Vill du ha en kram?
- Javisst! svarar jag.
Varpå vi ger varann en hjärtlig kram, innan den unge mannen går vidare efter sina kamrater och mitt hjärta sjunker från halsgropen till den plats där det hör hemma.
Vid återkomsten är det lika lätt och varmt som sommarkvällen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)