Pappa var näst äldst barnet bland sex överlevande syskon. Brodern Lennart dog två dagar gammal 1918. Att Holger blev ende sonen kom att få stor betydelse för hans liv.
Det äldsta vittnesmålet om pappas liv är en familjehemlighet. När jag sökte vapenfri tjänst på 70- talet, behövdes referenser. Jag hänvisade bl a till min religionslärare Bengt Rydén. Hans fru Sonja berättade i inlagan till utredaren, att Holger varit intagen på mentalsjukhus under 1940 -talet. Det var en total nyhet för mig.
Långt senare skickade jag efter pappas journal.
Han la in sig frivilligt på St Gertrud i Västervik 30 augusti 1945 för att han ville få elchocker, en nyinförd behandlingsmetod, och fick det åtta gånger.
Om hans situation före inskrivningen står det:
” Hemma tills han fyllt 26 år, då han började tycka att det var långsamt att gå hemma, ville ut i livet och se sig om. Tog därför plats som bilmontör vid Skövde praktiska skola och lärde sig till montör. Fick sedan arbete som sådan i Oskarshamn i fyra år... 1940 snabbutbildning som rekryt, fick utbildning som bilmekaniker... tjänstgjort i verkstadstrossen... två gånger i Skåne och en gång i Värmland... trivdes... ej utsatt för gengas, vad han vet om...
I maj 1944 slutade han med verkstadsarbetet och har sedan varit fadern behjälplig med arbetet hemma på gården. Slutade på verkstaden emedan han ej längre trivdes med arbetet där, ville hem igen, hade fått nog av livet på egen hand. Redan 1939 eller kanske redan 1938 hade han börjat känna nervositet. Flera gånger sökt läkare och fått medicin, men just ej blivit ngt bättre därav. Då han gick hemma längtade han ut från hemmet, ville ej bli bonde, men sedan han varit från hemmet ett tag, började han känna det bättre, men snart åter började han känna sig otillfredsställd och längtade tillbaka till hemmet. Det har även varit en flicka med i spelet. Han hade till en början ej varit kär i henne, men sedan hon farit till Stockholm för att tillträda en plats och där sedan gift sig, började han tänka mer och mer på henne. Men då var det tyvärr för sent. Känt detta svårt och blivit dyster till sinnes och nedstämd därav...
... känt sig tung i huvudet och nere, trött och har svårt att arbeta... ibland känns som ett tryck i bakhuvudet på honom"
Vid utskrivningen en månad senare på egen begäran står det:
"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll. Utskriven. Betydligt förbättrad."
Eftersom han var ende sonen, blev han pressade av sin far Josef att ta över gården, vilket han gjorde två år senare, 1947. I Lars Molins utmärkta serie Tre Kärlekar utsätts sonen Gösta (Samuel Fröler) för påtryckningar att ta över föräldragården, men står emot.
Jag minns min pappa som ljus och godmodig, men han hade kort stubin och kunde brusa upp och bli arg och hård. Han brukade gå och sjunga och småprata med djuren i ladugården. Ibland brukade jag och min lillasyster smyga och spionera på honom. Jag minns också att jag då brukade skriva upp hans repliker i ett block. Särskilt minns jag när han brukade klämma i med slutraderna i Calle Schewens vals:
"När morgonen gryr skall jag volma mitt hö
Och vittja tvåhundrade krok.
Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.
Det brinner I martallens topp!
Här dansar Calle Schewen
Med Roslagens ros,
Han dansar till solen går opp!"
Pappa var lite vek (jagsvag, vilket påtagligt gått i arv) och annorlunda än de flesta männen i byn, Han varken jagade, fiskade eller söp och verkade sakna det elaka och illmariga drag, som fanns hos många.
I början av 60 -talet började Holger jobba heltid på Lindahls i Åseda, 25 km bort på dålig grusväg. Han trivdes bra med det jobbet och arbetskamraterna, med resvägen var besvärlig. Därför började han jobba på mer närbelägna husfabriken i Fågelfors. Det blev mycket kortvarigt, eftersom han inte stod ut med det enahanda arbetet. Istället arbetade han sen flera år på Haglinds i Fagerhult, som reparatör, men hade svårt för den stroppiga ägaren. Hans sista arbetsplats blev sågverket i Klo, även där som reparatör. Där hade jag också sommarjobb i två år under gymnasietiden. Jag har två särskilda minnen av pappa därifrån. En dag hade han p g a personalbrist fått hoppa in och jobba vid sorteringsbandet. Han fick plocka bort vraket och skicka iväg det till flistuggen. När vi åkte hem i Amazonen beklagade han hur lång och dryg arbetsdagen varit för honom. Vid ett tillfället diskuterades tungviktsboxning i byssan och arbetskamraterna ondgjorde sig över skrikhalsen Classius Clay, medan min pappa tog honom i försvar.
Pappa var väldigt händig med både trä, järn och motorer.
Varför började pappa jobba heltid vid sidan av jordbruket, så pass tidigt? Minns inte att någon av de övriga bönderna gjorde det, och vår gård var normalstor. Förvisso blev dessa småbruk allt mindre inkomstbringande, men jag tror det var mammas krav och önskemål som var främsta anledningen. Hon gillade att handla och vi var så vitt jag vet de enda som gjorde två stora husrenoveringar inom tio år.
Pappa blev allt mer utsliten och olycklig, slitningarna med mamma tilltog. Mönstret var, tror jag, att de grälade om nåt önskemål från mamma. Sen teg de många dar, innan han kröp till korset och gjorde mamma till viljes. En tid av smekmånad och lugn inträdde. Sen började det om.
Jag flyttade mer eller mindre hemifrån,1968, när jag var 16 år och började på gymnasiet, även om jag ofta for hem på helgerna. Periodvis, när det var extra dåligt hemma, undvek jag hemresorna, Min syster som var fyra år yngre var tvungen att vara kvar i skiten. (Jag kan lätt förstå Leaks våndor, när han lämnar kvar sin lillebror hos den alkoholiserade mamman i Douglas Stuarts fantastiska bok Shuggie Bain.)
Jag minns givetvis dödsbudet som jag fick 8 maj 1972, när vi bodde hos ett kollektiv i Motala under en klädinsamlingstur med Emmaus i Östergötland. När jag kom hem, fick jag veta att pappa tagit livet av sig, men frågade aldrig på vilket sätt han hade gjort det. Skam skapar familjehemligheter.
Något år senare jobbade jag på Böksholms bruk och minns att en arbetskamrat frågade hur pappa min dog. Han anade att jag dolde något, när jag sa att det var hjärtfel, och pressade på. Ett mycket obehagligt minne. Lögn och skam är tunga och plågsamma att bära.
När jag började nysta i min barndom i slutet av 90 - talet, frågade jag syrran hur pappa hade dött. Hon sa då att mamma hade sagt att han tagit tabletter. Men hans journal och polisrapporten, som jag senare skickade efter, berättar något annat och alla i bygden har hela tiden vetat sanningen.
I pappas journal finner jag att han sökte hjälp hos en psykiater två och ett halvt år före sin död och fick Sobril och Stesolid utskrivet. Han återkom till läkaren två gånger. Sista gången avslutas journalanteckningen: "pat.behöver ej återkomma."
Nästa anteckning exakt en månad senare lyder:
"Pat. har begått sudcidium genom hängning "
Jag hatar den läkaren, men må han vila i frid.
Det fyller mig med förvåning och stolthet att pappa faktiskt sökte hjälp. Väldigt otippat att en man gör så på landsbygden på 40- och 60-talet.
Slutorden i journalanteckningen från Västervik 1945 passar även perfekt in på mig!
"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll."
Alla industrier som nämns i inlägget är sedan länge nedlagda. I Åseda finns dock idag Profilgruppen en framgångsrik och stor industri med närmare 500 anställda. Flera Fagerhultsbor arbetar där och vägen dit är bred, rak och asfalterad.
Emmaus i Åkvarn finns ännu kvar.
