Förkrossande kaos, förödande tomhet och spädbarnets ensamhet

Att härbärgera, omfamna och surfa på vågen av intensivt flödande kaos och totalt tom ensamhet. 

Ibland är jag där, bl a annat när jag gör Sadhana och sjunger mantran en timmes tid. Insikten, som tydliggör upplevelsen, kom ur läsningen av Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt.  Tack! 🙏

"Under en stor del av min uppväxt och långt upp i tonåren, ja till och med då och då i vuxen ålder, kom vid insomningen en katalog av intensiva bilder för mig. Det var överväldigande intensivt gränslösa tillstånd som pendlade mellan visioner som från två olika världar. De bytte sömlöst av varandra som var de en och densamma och samtidigt varandras fullständiga motsatser, och bägge tedde sig lika skrämmande för mig. Att helt bli kvar och fastna i en av dem vore att gå under.

Den ena av världarna var översvämmad av liv, så intensivt prunkande, slingrande, klibbigt krypande och kraftfullt klättrande, att den på en gång var allt liv och kvävde allt liv. Den var en fuktig, het djungel fylld av växter och varelser som alla kameleontiskt gömde sig i och gled över i varandra. I samma stund blicken fäste vid något var det förändrat och så förändrades det på nytt. Ingen säkerhet fanns, inget som bara var ett och inte kunde bli ett annat, ingen stillhet, ingen vila. Det var en värld som helt tycktes sakna gräns mot den kropp som försökte höra hemma i den. Allt i den världen tycktes slingrande växa in i dig och stannade du där hade världen redan gjort dig till sin och du hade blivit ett blädderblock av bilder, ett växthus av vild vegetation, ett språk av staplade stavelser.

Den andra världen var sval och så överblickbar att inget fanns där. Den var ett öde land av släta ytor, grått, kanske vagt blått, tyst och övergivet. Där var jag alltid ensam, ytan jag gick på var fast och utan ojämnheter, horisonten hela tiden undflyende hur långt jag än vandrade. Allt var fasthet och klarhet och dess budskap var att här fanns ingenting att hämta. Det var ett landskap helt tömt på liv och det drog andetagen ur mig som för att kväva dem. Stannade jag här förblev jag ensam i tigande tystnad, ekande ensamhet, öde övergivenhet. Var den första världen som att översvämmas och kvävas av allt liv i skapelsen, var den andra världen som att dö.

I insomningsögonblicket kunde de världarna byta av varandra som i en allt mer rasande pendelrörelse, till sist så snabb att gränsen mellan dem tycktes upphöra och de flöt samman med varandra. Det finns egentligen inget språk för vad de världarna bestod av. Den värld jag befann mig i var också den jag var, någon gräns mellan mig och världen jag hamnat i fanns inte. Hade världarna utgjort en vuxens erfarenhet hade de kallats tillstånd gränsande mot psykos, den plats där all skillnad mellan inre och yttre erfarenhet givits upp. För det lilla barnet är det en helt autentisk erfarenhet och en relevant tolkning av det upplevda. Jag kan tänka mig att de världarna egentligen utgör mitt första minne. De blir begripliga först om jag tänker mig att de är spädbarnets upplevelse av ensamhet, hunger, övergivenhet och hur i den stormen av känslor omvärlden blir ett med den inre erfarenheten.

Det intensivt skrikande spädbarnet befinner sig i ett invaderande kaos som ockuperar varje liten del av dess varelse. I spädbarnsskrikets otröstliga upplevelse är allt uppfyllt av en och samma känsla och allt såväl i barnets inre liv som i den yttre världen blir ett med det kaos de starka känslorna frigör. Allt myllrar, krälar, slingrar, slukar och spyr ut, vindlar, kryper, kryllar kring alla de känslor som ännu inte fått något namn. Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen. Då, tillsammans med den andre, drar sig den översvämmande djungelns rottrådar, bladverk och kravlande kryp tillbaka och det går att andas på nytt.

Den öde världen tänker jag mig tillhör det trötta spädbarn som försöker hålla sig kvar i vakenheten och det uppmärksamhetskrävande skrikets översvämmande imperium och till sist ger upp och abdikerar, släpper taget och låter utmattning och resignation råda i några sista snyftningar. Varje förälder känner igen det: hur spädbarnet tycks förhandla med sig självt om att acceptera den oundvikliga ensamheten och stilla låta sig slutas i sömnens svala tystnad. Det är som vore varje insomnande även ett potentiellt dödsögonblick, i vilket vi släpper taget och låter oss föras in i en sval, övergiven värld från vilken vi kanske aldrig kan återvända. Ska vi söka våra första minnen måste vi kanske leta just där dit språket ännu inte nått"

Varje morgon när jag vaknar överväldigas jag kroppsligt sett av den negativa sidan av ovanstående upplevelse. Ja, genom hela mörka, ensamma natten finns den där, men insvept i sömnens mildrande glömska. De gånger jag vaknar upp och ligger vaken manifesteras den i olika grader av skräck. Naturligtvis finns detta också närvarande under dagen och blossar upp t ex i överätningsepisoder, men mest som en stressande, obehaglig bakgrundsstrålning till allt görande och all tankeverksamhet. Om jag stannar upp fylls jag av känslan: "Usch, så dåligt jag mår."

 "Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen.", skriver Niklas Rådström.

Som nyfödd lyftes jag bara upp var fjärde timme, nu förmår jag mer eller mindre lyfta upp mig själv hela tiden. Men ett slitgöra är det. Och ett mycket kärt besvär. 

I denna upplevelse har det i sommar skett en tydlig förskjutning från att den gnagande tomheten dominerar till att det kryllade kaoset står i förgrunden. Förmodligen ett framsteg. Ett i bästa stunder sprittande liv.

Niklas Rådström delar också med sig av intressant klokskap om smärta, sorg, nyfikenhet och skapande, som jag hoppas återkomma till.

Sadhana

Rop ur stenar

Nu har jag beställt min andra bloggbok, som får heta Rop ur stenar, vilket härmed även bloggen döps om till. 

S(p)ex i det hittillsvarande namnet har jag haft svårt leva upp till. Fast det mer varit en målbild och även om ganska många inlägg har haft inslag av sex och humor, så har det blivit ett lätt plågsamt, falskt "varumärke". Som om jag skulle ha ett sådant eller behöva bry mig, men uppenbarligen gör jag det. Och att vilja vara ärlig är viktigt och bra. 

Rop ur stenar (trauman) kan jag verkligen stå för. Även om säkert många är oförstående inför det jag kallar trauman. 

Underrubriken "och andra skimrande såpbubblor" kan jag också helt stå för. En underbar och sann paradox. I ljuset spricker trollen ut i skimrande såpbubblor. I a f i det förstående och försonande ljuset, som nås via smärta, sorg och bekräftelse.

"Hu, vad den här människan ältar" antar jag att läsare tänker, även jag tänker så, när jag t ex läser en komprimerad sammanställning av mina tweets under ett år.

Samtidigt blir det en skev bild eftersom det handlar om komprimering av en kort tid av min samlade dag och mitt liv. Samtidigt sann eftersom djupa trauman är ständigt närvarande även när de inte uttrycks på medvetet och öppet sätt.

Blir det verkligen färre troll och fler såpbubblor i mitt liv? Jo, jag är övertygad. Eller i varje fall fler hanterbara troll OCH fler såpbubblor. 

Ger sammanställningen av bloggen från 2014 till 2021 den bilden?        Jag får läsa och se efter!

Namnet Rop ur stenar är inspirerat av Harry Martinsons Aniara, som är en av mina största och mest bekräftande kulturupplevelser under senare år, särskilt i operaversionen från 1959.

I tjugosjätte sången i Aniara står det:

"när själen söndersprängdes   

 när kroppen söndersprängdes

...

Så talade den döve som var död

Men då det sagts att stenar skola ropa 

så talade den döde ur en sten.

Han ropade ur stenen: kan ni höra.

Han ropade ur stenen; hör ni inte."

Jocke Berg och Kent har gjort sin egen version, som fick mig att falla så hårt i början av 2000 - talet:

"Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklart blev jag rädd

Min sista gnista hopp

Var att synas att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör"

Omfamna övergivenheten

Jag vaknar alltid tidigt. Lyckas jag somna om till femtiden är jag riktigt nöjd. Då trycker jag igång en lågmäld timer och bara ligger där i 62 minuter. Visst far tankarna, men jag förmår också omfamna min övergivenhet, eller snarare den övergivenhet, som jag utsattes för min allra första tid i livet.

Detta är kanske mitt största framsteg i mitt tillfrisknandearbete.  KAN SJÄLV. Men det är inte trotsig självhävdelse, utan en uppgiven acceptans. Ett medvetet val, eftersom min käresta finns i ett rum nära mig.

I början av vårt snart femtonåriga samliv, minns jag att jag önskade ett par timmar hud mot hud - kontakt varje dag och så hade vi det ofta också. Nu låter jag i första hand henne reglera den kontakten, som blir mer sparsam om än daglig.

Min jagande hunger efter möte och kroppskontakt finns inte längre. Alla intensiva år främst 2002 och framåt med frigörande dans och kontaktimprovisation, ja, även lindy hop, tango och bugg är över. Shamanic Breathwork och Ecstatic Dance, som jag gjort i grupp under senaste åren, har främst handlat om möte med mig själv.

Kontaktimprovisation med Judith 2003

Till slut skedde lite pö om pö i olika nyfödda ögonblick på olika dansgolv det som jag borde fått uppleva min allra första tid i livet. Det utplånar dock inte helt övergivenhetens försmäktande smärta från den första tiden. 

Den tar jag hand om nu.

Och nästan varje vecka dansar jag en våg av de fem rytmerna i vardagsrummet, där vi också brukar bugga loss då och då.

Så ser jag också fram mot att tids nog kunna dansa bugg och gammalt uppe på Gammlia, och jag minns t ex med glädje när jag buggade med helt okända, glada dansare på Danspaviljongen i Uppsala 2019.

Pappa

Pappa var näst äldst barnet bland sex överlevande syskon. Brodern Lennart dog två dagar gammal 1918. Att Holger blev ende sonen kom att få stor betydelse för hans liv.

Det äldsta vittnesmålet om pappas liv är en familjehemlighet. När jag sökte vapenfri tjänst på 70- talet, behövdes referenser. Jag hänvisade bl a till min religionslärare Bengt Rydén. Hans fru Sonja berättade i inlagan till utredaren, att Holger varit intagen på mentalsjukhus under 1940 -talet. Det var en total nyhet för mig.

Långt senare skickade jag efter pappas journal. 

Han la in sig frivilligt  på St Gertrud i Västervik 30 augusti 1945 för att han ville få elchocker, en nyinförd behandlingsmetod, och fick det åtta gånger.

Om hans situation före inskrivningen står det:

” Hemma tills han fyllt 26 år, då han började tycka att det var långsamt att gå hemma, ville ut i livet och se sig om. Tog därför plats som bilmontör vid Skövde praktiska skola och lärde sig till montör. Fick sedan arbete som sådan i Oskarshamn i fyra år... 1940 snabbutbildning som rekryt, fick utbildning som bilmekaniker... tjänstgjort i verkstadstrossen... två gånger i Skåne och en gång i Värmland... trivdes... ej utsatt för gengas, vad han vet om...

I maj 1944 slutade han med verkstadsarbetet och har sedan varit fadern behjälplig med arbetet hemma på gården. Slutade på verkstaden emedan han ej längre trivdes med arbetet där, ville hem igen, hade fått nog av livet på egen hand. Redan 1939 eller kanske redan 1938 hade han börjat känna nervositet. Flera gånger sökt läkare och fått medicin, men just ej blivit ngt bättre därav. Då han gick hemma längtade han ut från hemmet, ville ej bli bonde, men sedan han varit från hemmet ett tag, började han känna det bättre, men snart åter började han känna sig otillfredsställd och längtade tillbaka till hemmet. Det har även varit en flicka med i spelet. Han hade till en början ej varit kär i henne, men sedan hon farit till Stockholm för att tillträda en plats och där sedan gift sig, började han tänka mer och mer på henne. Men då var det tyvärr för sent. Känt detta svårt och blivit dyster till sinnes och nedstämd därav...

... känt sig tung i huvudet och nere, trött och har svårt att arbeta... ibland känns som ett tryck i bakhuvudet på honom"

 Vid utskrivningen en månad senare på egen begäran står det:

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll. Utskriven. Betydligt förbättrad."

Eftersom han var ende sonen, blev han pressade av sin far Josef att ta över gården, vilket han gjorde två år senare, 1947. I Lars Molins utmärkta serie Tre Kärlekar utsätts sonen Gösta (Samuel Fröler) för påtryckningar att ta över föräldragården, men står emot. 

Jag minns min pappa som ljus och godmodig, men han hade kort stubin och kunde brusa upp och bli arg och hård. Han brukade gå och sjunga och småprata med djuren i ladugården. Ibland brukade jag och min lillasyster smyga och spionera på honom. Jag minns också att jag då brukade skriva upp hans repliker i ett block. Särskilt minns jag när han brukade klämma i med slutraderna i Calle Schewens vals:

"När morgonen gryr skall jag volma mitt hö

Och vittja tvåhundrade krok.

Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.

Det brinner I martallens topp!

Här dansar Calle Schewen

Med Roslagens ros,

Han dansar till solen går opp!"

Pappa var lite vek (jagsvag, vilket påtagligt gått i arv) och annorlunda än de flesta männen i byn, Han varken jagade, fiskade eller söp och verkade sakna det elaka och illmariga drag, som fanns hos många. 

En väldigt fin och genomarbetad trampbil, som pappa

byggde åt mig. Tyvärr alldeles för svår för en två-treåring

att orka trampa på en grusväg.

I början av 60 -talet började Holger jobba heltid på Lindahls i Åseda, 25 km bort på dålig grusväg. Han trivdes bra med det jobbet och arbetskamraterna, med resvägen var besvärlig. Därför började han jobba på mer närbelägna husfabriken i Fågelfors. Det blev mycket kortvarigt, eftersom han inte stod ut med det enahanda arbetet. Istället arbetade han sen flera år på Haglinds i Fagerhult, som reparatör, men hade svårt för den stroppiga ägaren. Hans sista arbetsplats blev sågverket i Klo, även där som reparatör. Där hade jag också sommarjobb i två år under gymnasietiden. Jag har två särskilda minnen av pappa därifrån. En dag hade han p g a personalbrist fått hoppa in och jobba vid sorteringsbandet. Han fick plocka bort vraket och skicka iväg det till flistuggen. När vi åkte hem i Amazonen beklagade han hur lång och dryg arbetsdagen varit för honom. Vid ett tillfället diskuterades tungviktsboxning i byssan och arbetskamraterna ondgjorde sig över skrikhalsen Classius Clay, medan min pappa tog honom i försvar. 

Pappa var väldigt händig med både trä, järn och motorer. 

Varför började pappa jobba heltid vid sidan av jordbruket, så pass tidigt? Minns inte att någon av de övriga bönderna gjorde det, och vår gård var normalstor. Förvisso blev dessa småbruk allt mindre inkomstbringande, men jag tror det var mammas krav och önskemål som var främsta anledningen. Hon gillade att handla och vi var så vitt jag vet de enda som gjorde två stora husrenoveringar inom tio år.

Pappa blev allt mer utsliten och olycklig, slitningarna med mamma tilltog. Mönstret var, tror jag, att de grälade om nåt önskemål från mamma. Sen teg de många dar, innan han kröp till korset och gjorde mamma till viljes. En tid av smekmånad och lugn inträdde. Sen började det om.

Jag flyttade mer eller mindre hemifrån,1968, när jag var 16 år och började på gymnasiet, även om jag ofta for hem på helgerna. Periodvis, när det var extra dåligt hemma, undvek jag hemresorna, Min syster som var fyra år yngre var tvungen att vara kvar i skiten. (Jag kan lätt förstå Leaks våndor, när han lämnar kvar sin lillebror hos den alkoholiserade mamman i Douglas Stuarts fantastiska bok Shuggie Bain.)

Jag minns givetvis dödsbudet som jag fick 8 maj 1972, när vi bodde hos ett kollektiv i Motala under en klädinsamlingstur med Emmaus i Östergötland. När jag kom hem, fick jag veta att pappa tagit livet av sig, men frågade aldrig på vilket sätt han hade gjort det. Skam skapar familjehemligheter.

Något år senare jobbade jag på Böksholms bruk och minns att en arbetskamrat frågade hur pappa min dog. Han anade att jag dolde något, när jag sa att det var hjärtfel, och pressade på. Ett mycket obehagligt minne. Lögn och skam är tunga och plågsamma att bära.

När jag började nysta i min barndom i slutet av 90 - talet, frågade jag syrran hur pappa hade dött. Hon sa då att mamma hade sagt att han tagit tabletter. Men hans journal och polisrapporten, som jag senare skickade efter, berättar något annat och alla i bygden har hela tiden vetat sanningen.

I pappas journal finner jag att han sökte hjälp hos en psykiater två och ett halvt år före sin död och fick Sobril och Stesolid utskrivet. Han återkom till läkaren två gånger. Sista gången avslutas journalanteckningen: "pat.behöver ej återkomma."

Nästa anteckning exakt en månad senare lyder:

"Pat. har begått sudcidium genom hängning "

Jag hatar den läkaren, men må han vila i frid.

Det fyller mig med förvåning och stolthet att pappa faktiskt sökte hjälp. Väldigt otippat att en man gör så på landsbygden på 40- och 60-talet.

Slutorden i journalanteckningen från Västervik 1945 passar även perfekt in på mig!

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll."

En lycklig bild från 1957. Min syster i pappas knä.

Alla industrier som nämns i inlägget är sedan länge nedlagda. I Åseda finns dock idag Profilgruppen en framgångsrik och stor industri med närmare 500 anställda. Flera Fagerhultsbor arbetar där och vägen dit är bred, rak och asfalterad. 

Emmaus i Åkvarn finns ännu kvar.

Den intima dansen

 "Mina första decennier hade jag ägnat åt förälskelser på avstånd. Innerliga, passionerade, ofullbordade. Och outtalade. Objektet - han, eller hon -  fick aldrig veta vad som rörde sig i min hjärna och mitt hjärta. I alla fall inte i ord. 

En utdragen och oerfaren adolescens. 

Men så, plötsligt, vid 31 års ålder, blev jag en relationsmänniska."

Ett viktigt skäl till att jag läser böcker är att jag vill bli sedd, förstådd och bekräftad, och det blir jag verkligen av ovanstående ord ur inledningen av Lena Einhorns fantastiska bok Den tunna isen! Stryk "eller han" och byt 31 mot 34, så gäller citatet mig.

En utdragen och oerfaren adolescens.  Det är en perfekt och kärnfull sammanfattninng beträffande mig från 15 till 34 års ålder. Samtidigt förbigår orden den  smärta och skam, som dessa år rymde.

Att vara oskuld genom tonåren var en oerhörd skam. Ett förintande faktum, som till varje pris måste döljas och förnekas. Många har vittnat om detta.  Linda Skugge har berättat hur plågsamt det var att tvingas vänta tills hon blev 19. Jag har sett John Cleese vrida sig som en mask på en metkrok, innan han erkände att han var 24. Tror Lena Einhorn skriver att hon också var 24.

Jag var 34 år, när jag förlorade oskulden!

Detta har också sina fördelar, så klart. En kvinna har berättat att hon förlorade  oskulden kraftigt berusade när hon var 14 år, och saknade ordentligt minne av det. Jag har aldrig haft sex berusad, och helt sluppit ungdomstidens pinsamma och skamliga erfarenheter av dåligt sex " på fyllan och villan".

Min första olyckliga kärlek var Anita på högstadiet. Mörk, brunögd och lågmält mystisk. Jag grät bittert när högstadiet och hoppet var över. Numera mejlar vi vänskapligt med varann.

Under gymnasietiden blev jag aldrig förälskad.

Bränt barn skyr elden, eller snarare dras bara till den totala eldstormen. Det totalt omöjliga kärleken. Lika omöjlig som mitt nyfödda jags uteblivna känslomässiga anknytning. All svalare attraktion var otillräcklig för att övervinna blygsel och skräck. 

Ja, för mig var det även omöjligt att våga uttala den eldstormande kärleken, när den utbröt.

Gymnasietiden ägnade jag åt att övervinna min blygsel i klassrummet och delvis i kamratkretsen. Och jag inbillade mig att den därmed också skulle vara övervunnen när kärleken dök upp.

Det gjorde den i form av Astrid, när jobbade på Emmaus Björkå. Minns en arbetsbilfärd hon och jag gjorde ensamma tillsammans. Då ville jag yppa mina känslor, men var helt oförmögen. 

Detta misslyckande tillsammans med pappas självmord och att jag inte alls var vuxen vuxenlivet kastade ner mig i en femårig depression. Detta har jag förstått efteråt. På ytan gick livet vidare med studier och arbete i Växjö. Även Lena Einhorn berättar att hon gick in i en fyraårig, mer tydlig, depression, när hon var 20.

Under den tiden blev jag olyckligt och outtalat kär i Elisabeth. Vi hade senare brev- och telefonkontakt, när jag krisade i början av 2000 - talet. Den upphörde hastigt, när hon yppade hur jobbiga hon tyckte mina samtal var. När jag åt lunch med en vän på Kafé de Luxe i Växjö 2018, var hon också där. "Ursäkta, vad är det nu du heter?", frågade hon då.

Sen kommer min stora olyckliga kärlek i livet. Min motsvarighet till Lena Einhorns Nicki, som hon möter när hon är 49 år. (Om det verkligen slutgiltigt blir en olycklig kärlek för Lena, får du ta reda på i boken!)

Jag mötte Helle när jag var 25 eller 26. På en fest hos Billy och Britten på Seminarievägen i Växjö. Hon var annorlunda än mina tidigare mer tillbakadragna och svala skönheter.

Mer framåt och utåtriktad. En dejlig dansk ensamstående mor till underbara Sebastian, 7 år. Hon bodde i järnvägsstationen i Åryd och behövde en hyresgäst.  Jag flyttade in, men förmådde yppa mina känslor först senare. Som om jag skulle gå till min avrättning satte jag mig på Helles säng och bekände min kärlek. Och avrättad blev jag. "Åh, vad jobbigt!" , utbrast hon.

Dagen efter minns jag att jag fullkomligt genomborrades av smärta under mitt arbete som avbytare. Lena levde i sådan smärta månad efter månad och kunde bara ytterst flyktigt njuta av Augustpris och Guldbagge. I sant masochistiskt hopp bodde jag kvar hos Helle och Sebastian i ett par år. Vardagsmässigt var det en härlig tid, om jag bara inte hade haft mina obesvarade känslor, vilka f ö kom att leva kvar många år längre än så. Har de dött helt ännu? Förhoppningsvis.

1981 flyttade jag ut och gick ett år på Ingelstorpsskolan utanför Kalmar. Det blev en försenad lycklig tonårstid, bortsett från att jag fortfarande enbart sökte den omöjliga, olyckliga kärleken, nu i form av Monica.

Åter förmådde jag svårt darrande formulera min kärlek och bli avvisad. Nu på en vårgrön  gräsmatta. Samma med Kate, när jag återvänt till Växjö, men vi var fortsatt goda vänner tills jag skrev och mer eller mindre gjorde slut. I a f begärde att upprätthållandet av kontakten skulle skötas av båda. Då upphörde den. Hon deltog nog främst av medberoende och skuld. 

Ja, jag har blivit en ensam människa, kvantitativt sett, när jag mest lever i ömsesidiga relationer. Sant och sunt!

Sen var det framförallt Barbro och några till, mer halvhjärtade, i Växjö. Jag började bli gammal och desperat. Samtidigt drog jag mig undan, när någon närmade sig mig, t ex fina Lena, som jag paddlade kanot och tältade med. Blygheten var för stark, när inte eldstormen fanns. Lika bra, eller inte? Vem vet?

Lena i Uppsala, under lärarutbildningen. Totalt 8 olyckliga och omöjliga kärlekar under nästan 20 år. 

Malin Lindroth toppar det: "Femton gånger har jag förälskat mig sedan åttionio. Alla männen har sagt nej. Själv har jag inte sagt nej till någon. Det har aldrig givits tillfälle." (ur Nuckan). Men då har Malin levt i ett fyraårigt förhållande tills hon blir 23. Sen trettio år som nucka. Väldigt lovvärt att hon skrivit sin lilla fina bok om det!

Det finns tre stora skamfläckar och sorger att drabbas av i det "normala" samlivet. Att vara oskuld i tonåren, att vara ofrivilligt ensam utan partner senare i livet, att vara barnlös (särskilt för kvinnor).

Andra halvan av livet har jag undsluppit dessa, och nu förhoppningsvis skrivit mig fri från den första halvans skam och smärta?

Från den olyckliga kärlekens tid.

Avslutningsvis några ord om och ur Gun Britt Sundströms Maken:

För mig skildrar boken den omöjliga kärleken som ett roande äventyr. Det är härligt att få läsa om den varianten, när min egen  var så bottenlöst smärtsam och vidrig att bara ungdomens kraft och ork fick mig att överhuvudtaget överleva.

I Maken ältas det med friskt humör à la Marcel Proust, men som sagt på ett roande vis. Boken avdramatiserar och avromantiserar kärleken på ett härligt sätt, bjuder på mycket igenkänning och ger mig nya insikter. Jag har varit den som älskar mest och ordar mest om min kärlek. Här kommer jag till insikt om hur smärtsamt och kvävande det kan vara att vara mottagare av detta och känna att en spelar andra fiolen.

Jag önskar att jag läst boken 1976, när den kom ut, men bättre sent än aldrig. 

Läs också Jon Jordås uppdatering av berättelsen: Min Martina, skriven ur Gustafs perspektiv. Den boken har ett fantastiskt slut, som fick mig att jubla.

Till sist ett par träffsäkra citat ur Maken:

"Han tycker bara jag är nyckfull och besvärlig, men det är ju inte nycker det är frågan om, mina reaktioner är järnhårt lagbundna: den orubbliga principen Tvärtom. När han vill kopulera, vill jag prata, när han vill prata, vill jag sova. Om det fanns något tillfälle han inte ville kopulera skulle jag givetvis vilja det också. Faktum är att jag fantiserar om att förföra honom, jag kan för mig själv utmåla riktigt upphetsande visioner av det, men jag får aldrig tillfälle att omsätta dem i verkligheten eftersom jag alltid blir förekommen."

"Det är kanske mest jag som har fört kampen i det tysta, eftersom Gustaf som den slarvigare av oss inte ser vad jag ser. Att saker inte ligger på sin plats irriterar ju inte den för vilket de inte har någon särskild plats, och har de ingen går det inte att lägga dem på plats heller."

Ödesmark

Jag har fått en ny favoritförfattare!!

Stina Jackson sätter tydliga och så vackra ord på min inre ödemark. All denna ensamhet och torftighet gestaltar hon i en spännande berättelse. Livets obeveklighet ställs mot en stark, ofta missriktad, livskraft. Liksom i Silvervägen korsar två historier varann. Fast här görs det ännu bättre och mer berörande. Jag var inte helt förtjust i det thrillerartade slutet på Silvervägen, men här flödar tårarna både länge och väl. Vilket vackert slut!

En del menar att Jackson odlar (Norrlands) stereotyper, men i min läsning är det fråga om arketyper. Hon skildrar existensens mörka sida, en instängdhet i arv och miljö, som kämpar mot en underlägsen, men ursinnig strävan efter sanning och ljus.

Avvisad och försummad

I morse blev en gammal sanning, som är värd att åter? formulera, tydlig för mig.

Jag blev gravt känslomässigt avvisad och försummad min allra första tid i livet, vilket gjorde mig traumatiserade och svårt sargad. Det födde ett kompensatoriskt behov att bli sedd, förstådd och bekräftad på ett sätt  som var berättigat som barn, men blir överdrivet och fel som vuxen. Simsalabim kommer jag följaktligen att bli avvisad som vuxen, vilket är rimligt eftersom mitt beteende är dysfunktionellt. Det fina är att det sätter mig i kontakt med smärtan hos mitt oläkta och förträngda trauma och ger mig möjlighet att omfamna smärtan och sorgen och läka mig. OM jag inser att mitt problem inte ligger här och nu, utan ligger i det förflutna. Innan dess kommer jag att gå på smäll efter smäll, tills jag förhoppningsvis förstår.

Mitt förflutna gör att jag blir både klängigt behövande och kyligt distanserad. En kombo som bäddar för att bli avvisad.

Ja, så har det sett ut och gör delvis ännu av ohejdad vana 

Ett hjärtskärande, kärnfullt och  pinsamt minne av hur detta tog sig uttryck, kommer från 1974, när jag var 22 år och skulle ensam lifta ner till ett IAL - läger i Frankrike. Ett väldigt stort åtagande för en dysfunktionell stackare som känslomässigt ännu är ett försummat och avvisat litet barn. Detta blev illustrerat redan på färjan till Danmark. En liten flicka grät olyckligt, när vi skulle stiga av och en man frågade vart hon var på väg. Mitt olyckliga barnjag kände sig tilltalat och jag svarade på mannens fråga, som om den varit riktad till mig. Jag blev kraftigt avsnäst: "JAG FRÅGADE INTE DIG!"

Berättigat, och oerhört smärtsamt och pinsamt för mig.

Men, jo, jag kom till Frankrike och hem igen, och långt senare fann jag mitt inre barn och förmår allt bättre vårda och trösta det.

Delar av arbetslaget i Frankrike 1974.

Avvisad och försummad är tveklöst teman även i den igår avslutade radioföljetongen Madonna i päls av Sabahattin Ali, som lästes väldigt bra av Jonas Kruse. Mycket njutbart att höra honom läsa denna bitterljuva för att inte säga sentimentala historia.

Lättsamma skratt och djup undertext

Igår såg vi på Hotelliggaren från Fredriksdalsteatern. Jag trodde att jag skulle bli nöjd efter nån knapp halvtimme, men vi skrattade gott ända till slutet efter dryga😁 två timmar. Det nattliga arbetet blev sedan som vanligt tufft, men ovanligt välgörande tack vare farsen före sömnen.

När jag vaknade insåg jag att Hotelliggaren innehöll en djup undertext; en befriande skrattspegel över mitt livs pärlband av omöjliga situationer, perfektionism, plikttrogenhet i ensamt hemlighetsmakeri, som jag utförligt beskrev i ett tidigare inlägg. Fast Ola Forssmed är ingalunda ensam, när kan svettig krumbuktar sig på pjäsens Hotell Westminster. Och i slutet segrar sanningen, hur den nu var🤔😁.

Nu har jag alltså mycket otippat fått uppleva mitt centrala livstema i farsform, som komplement till den svårmodiga Aniara. Befriande!

Igår började vi också att se "Hjem til jul", efter min dotters enträgna tips. Då fick vi också skratta, så tack för det👍. Därmed har vi också Netflix i minst en månad och kan se de serier, som var snackisar där under fjolåret. Vara lite senblivna Insiders. Ja, Säsong 2 av "Hjem til jul" har nyss släppts, så där kan vi bli riktiga Insiders. Om den nu blir en snackis...

Hjärtlös, tacksam, godmodig och smärtfylld

Igår morse kom insikten om min hjärtlöshet genom livet till ytan, tack vare att jag sett Ola Rapace i Stjärnorna på slottet kvällen före. Jag läste också nyligen hans febriga bladvändare Romeo - min flykt i fem akter. Insikten gjorde också att jag fick en nyckel till varför det är något extra med Stina Jacksons Silvervägen, som jag lyssnade/läste klart för några dagar sedan. Lelles besatta, ensamma, nattliga sökande efter sin dotter ännu tre år efter hennes försvinnande, kan ses som en metafor för förlusten av kontakten med det inre barnet och vilka konsekvenser det får. Just ensamhet, besatthet och hjärtlöshet. Avskurenheten gör också barnet hjärtlöst och desperat.

Exorcistisk övning 2004

Plötsligt blev Silvervägen en bok värd högsta betyg från mig och jag begrep varför den fängslade mig så mycket trots att den på ytan är en ganska konventionell och lite trälig eländeskildring och thriller.

Jag kan lätt identifiera mig med min namne Torbjörn i boken. Hans öde kunde blivit mitt och har väl delvis varit det  Ljuset i boken kommer från barnet/tonåringen Meja, kvinnan Anita och främlingen/polisen Hassan. 

Att det metaforiska är så inbäddat i historien, vet inte ens om det är medvetet konstruerat av Stina Jacksson, gör mig imponerad. I den hyllade storsäljaren Där kräftorna sjunger är sagoformen så tydlig och påtaglig att det förtar en del av  berättelsens kraft. Det mytiska har tydligen störst kraft som underström.

Att hjärtlösheten trädde fram i eldskrift inom mig bör betyda att jag fjärmat mig en bit från den. Att jag håller på att bli "en mildare man" , som Ulf Lundell återkommande beskriver sin strävan i Vardagar 2, som jag nu lyssnar på en del under dagarna. Hans inläsning av boken är väldigt bra. Jag skulle aldrig förmå mig att själv läsa boken. Det får räcka med Vardagar, som var utmärkt, men ytterligare tiotals timmar av detsamma blir ändå för mycket. Att lyssna på den som ett trevligt, tänkeväckande, irriterande, speglande och kittlande sällskap och skval under disk, matlagning och liknande är däremot behagligt sällskap. F ö gjorde Linn Mildehav en obetalbar Adventskalender med läsningar ur Rapace's, Lundells och andra gubbars böcker.

När jag vaknade idag kl 05 kände jag mig pigg, godmodig, glad och tacksam. Tacksam över att klarat mig genom ännu en intensiv terapinatt. Tacksam att vara vid liv, ännu lite mer läkt. Tacksam att ha återhämtat mig och ha en ny förmiddag med ork och energi framför mig. Tacksam att det ljusnar. Tacksam att S snart vaknar. Tacksam att min dotter mår bra.

Kl 06 - 07 sov jag om och vaknade sen riktigt smärtfylld, trött och eländig. Kanske bidrog att jag glömt använda bettskenan mot sömnapné, men det är ett mönster att jag blir trött och eländig, när jag somnar om på detta sätt. Fast det är ändå eftersträvansvärt och bra att få somna om. Ja, underbart!

Slutligen hade jag igår ovanligt mycket energi tack vare att insikten om hjärtlösheten blivit medveten och omfamnad.

Med stor förkärlek för Det Omöjliga

En av de absolut viktigaste upptäckterna om mina starkaste drivkrafter gäller min dragning till det omöjliga. Jag minns inte riktigt hur insikten kom till mig, men  2017 var det, och jag förstår dess grund.

Jag kämpade desperat för att som nyfödd få anknytning till min mamma; att inte bara bli upplockad och matad var fjärde timme, utan också få en känslomässig anknytning, istället för att känna en underström av att jag var "något som katten släpat in".

Förgäves.

Efter knappa två månader bröt min sunda och naturliga strävan efter varm anknytning samman. Den var omöjlig.

Där föddes min länge härskande förkärlek för det omöjliga. Ett starkt och dominerande livstema. Tydligast kom det till uttryck i vem jag förälskade mig i. Bara i de omöjliga, avvisande, ointresserade.

Strävan efter det omöjliga var sammanflätad med fyra andra saker, som gjorde livet mycket tungt att leva.

Perfektionismen. Jag måste gjort något fel som inte fick den naturliga anknytningen. Bara jag gjorde helt rätt skulle allt bli bra. Har jag blivit förkastad och saknar värde och existensberättigande, är dessutom perfektion min enda tänkbara biljett till existensen. Mina ständiga misslyckanden kommer också att påminna mig om min "sanna" natur; värdelösheten, avsaknaden av existensberättigande, vilket f ö väcker den kompenserande motkraften omnipotensen. De storvulna, självförhärligande fantasierna och egocentriciteten. Sida vid sida med en självdestruktivitet, som bekräftar avsaknaden av tillhörighet i liv och gemenskap. Dessbättre inte så starkt utvecklad hos mig 

Dragning till det omöjliga och perfektionismen är de starkaste drivkrafterna, ty de är båda just omöjliga, även om jag gärna anslutit mig till det trosvissa: " Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Men skulle det omöjliga visa sig möjligt, d v s sluta vara omöjligt, skulle det förlora mitt intresse, som istället skulle rikta sig åt annat håll. 

Pliktkänslan är följeslagare nummer två. Den är kopplad till min starka envishet och enträgenhet. Att få höra till, passa in. Få mitt största behov, anknytningen, tillfredsställt.

Eftersom min djupaste självbild, och tidigaste erfarenhet varit att detta är omöjligt, så blir pliktkänslan stark och har samtidigt sin motpol i mitt "sanna jag": Jag hör inte till. Jag ställer mig gärna utanför, avviker, blir oppositionell, gör mig omöjlig.

Nummer tre av det omöjligas följeslagare är ensamheten. Jag måste kämpa ensam och har bara mig själv att lita till. Även det ur min tidigaste erfarenhet, som präglat mig starkt. Eftersom jag saknar existensberättigande är det säkrast "att hålla mig under radarn" dvs vara ensam. Detta krockar starkt med anknytningsbehovet och skapar den starkaste motpolen: Enveten strävan efter tilihörighet och gemenskap. 

Behovet att "gå under radarn" är också kopplat till den fjärde följeslagaren: Den hemlige agenten. Jag verkar i hemlighet. I fiendeland. 

Förkärleken för det Omöjliga, Perfektionismen, Pliktkänslan, Ensamheten och Hemligtillvaron, se där det som så länge var min livsluft. Väldigt tunn och skämd luft.

Den tillvaron är också i grunden helt naturvidrig och obegriplig, och behöver en kompensatoriska motkraft. Därur kommer mitt analys-, eller snarare syntesbehov, att söka orsakssammanhang, helheter och därmed begriplighet, förståelse och samhörighet.

Min starkaste upplevelse som speglar den förödande livshållningen är  Harry Martinssons Aniara. Det blev en stor upplevelse att höra den som opera av Karl Birger Blomdahl från Malmöoperan för ett par år sedan. Jag såg även delar av föreställningen på TV, innan jag sorgligt nog av råkade spela över den på videobandet. 

Aniara rymmer också motpolen eller egentligen grannen till den totala övergivenheten; Den universella samhörigheten för att inte säga totala sammansmältningen, vilken i o f s är omöjlig i detta livet. 

Och därför så lockande för mig ...

Bild ur Aniara på Malmö Opera 2017. 

Högkomikern Sandon - Conny Thimander Foto: Jan Wieslander/Sveriges Radio.

Erik Lindegrens fina libretto finns här.

Dagliga små njutningar

Nu har jag det tuffa och nyttiga utmaningen att skriva om njutningar, fast jag just nu mår skit.

Vaknade halv fem efter bra sömn med tunga, krävande drömmar. Tinnitusen dånar i huvudet. Infektionen är kvar, men befarad försämring har uteblivit. Obehag och olust härjar främst i bröstet. Jag lyckas dock somna om till halv sju. Skönt!

Tillståndet inombords är detsamma, men det ljusnar, om än strilande höstregn ute, nu när vi går in i den mörka årshalvan.

Jag njuter av att ha klarat mig genom ännu en natt. Av att leva, andas och vara fysiskt frisk (bortsett från infektionen). Av att klara av att härbärgera och processa så mycket smärta, som jag föreställer mig är ändlig och övergående, och jag har tillförsikt att snart kommer en bättre dag.

Igår gjorde jag äntligen ett ordentligt horoskop, vilket jag tänkt på många år. Jag lyssnade för ett tag sedan, när Eric Schüldt talade fängslande om horoskop i Två män i en podd. Den första riktigt bra podden, som jag funnit vid sidan av Alex&Sigges.

Horoskopet stämde kusligt väl. Jag vet så klart sen tidigare att jag är Stenbock; allvarlig, stabil, lojal, men nu fick jag massor av ytterligare information, som jag så småningom blev överväldigad av och tröttnade på. Återkommer kanske!

Igår blev jag också klar med Sigge Eklunds Livets små njutningar, som blivit en mediesnackis, närmast "kölhalats" av de flesta kritiker och sålt som smör.

Boken är överraskande bra. Den bör läsas och inte bara lyssnas på. Dels läser inte Sigge jättebra, och dels är det lättare för mig att ta in orden och språket, när jag läser.

De korta kapitlen i boken är en njutning att insupa! Väldigt välskrivet, särskilt med tanke på att det skulle kunna bli svulstigt och patetiskt. Sigge säger sig skrivit den under två år och han har fått till språket, så att det verkligen levandegör de 47 njutningar han beskriver. Att jag kan känna igen mig i nästan allihop spelar kanske in i min upplevelse. I t ex Jordgubbar med grädde och Skumbad beskriver han exakt min upplevelse, även om det nu är mycket länge sen jag badade i badkar och jordgubbarna åts i barndomen.

Just nu njuter jag av S:s pustande till härliga Sofias hemmagympa, där jag själv nästan alltid deltar, men nu sätter infektionen stopp.

Jag tänkte ett tag skriva egna minnen av alla Sigges njutningar, men det får vara. Istället ska jag lista fler dagliga.

Min livsviktiga heliga, härliga helandetid varje morgon, innan ledan tar över. Men då finns min härliga snuttefilt; mobilen att ta till. En underbar njutning, som lätt kan slå över i besatt missbruk, vilket jag dock sällan upplever som ett problem för mig. Den är främst en fantastisk väg till njutning. Kunskap, skönhet, resor, musik, streaming, kontakter, utbyte.

YOGA, MEDITATION OCH DANS! Det är en osviklig njutning, särskilt när de kan göras utomhus, fast den tiden är nästan över för i år.

Hela förmiddagarna är en viss njutning. Jag har energi, orkar göra saker.

Att lyssna på Radiföljetongen medan jag gör min lunch; dagens första måltid, antingen god gröt eller gott bröd med brieost, hummus och en god smoothie.

Just nu är Radioföljetongen Händelser vid vatten av Kerstin Ekman uppläst av Rolf Lassgård. En ren njutning!

Sen inträffar dagens höjdpunkt; att äta dagen första mål lunchen framför vår begagnade 37' platt-tv, som för ett par år sen fick ersätta vår lilla tjock-tv. Det bytet ledde till en daglig njutning! Särskilt att se naturprogram. 

I går lunch och kväll såg vi klart Sommaren 85. En "sexfixerad Åsa-Nisse", som någon tidning skrev. Den var helt OK att se, kom t o m lite tårar till sista avsnittet. Lotta Telje, är alltid en njutning att se, även om hennes karaktär här var jobbig och plågad. Emma Broomé var en ny trevlig bekantskap. Språkresedottern spelad av likaledes nya Elina Slätterman gjorde bra ifrån sig. Fint återse Mattias Nordkvist; Gustaf i Vår tid är nu. Och en bonus att få se Umeåbon Staffan Ling i en liten roll. Så ska jag inte glömma Kajsa Ernst och de vackra bilderna från Ålleberg! De senare vill jag njuta av på plats nån gång. För S blev serien extra berörande, eftersom hon också varit  på språkresa till England.

Sen börjar lång dags färd mot natt. Jag sover middag, trots olust både då och på kvällen inför sovandet. Middagssömnen ger en viss nytändning.

Nu drack jag en stor kopp vatten. Vilken njutning!

Nu ska jag få fotmassage med lavendelolja! Fortsätter inlägget imorgon.

....

I natt vaknade jag redan 03, och har varit vaken sen dess. Det blir ofta så någon natt i veckan. Jag var vid gott mod. Infektionen nästan borta. Tinnitusen lika högljudd, men det störde mig inte. Efter någon timme fortsatte jag lyssna på Alex Schulmans Överlevarna.

Nu är jag seg, mosig och osoven. Ingen direkt njutning, vilket dock är ämnet. Glad att natten är över och dagen här. Och inlägget får snart rundas av för hjärnan är som sagt seg, mosig och oinspirerad.

Nu 07.30 tumlade S ner bredvid mig och började berätta sina drömmar. En skön njutning, blandad med ett vagt agg över att varit övergiven så många timmar. Våra olika dygnsrytmer är en nyttig utmaning.

Att äta är en daglig njutning och mitt värsta missbruksproblem, även om missbruk nog är ett lite för starkt ord. Dagliga problem med tröst- och överätandet har jag i alla fall. I går bakade jag en mycket god kladdkaka på päronbotten. Använder dadlar i stället för strösocker vid all bakning. Alltid något och blir godare.

Åter till Sigges bok. Ett kapitel heter Trösta barn och det väcker insikten till liv att jag (nästan) aldrig blev tröstad som barn och inte heller förmådde trösta min dotter. Så fruktansvärt hemskt! I stället för tröst fick och gav jag förebråelser och den vuxnes oro tog över fokus från det rädda, lidande tröstbehövande barnet. I går slog det mig hur dålig jag är på att trösta mig själv på ett sunt sätt, och hur bra jag är på självförebråelser. När min dotter var 4 - 5 år gammal textade hon hjärtskärande på ett  A4 - papper:                                                      TRÖSTA ALT I    BARN • NED    AMELESNA.

Sigges bok är inte något ytligt lyckofluff. Där finns hela tiden en underström av ensamhet och sorg. En mörk mystik finns där. Han saknar något. Oklart vad. En sammansmältning med något transcendent?Den paradisiska barndomen före föräldrarnas skilsmässa? Ett mycket litet inre barn långt inne i labyrinten? Eller bara lugn och ro, egentid, långt från barnansvar och rampljus? Kanske allt det? Vem vet?

På ett ställe skriver han:

"Du skulle kunna vandra in mellan stammarna och aldrig komma tillbaka."

Avslutningsnjutningen är i alla fall en perfekt lyckosvindel.

I natt slog det mig också att näst efter S, så är Alex och Sigge (främst Alex) de två människor jag känner bäst. Eller tror mig känna efter att bl a ha lyssnat på mer än 400 poddtimmar. Den känslan är jag sannolikt inte ensam om, och det berättar något om vår tid. Individualismens och Ensamhetens tid fylld av låtsasvänner.

Detta långa slingrande inlägg är inspirerat av min läsning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag är snart klar med del 5 av 7. I del 4 och 5 tuggar han på rejält om samma saker och utvikningarna är legio för att inte säga huvudinnehållet. Ändå handlar det egentligen bara om två textrader hos Jocke Berg och Kent:" Jag slåss och håller kroppen varm/ en dröm om mammas ömma famn" (och hans homosexualitet förlagd hos andra). Skriva kan han och ibland glimmar texten till av djup skönhet och insikt.

Dotter Moas porträtt av mig är en njutning att ha och se.

Mamma

Patrik Lundberg hade ett mycket hyllat, drabbande och viktigt Sommarprogram, som handlar om hans mamma och samhällets svek mot de lågutbildade, ensamstående kvinnorna.

Nu har jag också läst boken om hans mamma; Fjärilsvägen. Till en början finner jag den allt för torrt rapporterande, när det handlar om Birgittas uppväxt och åren som Patrik inte har egna minnen av. Jag hoppar fram ett antal sidor och nu blir det drabbande, när Patrik berättar om mamman parallellt med sitt eget liv och sina egna upplevelser.

Jag får åter läsa om de övre tonåren, som han skrev väldigt bra om i Onanisterna.

Efter skilsmässan 1993 får Birgitta och barnen det relativt knapert. Känns som det är den standard, nästan alla hade när jag växte upp, men nu är tiden, förväntningarna från samhälle och individ större. Och när de flesta har mer,  blir underläget plågsamt.

De sista åren innan mamman dör bara 67 år gammal blir riktigt eländiga med en förfärlig ny man, en pissande, oregerlig hund och många ambulanstransporter till sjukhuset. Jag kommer att tänka på Knausgårds skildring av sin pappa i första delen av Min kamp, men där Knausgård skildrar allt i långa, detaljerade, febriga närbilder använder Lundberg mer journalistiskt korthuggna ögonblicksbilder. Det är verkligen en isbergsbok, som jag får läsa i kortare bitar för att inte storkna och/eller bli avtrubbad. Det handlar så mycket om sådant, som ligger väldigt nära mig själv.

Min mamma blev bara 71 år gammal och var märkt av många sjukdomar. Även hennes liv slutade i tragedi. Ja, det var en minst 20 - årig plågsam utförsbacke.

Min mormor lämnade byn i Småland, 1909, tror jag. Hon sades "varit trött på bonneriet". I likhet med många andra flyttade hon till Stockholm och arbetade på caféer och som hembiträde. Där träffade hon morfar, som sökt sig dit från Östergötland redan som 15 - åring. Han blev bergsprängare, och han och hans arbetskamrater byggde egna hem åt sig själva på Lidingö i mitten av 1920 - talet. Då fick min mamma och hennes yngre syster också en lillebror. "Den efterlängtade gullepånken", som min annars milda moster, spottade ur sig, när hon sent i livet berättade om saken för mig.

Brodern läste till vägingenjör, medan systrarna aldrig läste vidare, vilket de senare sörjde. Mamma hade stort läshuvud och var väldigt smart och begåvad, men jag tror att hon valde kärlek och lantliv med en hemmansägare i mormors hemby, framför studier och ett eget yrkesliv.

Tydligen var detta helt emot hennes mammas önskan. Mormor hade ju lämnat slit och det lantliga kvinnolivet för ett antagligen bättre liv i Stockholm. Det sägs att mormor och morfar inte kom till mammas och pappas bröllop.

Och mormor fick rätt!

Att gifta sig med en hemmansägare med en normalstor gård i slutet av 1940- talet var säkert ett statusmässigt kap. 20 år senare var det ett riktigt nerköp. Det gick raskt utför för de svenska småbruken och de lades ner i rask takt. Redan i början av 60- talet började pappa jobba heltid i industrin och blev månskensbonde utan en ledig stund.

 Mammas syster gifte sig med en fattig byggnadsingenjör, som fick det allt bättre och slutade som rätt hög chef inom Handelsbanken. Vi blev de "fattiga" kusinerna på landet. Jag tror det grämde mamma väldigt mycket. Hon gnällde, gnatade och klagade nästan ständigt på pappa. Länge kunde hon trösta sig med att rusta huset. 1956 kom den första stora renoveringen, som bl a försåg det vackra boningshuset med eternitplattor. Tio år senare kom nästa om- och tillbyggnad. Med bl a egenritad öppen spis, parkettgolv, tjusig trätrappa och mosaikfönster. 1966 hade vi bygdens tjusigaste hem, invändigt.

Sen gick luften ur mamma. Sjukdomarna började avlösa varann. Bl a bröstcancer, MS, och diabetes som sista åren ledde till blindhet. När hon dog 1989, hade hon i minst 20 år, liksom Leif G W Perssons mamma, förutsagt sin död.

Då hade jag äntligen lämnat mamma och flyttat med Å till Gävle sedan 1986, efter att suttit i mammas klor tills jag var över 30 år. När jag väl träffade en kvinna hade mamma inga gratulationsord att komma med, bara en drakonisk svartsjuka. Däremot minns jag mycket väl med värme och tacksamhet hur min morbror kom ut på verandabron, gratulerade och räckte över en flaska vin.

Ja, jag övergav, på samma sätt som Patrik, mamma de sista åren och överlät ansvaret till min syster, vilket hon med rätta vid ett tillfälle förebrått mig för. Det är tragiskt, och orättvist mot syrran, men jag känner ingen ånger, bara en efterlängtad befrielse. 

Det svikna, övergivna barnet bör söka sig bort, så snart som möjligt, och jag tvingades vänta väldigt länge. Det är i o f s helt naturligt, eftersom den svikna saknar mod och lyftkraft. Sen är det tyvärr så att jag hamnar i nya svek, så länge mina sår är oläkta. I mitt fall svek jag mig in i den hejdlösa arbetsnarkomanin.

Jaja, finns det inget gott att säga om mamma? Jo, så klart, hon gjorde sitt bästa, offrade sig för att hennes barn skulle få det bra, precis som Patriks mamma gjorde.

Hon lagade underbar mat, för att inte tala om bakverken, skötte en stor trädgård och var mycket duktig på att sy och handarbeta. I ungdomen hade hon egen syateljé på Krokvägen på Lidingö och sydde klänningar åt kända namn i Stockholm. Hon hade huvudet på skaft, var smart och begåvad, vilket både syrran, jag och hennes barnbarn, som hon aldrig levde länge nog att få träffa, har ärvt. Detta gäller även Patriks mamma, som skrev så fina brev till honom och systern. Några finns återgivna i boken. Rörande läsning.

Min mamma uttryckte aldrig liknande stolthet. Hon hade förvisso inte lika påtaglig anledning, men jag undrar om ens det hade räckt? Å andra sidan polisanmälde hon mig  inte heller...

Min vackra mamma

Hundra år av ensamhet

Så har jag äntligen läst den! Boken jag köpte i pocket redan på 70-talet; Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.

Det var klokt att jag väntat så länge, och nu läst Lina Wolffs nya översättning, även om det sannolikt inte var något fel på den första översättning, så var jag nog inte mogen att insupa mästerverket redan i tjugoårsåldern.

Redan titeln är fantastiskt och boken är ett frustande, ångande karnevalståg. För första gången hör jag en bok inläst av Magnus Roosman och det fungerar perfekt.

Detta är ett allkonstverk där varje mening är en utsökt delikatess att höra och läsa. Orden förhöjer livet till en gudomlig, sagolikt skimrande nivå.

Det är en släkthistoria, och beskrivning av Colombias historia, så vitt jag förstår. En hejdlös skröna och en ödesmättad tragedi.

Tyvärr uteblev det efterlängtade gråten, som Alex Schulman i sin podd berättade alltid kommer över honom när han läser bokens slut. En upplevelse han delar med många andra, men tyvärr inte med mig. Kanske för att min förväntan och förhoppning var för stor.

Jag blev t o m lite besviken på slutet, som är ett slags metaslut, ett grepp som jag stött på så många gånger att det blir mer sökt än drabbande.

En oförglömlig gång är när Klas Östergren avslutar Gangsters. Då sög en djup, svår ångest tag i mitt inre. Kanske hade Klas tagit inspiration hos Márquez, vem vet.

Detta stora ingenting

"Nuckan" av Malin Lindroth är kort och välskriven, men det finns mycket mer att tillägga om detta försummade ämne! 

Malin gör en pionjärinsats, som fått välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning. Blir också nyfiken på att veta mer om hennes liv och livsvandring. 

Den bortvändhet från mig själv mot det omöjliga, som jag känner igen så väl och länge hos mig själv. Den svårartade och plågsamma blygheten, som följde mig från skolåldern långt fram i livet. Jag var en nucka, ofrivilligt bortvald, till 34 års ålder. En miserabel ökenvandring.

Plussidan i det långa loppet är att förhoppningsvis utveckla en varm och vänlig vänskap med mig själv, vilket alla människor och relationer mår bra av.

"Jag kan gå ut i detta stora ingenting, lägga mig i det...som en sekund av bottenkänning... Jag kände hur allt som var ensamt i mig förbands  med landskapets ensamhet... Och plötsligt var min ensamhet så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls."

Här blir Malin intervjuad om Nuckan på Littfest 2019.

Jag har även läst hennes senaste bok "Rolf" med god behållning. Den sista tredjedelen är febrigt medryckande och slutet egenartat...

Nässlorna blomma

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest."

Så lyder några rader ur "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, som vi fick läsa när jag gick i sexan, vilket gjorde att jag sedan aldrig läst något av sedemera 1974 års Nobelprisvinnaren i litteratur. Sockenungen Martins utsatthet, ensamhet och känsloliv kom alldeles för nära min egen situation, även om de yttre omständigheterna var mycket olika.

Bilderna i inlägget är tre av bokomslagen, som använts till boken, vars totala upplaga är ca 400 000 exemplar.

För några år sedan såg jag en mycket bra TV-film om Harry, om hans starka längtan efter mamma, som försvunnit till USA, några år efter pappans död. Senare dör även hans storasyster och syskonen splittras. Men före dessa tragedier tycks Martin eventuellt ha fått uppleva  några första goda år, till skillnad från mig, som slungades ut i rymden och blev en känslomässig Aniaravarelse redan några veckor efter min födelse.

Möjligen var det först i filmen, som jag fick veta att Harry, liksom min pappa, tog sitt eget liv, något som jag tror länge hölls borta från offentligheten.

I sista avsnittet av en tredelad utmärkt radiodokumentär, som jag lyssnat på nu i samband med att jag åter läst "Nässlorna blomma", fick jag också veta att Harry stack saxen i sin mage, när han var på dagen lika gammal som Moa Martinson var på sin dödsdag, vilket medförde att han avled några dagar senare. (Moa var 14 år äldre.)

Det enda som väcks till liv att jag minns från läsningen av boken i skolan är hur Martin hugger ihjäl en kalv, som ätit och skitit på hans mödosamt hopsamlade lövrisknippen, vilka han straffkommenderats att färdigställa en frisöndag. Förvisso en dramatisk höjdpunkt i boken.

Harrys liv var väldigt turbulent vid bokens tillkomst. Han hade flytt från Moa, var på väg att gå till sjöss igen, men ångrade sig (inför Moas självmordshot) och färdigställde boken. Att skriva den och återvända till sin barndom rörde så klart också upp mycket starka känslor. Det gör att boken får något ofärdigt och splittrat över sig, som samtidigt ger den stark nerv och närvaro i något som annars var tänkt att bli en stor episk berättelse.

Slutet är klassiskt tvärt... (Staffan Söderbloms efterord berättar att det tänkta slutet i manuskriptet fortsätter berättelsen längre.)

Skildringen av hur Martin dessförinnan trevande knyter an till Tyra är väldigt fin.

I radiodokumentären och efterordet till boken citeras ur ett brev, som Harry skrev till Tor Bonnier vid tiden för bokens tillkomst i mitten av 1930 - talet. Ord som jag till fullo kan identifiera mig med, förutom den allra sista kusliga förutsägelsen:

"Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. [...]  Jag tillhör av födelse och öde vandringen, vägarna och haven. Min är längtarens hytt. Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång skall döda mig."

Villerfalla och Vilavaro I

Efter ett års bloggtystnad föräras idag sex inlägg!

Har mer och mer insett att orden för min del är förnekad förlust (Julia Kristeva). Definitivt så när det gäller att läka det nyfödda, ordlösa barnet. Ändå har jag inte kunnat avhålla mig från att, oftast i tidig gryning efter nån timmes inre pejling och läkning, kortfattat notera mina upplevelser och insikter på Twitter. Min långa resa sedan första panikångestattacken 1994 har gått genom SKRÄCK, SKAM, SMÄRTA, SORG, SVAGHET och SINNESRO. 

Den pågår ännu och sakta men säkert har det skett en förskjutning så att det numera är SMÄRTA, SORG, SVAGHET och SINNESRO som dominerar.

Så har det desorienterade tillkommit. Eller låt mig kalla det SINNESFÖRVIRRING. Och i dess kölvatten, SALIGHET.

Villerfalla och Vilavaro II

 "Den som söker efter 

den stora enkelheten 

kommer att finna extasen."

Ja, både Allt och Inget är gränslösa!

Schüldt om enkelheten

Om det gränslösa

Tweet om Emil Jensens fantastiska Vinterprogram!