En bra dag! och ett bra år? på jobbet.

Släckte lampan igår 23.30. Skönt att både S och jag gillar antifirande. Och skönt att nu få börja uppleva 2026 och att lite snö åter täcker stadens gator.

Dagen började 04.15. Mådde skit i kubik. Har några dagar försummat det levande begravda, förkrossade, tillintetgjorda nyfödda barnet. Jag har ökat min kapacitet och förmåga att härbärgera och känna smärtan, särskilt i dessa gryningstimmar. Mitt främsta ankare är min tilltagande kontakt med vad jag kallar ingenting, ett tomrum fyllt av allting. Intressant är att professorn i materialvetenskap Maria Strömme har blivit uppmärksammad under hösten, när hon publicerade en vetenskaplig artikel och beskriver något liknande;  ett fält bortom tid och rum, som var det som existerade före Big Bang och som våra medvetanden är en del av.

Igår demonterade Å, M och jag med mycket möda isär, den rejäla säng som Å:s pappa Gustaf byggde av en utdragssoffa. En enda envis spik höll hårt ihop det hela. Efter att vi äntligen fick isär sängen, fann vi underst i korthögen följande tarotkort att bli vårt gemensamma inför 2026:

Texten till kortet, översatt av Google, är bästa tänkbara inför 2026:

"Bli den frid du önskar se i världen så att du kan minska lidande, utför vänliga handlingar och utstråla kärlek.

Duvans ande påminner dig också om att när du ser orättvisor eller någon som lider skada eller är i nöd, lita på att du har förmågan att skapa frid genom att le, sända kärlek, tala ett vänligt ord och lyssna med ett medkännande hjärta. Gör din del för att vara en fredsmäklare, ge näring åt medkänsla och påminna andra om glädjen i harmonisk samexistens så att de också kan omfamna Duvans ande inom sig själva."

Hem till byn

Under ett drygt års tid har vi sett om Bengt Bratts fantastiska serie Hem till byn, som visades i sex säsonger 1971 - 2006. Vilket makalöst tidsdokument och vilken bra serie!

Första säsongen 1971 kunde vi se tillsammans i min ursprungligsfamilj hemma i byn. Hur Per kommer hem berusad från sjön med en bananstock på axeln, och hur man sen kör fram och tillbaka över trafikräknaren på byvägen. Oförglömliga scener! Och att sedan följa dessa människor under 35 år. Vilken ynnest med all denna igenkännande bekräftelse och även okänd men väl behövlig bekräftelse! 

Jag var nog småkär i Karin i de första säsongerna, medan det nu är Lenas sprudlande livskraft, som fyller mig. Mitt alter ego är annars Lars Erik.

Att ha sett dokumentären Hemligheten om Carl Ivar Nilsson, som spelar Willy, och få veta om hans länge dolda homosexualitet och sedan den svåra alkoholismen, ger extra djup till serien.

Visst finns det upprepningar (lite väl många älgjakter t ex) och svackor i serien, men för mig är det tveklöst världens bästa serie (tillsammans med Breaking Bad) och en stor kulturgärning. Båda serierna avslutas också med helt perfekta avsnitt.

Jag bor nu 100 mil från min egen gård och by. Kanske bidrar det till att den är mig så kär. Djuren och naturen fick mig att överleva uppväxten. Planen var att bosätta mig där som pensionär. Nu blir det nog inte så. God vård, service och kultur m m gör att vi förmodligen blir kvar i staden, men kanske halva året på besök i byn. Tills det är dags att helt återvända till hemmet i det gränslösa, gudomliga Ingenting.

Hemma i byn

Det magiska rummet

Att vara i Kaosrummet i Fyrarummaren, som jag skrev om i förra inlägget kan upplevas som:

"förvirring, konflikt och missanpassning. Något är eller känns fel, men jag vet inte om det är mig eller andra det är fel på. Självupptagenhet. Tillbakahållna känslor av rädsla, ilska eller ledsenhet. Mindervärdeskänslor. Dålig kontakt med andra. Tvivel, osäkerhet om vad som är rätt och/ eller vad jag vill."

Ja, det kan i västra fall handla om ren panik och en närmast outhärdlig smärta. Ett gränslöst tillstånd utan orientering, där friheten skenbart är total,  men  desorienterad, meningslös och de facto leder till flykt, förlamning eller kamp. Men vart, från eller mot vem?

MEN tillståndet kan genom just sin gränslöshet vara precis motsatsen; hänryckning och extas. Ett fönster in i det transcendentala.

Kort och gott: Helvete och himmel. En portal in det gränslösa allt och ingenting. Rakt in i det vi kommer från och ska återvända till.

Det är min tro och övertygelse.

Människans existens är ofrånkomligt begränsad i tid och rum, men vi när hela tiden en längtan in i det gränslösa. In i det oförklarliga och paradoxala allt och ingenting. Vi jagar efter det omöjliga och omänskliga allt, men finner det enklare? i ingenting, som magiskt expanderar, ja är liktydigt med likaledes gränslösa allt.

Obegripligt. Mystiskt och magiskt. 

Att träda in djupare där handlar om förmågan och tillliten att våga vara öppen och sårbar. En svår konst. Lugn och ro är i alla fall en god grogrund.

Såg första delen av Marie Nyeröds dokumentär om Ulf Lundell i förgår. Gillade den, även om den anklagats för att vara alltför hyllande.

Inser att ett viktigt (det viktigaste?) skälet till hans popularitet är just hans nära kontakt med Kaosrummet. I alla fall för mig. Han blev intressant för mig först efter min stora kris, min panikångest, mitt stora ras ner i Kaosrummet, som jag senare upptäckte rymmer himmelska, andliga rymder att sväva tyngdlös i.