Liten och hjälplös i bullrande besserwisserns bubbla.

Vigdis Hjorts Lärarinnas sång är en spot on - beskrivning av min lärargärning! Liksom min rubrik till detta inlägg. 

Jag fann tids nog min tillflyktsort från min krossade och ödelagda självkänslas ruinlandskap, i mitt skarpa intellekts ointagliga förskansningar. 

De väckte beundran och än mer skrämdhet, och framförallt en obeveklig distans och isolering. Den välbekanta och trygga, ack så plågsamma och ensamma avskurenheten från min allra första tid i livet upprätthölls intakt, tills panikångesten raserade bubblan och det lilla, hjälplösa barnet, utmärglat och döende återfanns i ruinerna.

Ett mödosamt om - , uppbyggnads - och integeringsarbete mellan bubblan och barnet tog trevande sin början. Numera i bästa stunder en stilla lek, dans och upptäcktsfärd till muntra toner. Hjärta och hjärna knyts samman och brister ut i sång, inte minst tystnadens förunderliga toner.

Vigdis Hjorth Foto: Cappelen damm

"de allra flesta är inte så jävla märkvärdiga"

Vad vet vi egentligen om varann? Och oss själva? 

Den frågan finns kvar som ett skavande gruskorn i skon, när jag lyssnat klart på Lydia Sandgrens hyllade tegelstensroman Samlade verk. (Att recensenterna går så otroligt i spinn beror säkert på att boken utspelas i deras ( och min, men bara delvis) välkända värld.) 

Jag minns att i trettioårsåldern brände några diktrader av Arthur Lundqvist i mig. De löd ungefär: " Kanske är livet något helt annat, men det kommer jag aldrig att få veta."

Efter att jag fått min panikångest tio år senare och började gå till botten med mig själv, har frågan successivt avklingat, men väcks nu åter till liv. 

Vi och våra relationer är onekligen mångbottnade. Framförallt är andra människor mer mångfasetterad än vi vill ta in. Jag strävar efter att uppleva dem, så att de understödjer mitt trygghetsbehov.

Alltså kan jag i takt med att jag förhoppningsvis blir en tryggare människa börja se fler sidor hos dem och mig själv.

Kanske se det bottenlösas himmel och helvete?

Ja ja, Samlade verk är väldigt välskriven och mycket skickligt komponerad. Mycket bra inläst av Ludvig Josephsson. Vi får följa vännerna Martin och Gustav från tonåren till medelåldern. Ganska snart dyker också Cecilia, som blir Martins fru, upp.

Det blir något av ett triangeldrama, i a f under ytan.

Delvis går tankarna till Klas Östergrens Gentlemen.

Problemet för mig är Martin, ur vars perspektiv större delen av boken är skriven. "de allra flesta är inte så jävla märkvärdiga", säger Cecilia i boken. Och Martin är en av dem, även om Cecilia inte yttrar det med hänvisning till honom. (Eller gör hon det!?)

Det är lite tråkigt att läsa så mycket om en sådan person. Jag har så mycket av den människan i mig själv, vilken jag i och för sig trivs allt bättre med. Men varför ska jag dessutom läsa nästan 700 sidor om en liknande person? Som dessutom först i slutet av boken får sin första panikångestattack. Något som jag har fördjupats utifrån i mer än 25 år.

Jag känner mig uppenbart mer "märkvärdig" än Martin. Eller snarare mer bekant med mina bottnar och bottenlöshet. Eller tror mig göra det.

Cecilia och Gustav är undflyende personer, precis som flera gestalter i Martins bångstyriga romanprojekt. 

Avsnitten ur  dottern Rakels perspektiv blir för mig de mest intressanta. Hon är antagligen också den som författaren Lydia Sandgren har lättast att identifiera sig med. Men hennes förmåga att skildra andra personer och tider imponerar. Jag som var med har inget att invända. Och det är en bra bonus att få läsa en roman, som utspelar sig i Göteborg, i vårt Stockholmscentrerade land.

Igår såg vi Ken Loach's Sorry We Missed You. En mycket bra magsparksfilm  om en verklighet och arbetsmarknad, som blir allt mer utbredd. En verklighet som också skildras i reportageboken Vi, skuggorna av Elinor  Torp. Även om den framförallt skildrar det växande, illegala arbetshelvete, som samtidigt är väl integrerat med det legala.

Det känns inte längre så bekvämt att vi imorgon får ett paket levererat gratis från apoteket av ett budbilsföretag...

Lydia Sandgren har skrivit en hyllad debutroman. Foto: Emelie Asplund

Tungsinne och lätta skratt

Händer det att du lägger dej ner och gråter uppgivet?

Jag önskar att jag kunde göra det, men saknar både förmåga, mod och orsak  här och nu att göra det. Däremot finns en flod av ogråtna tårar instängd djup,djupt inne i mig. Sakta, sakta sipprar tårarna fram och smörjer min förstenade kropp. Rinner lite gör de ännu bara när jag skrattar, vilket härligt nog sker allt oftare. Även om S kallar mig suckarnas konung, vilket väl är den uttryckliga form sorgen ännu främst tar sig. Tungsinne. Men som sagt även allt mer lätta skratt.

Sorgen, min främsta framkallningsvätska,  fräter tydligt i gryningen, även om de första minuterna efter uppvaknandet ofta präglas av panik och ångest utifrån en bottenlös, förintande avskurenhet, som härrör från min allra första tid i livet.

Igår såg vi Roy Anderssons Om det oändliga, som nog bidrog till att mitt uppvaknade skedde redan 02.45 idag.

Det är en typisk Roy Andersson - film. Förmodligen hans bästa. Dessutom välgörande kort.
Han dröjer ovanligt länge i stillstående stämningar. Avskurenheten  och ödsligheten  är påtagliga.

Samtidigt bultar livsbejakelsen under ytan.

Så ser i a f min projicering på filmen ut.

Och missa inte extramaterialet om hur tre av scenerna kommit till. Fascinerande, minst sagt!

Trailern här!

Älska mig

Vi har sett de två första avsnitten av Älska  mig av och med Josephine Bornebusch. Den visade sig vara betydligt bättre och mörkare än den fördomsfulla SolsidanMickan - förväntan, som jag bar med mig.
Nu är min beundran för Josephine Bornebuschs bredd och förmåga rejält uppgraderad! Skapare, regissör och en av huvudrollsinnehavarna i denna pärla fylld av karaktärer som tränger under huden.
Den dråpliga komiken gör att seriens mörker borrar sig djupare ner i mig.

Gustav Lindh och Josephine Bornebusch i Älska mig

Tillsammans med nyheten om Adam Alsings tragiska död i Covid - 19 och odören av förångad banan från mikrovågsugnen blev Älska mig grunden till ännu en natt med svår panik i kroppen.
Dock en lindrig natt jämfört med All time high - eländet från söndag till måndag, när min förmaksflimmerdiagnos, flimmer, (inbillat?) avtagande "flås" och ett ovanligtvis lätt förhöjt blodtryck, triggade ett närmast olidligt tillstånd i min kropp. Ett tillstånd som skrek efter tung medicin och psykiatrisk vård à la Andreas Lundbergs lysande Storm i den pelare som bär, men som jag tog mig igenom med stoiskt lugn och en oväntad OKsömn.

I natt kom det till mig som helt sant: Jag har levt ett långt och rikt liv. Att få det är ingen mänsklig rättighet. Det är en nåd och gåva för många av oss födda på 40 - och 50 -talet i denna del av världen.
Minns att jag som ca 15 - åring 1967-68 tänkte på min möjliga 50 - årsdag 2002, som en svindlande ogriplighet. Nu har jag lagt ytterligare drygt 18 år därtill!

Jag föddes rakt ner i en grav i psykisk mening. Jag startade från 0. Nu är jag till ca 85 % levande. Vid min första panikångestattack vid 42 års ålder var jag kanske 10 % łevande. Har alltså ökat min livskänsla med 75% de senast 25 åren. 3 % per år i genomsnitt.
Denna något autistiska beräkning känns viktig och sann. Jag har gjort ett fantastiskt arbete, men framförallt fått en förunderlig möjlighet och nåd, vilket fyller mig med stor glädje och tacksamhet.

Eller som Tomas Tranströmer, så träffande skriver i dikten Den halvfärdiga himlen:

"Det ivriga ljuset rinner fram,
  även spökena tar sig en klunk"

Om kyssar

"Och kyssar. Att på det där viset närma sin mun - munnen som äter, munnen som andas, munnen som talar - till en annans, som för att säga: sluka mig, lev genom mig, tala in i mig. Det finns en desperation i det, en förtvivlan, för i samma stund som gesten utförs manifesterar den sin egen otillräcklighet: man når inte in. Man kan inte äta den andre, inte heller ätas, andas, och den där längtan efter att låta talorganen mötas, att det som talar i mig ska kunna sättas i direktkontakt med det som talar i den andre, är ingenting annat än en freudiansk fantasi: talet, det verkliga talet, passerar alltid genom örat, och blir på den vägen obegripligt, det vill säga begripligt enbart i relation till vad jag själv kunde ha sagt: det ord som uppstår samtidigt i de två munnarna finns inte, även om kyssen låtsas att det finns."

ur Betydelsen av kärlek av Helena Granström

Men ett riktigt bra försök är det!!

René Magritte - Les Amants

All is well

I söndags var jag med på Shamanic Breathwork för andra gången. Vi var åtta deltagare och S var med för första gången. Hon gick dock i enskild frigörande andning med bra resultat för 30 år sedan och jag deltog i ett antal dagar med Holotropisk andning för 20 år sedan. Här beskriver jag första gången.
Shamanic breathwork har utvecklats ur Holotropisk andning. Man andas under en kortare tidsrymd, 50 minuter och endast ledaren fungerar som hjälpare. Det finns en mer andlig koppling också. Gudomligheter, guider, änglar och förfäder åkallas efter behov.
Sedan är musiken och andningen kopplad till en genomgång av kroppens chakran. Från Rotchakrat till Kronchakrat.

Det har jag båda gångerna tagit fasta på och systematiskt fokuserat på chakra efter chakra.

Första gången fokuserade jag på att "checka av' statusen på mina chakran, och fann till min förvåning att Rotchakrat var helt ok, Sakral - och hjärtchakrat var ganska stängda. Navelchakrat hårt belastat. Och övriga bra status.
Natten efter insåg jag att det var helt OK att sakralchakrat och hjärtchakrat var delvis stängda. Det var nymåne och lokal, grupp, sammanhang var helt nya för mig.

I söndags var jag bekant med alla utom två i gruppen och S låg på min ena sida

Jag andades nu ett längre tag kopplat till varje chakra och hela förloppet blev helt odramatiskt, medan andra i gruppen både skrek, skrattade och grät.
Hela tiden kände jag ett lugnt, behagligt välmående, som fanns kvar tillsammans med en skön trötthet under natten och följande dag.
Denna frid i djupet ersatte det hysteriska upplösningstillstånd, som jag annars ständigt känner i mitt djup.
Sakta har lugnet sedan avtagit och detta kaotiska upplösningstillstånd återkommit om än inte till fullo. Något har permanent lösts upp, lindrats och läkts.
Nåväl, i gryningen idag, gjorde jag en drygt kvartslång andning en stund efter uppvaknandet. Fokuserade; placerade andningen; "flaxade" med ett chakra i taget.
Stilla lugn och välbefinnande infann sig i hela kroppen och jag föll sedan i en skön sömn, som jag vaknade vederkvickt och energifylld ur.

Tavla i lokalen där vi andades.

Fåglarna under himlen

"Hel blev man bara tillsammans med andra. " , skriver Karl Ove Knausgård i den lilla (fina) boken "Fåglarna under himlen".
I förfluten form, definitivt för tio år sedan, höll jag helhjärtat med.

Och i viss mening håller jag ännu med. Att vara med en annan människa och känna mig anknuten är en garanterad helhetskänsla.
Brister anknytningen kan det skava och vara rent plågsamt.

Hursomhelst är jag numera övertygad om att jag kan hela mig själv.
Att skapa en varm och vänlig relation till mig själv, mina olika genomlevda och förhoppningsvis kommande år och sidor är min främsta syssla som pensionär.

Relationer till andra, i synnerhet dem som påminner om min onåbara mamma, vilka jag haft en osviklig dragning till, leder  alltid till besvikelse. Även om de blev tillfredsställande här och nu, skulle de alltid bara avleda från det ursprungliga traumat  och nödvändigheten att omfamna och hela dess förödande verkan. (Och i samma stund som onåbarheten upphör, upplöses också förtrollningen, eftersom projektionsmöjligheten försvunnit.)
Men förvisso har jag samlat kärlekens  smulor från dessa relationer tills de blev en hel måltid, och jag förmådde föda mig själv.

Och hud mot hud, blick i blick och själ i själ med min Älskade S ett underbart, helande underverk.

Min egen helande kärlek med mig själv kan verka dygnet runt och är nog så viktig, då det nyfödda barnets behov är nästa ständigt närvarande och kan bli förödande i en vuxen till vuxen- relation.

Fågeltemat i Knausgårds bok känns överflödigt och lite påklistrat. Berättelsen i sig är god nog

Ett löst fågeltema med samma innebörd finns i filmen "Birds of passage", där traditionslevande indianstammar i Colombia ger sig in i cannabishandel med förödande konsekvenser. Sevärd och vacker.