"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."

Denna sommar har jag äntligen läst en bok av Birgitta Trotzig, nämligen Dykungens dotter. Detta tack vare att den spelar stor roll i den av de fyra berättelserna i Ia Genbergs fantastiska bok "Detaljerna", som fängslade mig mest.

Språket är säreget och vackert. Ofta  staplas orden på varann på ett sätt jag själv brukar använda för att beskriva och/eller understryka det obeskrivliga.

Det gränslösa; allt och ingenting, finns nästan ständigt närvarande. Tillvarons "minussida" får verkligen breda ut sig. Elände blir mer elände, som blir ännu mer elände.

Mörkret är kompakt, men genomlyst av stråk av salighet.

Detta speglar en väsentlig del av min inre verklighet. Den avskydde och bortstöttes värld.

Många passager sätter perfekt ord på mitt (spädbarns)liv och existensens djupare dimensioner:

"den som inte får lov att minnas blir ensam som en sten."

"i mörkret som ingen gräns hade."

"Han bodde i sin blindhet liksom redan i sin grav"

"Hela ungdomen genom hade denna kvinna tyckte om sig själv att hon kunde lika gärna varit död - att hon var död."

 "Ensamheten sönderdelar själen."

"uppskattande ord kom aldrig ur deras munnar, varför skulle det det?"

"ingenting kunde man veta. Ingenting - ingenting.                    Men i ingenting kan hända bottenlösa ting."

"allt sjöng, det var livet som sjöng"

"Sådant var livet, lättskadat, ofärdigt, hjälplöst som hade det inte riktigt blivit till än."

"måste svälla och växa och sprängas för att sprängas ut till sig själv och röra vid, röra vid, röras av annars kvävdes han, annars kvävdes han"

"Det var kvavt, tyst och tungt."

"Han var ännu ett barn men så stor och svart som en svart slagbjörn"

"när kommer stupet där han måste dö?                                                   Han förverkade allt och förvisades."

"ett djur utan skal och också utan särskild hud som om det inte fanns någon annan gräns mellan det och världen än en känselyta ömtålig fin våtskälvande liksom i en evig nyfödd smärtryckning (ingen strupe, ingen tunga, de är ännu inte utvecklade - bara ljudlös känsel) vid MÖTET med de hårda stängande ytorna, de råa skarpa brottytorna som den mjukt trevar fram mot, skadad rycker tillbaka från otydlig smärtlust mot grottytorna glider letar han sig väg"

"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."

"när hon såg ner i barnsängen igen låg där ett främmande kräldjur, ett hemskt sugdjur... Det hade mun som en lake. Det främmande djuret kom nerifrån, det vill dra henne tillbaka ned under vattnet, ner i det glidande mörka.

"det var en kamp mellan en som såg liten ut men var stark som underjorden, och en som kanske var stor, men öppnad, sårad och läckande."

"hon höll den stillsamt gurglande varelsens varma lenhåriga huvud mot sin kind och hennes ansikte uttryckte då en så hejdlös salighet att hela salen brast i skratt."

"hela den lilla kroppen var en enda stark muskel av glädje."

"fick hon binda fast flickan i korgen och lämna henne. Och första gången flickan sålunda gjordes fast var det som om något betydelsefullt och obotligt hände med henne. Hon såg på modern. Det var ett plötsligt alldeles nytt och annorlunda sätt - stilla, mörkt. Hon skrek inte, hon var ju så liten att hon knappast kunde förstå vad som hände. Men ändå var det som om hon förstod - stilla, mörkt, frågande. På alla sätt försökte hon ta sig ur bindslena, glida och vrida och lirka sig runt, hon hade redan en aktningsvärd rörelseförmåga i alla riktningar. Hon arbetade så hon blev mörkröd. Men trots alla ansträngningar kunde hon inte ta sig loss hur hon än spände sig och skrek - ty nu skrek hon - ihållande vilt och tårlöst - Sedan slaknade hon. Blicken blev glidande. Den vände sig svart inåt. Nu låg hon där slapp, blicken mötte ingenting. Alldeles tyst, men hon somnade inte, bara låg - blicken var öppen och mörk men den ville inte se mera, en hinna av avlägsenhet och frånvaro hade dragits över den."

"Men en fanns som ännu inte hade lärt sig gråta."

"Ty samhället består av dem som har rätt att finnas till, de riktiga. Och på andra sidan: de som aldrig borde ha kommit till."

"Så förde gråten henne bort och in i sin kropp och in i henne själv."

"Skyddslös, skyddslös! Mjukskalig!"

"Långt ute i natten hörde hon en barnröst kalla - ensam ensam!"

"Ty könet är barnet i människans liv: ätande, rasande, formande."

"allt stod i hetta, glans och skönhet omkring honom."

"sprängande ljud inifrån mörkret... Man börjar också urskilja saker och ting i mörkret... Någon gång tar vintern alltid slut. Någon gång börjar man höra den stora tysta rörelsen inne i det stumma... 

Den kallar källorna upp ur den döda jorden. Den ropar på havet, ur vilket alla levande varelser på jorden har kommit. Den kallar på svalan som sover på sjöbotten. Den ropar på flyttfåglarna i Egypti land. Den kallar på det våta, blodet i trädstammarna, och på det våta i alla rötter. Det är nu påsk. Trädet som en gång brann och förbrändes, bär liv som det andas och ser världen med. Då genomtränger barnets rop på henne alla väggar och alla blodkärl, hela världen och allting i världen ropar"

Birgitta Trotzig

Bildkälla: https://nordicwomensliterature.net/se/writers/trotzig-birgitta/

Smärta

Nu har bloggen legat i träda många månader. Jag jobbade tämligen intensivt med den de första månaderna i fjol för att färdigställa min andra (och avslutande) bloggbok. Sedan var jag  övermätt på skrivande, även om det blev ett och annat inlägg under sommaren.

Nu vill jag egentligen skriva om Horace Engdahls op.101, men ska först publicera ytterligare citat ur Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt:

"Smärta är ett märkligt tillstånd. Hannah Arendt menade att den hör till våra mest privata och svårkommunicerade erfarenheter. I Människans villkor beskriver hon smärta som den kanske djupaste erfarenhet vi kan ha av gränsen mellan döden och att tillhöra de levandes skara. Emmanuel Levinas påpekade att smärtan saknar både syfte och mening. Smärta refererar bara till sig själv. Man kan förstå dess funktion att varna oss när vi har skadat oss eller är på väg att göra oss illa. Men den ihållande smärtan är på en gång inåtvänd och påstridig, oåtkomlig och halsstarrig. Den är som att sitta inlåst i en hiss med en hätsk rättshaverist eller aggressiv missnöjespolitiker som inte går att tala till rätta. När den blir för intensiv och enveten tar den allt i anspråk och vägrar lyssna till några medlingsförsök."

Detta kan jag lätt relatera till min tinnitus, när den varit som värst. Eller den förtärande olust, som min övergivenhet tidigt i livet gett upphov till. Den senare finns dock olika sätt att undkomma eller komma till tals med.

Bild ur Vårdguiden 4/2016. Foto av Ulf Huett. Typiskt nog diskuterar man här bara fysisk smärta.

Rop ur stenar

Nu har jag beställt min andra bloggbok, som får heta Rop ur stenar, vilket härmed även bloggen döps om till. 

S(p)ex i det hittillsvarande namnet har jag haft svårt leva upp till. Fast det mer varit en målbild och även om ganska många inlägg har haft inslag av sex och humor, så har det blivit ett lätt plågsamt, falskt "varumärke". Som om jag skulle ha ett sådant eller behöva bry mig, men uppenbarligen gör jag det. Och att vilja vara ärlig är viktigt och bra. 

Rop ur stenar (trauman) kan jag verkligen stå för. Även om säkert många är oförstående inför det jag kallar trauman. 

Underrubriken "och andra skimrande såpbubblor" kan jag också helt stå för. En underbar och sann paradox. I ljuset spricker trollen ut i skimrande såpbubblor. I a f i det förstående och försonande ljuset, som nås via smärta, sorg och bekräftelse.

"Hu, vad den här människan ältar" antar jag att läsare tänker, även jag tänker så, när jag t ex läser en komprimerad sammanställning av mina tweets under ett år.

Samtidigt blir det en skev bild eftersom det handlar om komprimering av en kort tid av min samlade dag och mitt liv. Samtidigt sann eftersom djupa trauman är ständigt närvarande även när de inte uttrycks på medvetet och öppet sätt.

Blir det verkligen färre troll och fler såpbubblor i mitt liv? Jo, jag är övertygad. Eller i varje fall fler hanterbara troll OCH fler såpbubblor. 

Ger sammanställningen av bloggen från 2014 till 2021 den bilden?        Jag får läsa och se efter!

Namnet Rop ur stenar är inspirerat av Harry Martinsons Aniara, som är en av mina största och mest bekräftande kulturupplevelser under senare år, särskilt i operaversionen från 1959.

I tjugosjätte sången i Aniara står det:

"när själen söndersprängdes   

 när kroppen söndersprängdes

...

Så talade den döve som var död

Men då det sagts att stenar skola ropa 

så talade den döde ur en sten.

Han ropade ur stenen: kan ni höra.

Han ropade ur stenen; hör ni inte."

Jocke Berg och Kent har gjort sin egen version, som fick mig att falla så hårt i början av 2000 - talet:

"Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklart blev jag rädd

Min sista gnista hopp

Var att synas att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör"

Totalt jävla mörket

Min bloggvän Eva skrev om kränkningar. Det fick mig att i morse tänka igenom, vilka som är de värsta kränkningar jag blivit utsatt för. Svaret dök (ingen nyhet precis) upp omgående: Den totala känslomässiga övergivenhet, som jag utsattes för som nyfött spädbarn januari, februari och mars 1952. Den som fick mig att försöka framkalla plötslig spädbarnsdöd hos mig själv genom att sluta andas, men mina lungor och andningsreflexen var för starka.

I vuxen ålder är det (en mild sunnanvind jämfört med ovanstående) att jag blev "avplockad" 400 000 kr i kölvattnet på min skilsmässa 2005. Pengar som jag med nöd och näppe lyckades låna ihop. Konkret innebär det en ränteinbetalning på 700 kr varje månad. Fullt hanterbart i dagsläget. Själva skulden kommer sannolikt att gå i arv till min dotter. Konkret arvsynd.

Sen började jag tänka på vilket som var det värsta övergreppet en man har utsatt mig för. Jag fick fundera en stund, innan det självklara svaret infann sig. Min egen försummelse av mina känslor och behov, och dåliga relationsval. Att det tog en liten stund att komma på det beror dessbättre på att jag numera varje morgon tar hand om mig på ett varmt, stilla och kärleksfullt sätt. I morse innebar det bl a lyssning på:



Uttrycket "totalt jävla mörker" kom till mig från ett kängpunkband från Skellefteå med samma namn. Tack!
Ett bra försök att ordsätta något bortom varje form av beskrivning.
När jag googlar uttrycket finner jag att det också är det svenska namnet på en volym av Robert Kirkmans seriealbum The walking dead. Kanske bra midsommarläsning?

Att skriva sig fri

"Trons åskmoln och brösten. Detta var de två punkterna för gemenskap med tremänningen.
Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."

POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget,
 som han själv menar är det bästa omslag
någon av hans böcker någonsin haft.

Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"

Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."

Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.

Erik Jonsson i samtal med Enquist

Per Olov Enquist signerar böcker efter  framträdandet
i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013.

Mer on Enquist och boken: Svd

Upp i rök!, men inte ännu.

Jag tänkte elda upp merparten av mina skrymmande bildterapialster från 2003 - 2006 i årets Valborgsmässobrasa. Nu blev det inte så, utan saken är uppskjuten till min födelsedag 2014 eller anslutande fullmånenatt.
Men även därefter är det meningen att de ska finnas kvar i digital form. Detta är den första bild jag skapade hos den underbara bildterapeuten Eva Eriksson på IKSU Spa för snart tio år sedan. Eva har den för en god terapeut oundgängliga egenskapen att inte rygga tillbaka (för starka känslor).

Tillblivelse 21 oktober 2003
Orginalet är i kroppsstorlek. Jag blev både skrämd och imponerad när jag gjort bilden; så skrämmande och så sann!!
En dubbelexponerad bild: Jag i mammas mage 1952, och jag och mitt inre barn  51 år senare.
När jag nu ser bilden fascineras och gläds jag främst hos barnets oerhörda vitalitet och färgstarka utstrålning.

Mitt julevangelium 2012

"Varför gjorde du avunden till en synd och inte missunnsamheten?
Det borde vara tvärt om. Det borde vara en större synd att säga: Hon ska inte ha! än att säga: Jag vill också ha! Varför ska den som har berövats allt inte ens få önska?
Därefter ska jag lägga den andra kulan i hans vågskål:
- Detta är bitterheten. Den är jag också skyldig till. Och där har jag inga invändningar, den är och förblir en synd. Men låt mig förklara den, låt mig försöka visa vad den verkligen är.
Här skulle jag tala med lägre röst, nästan viskande:
- Bitterheten är en följdsjukdom. Den drabbar den som inte får sörja färdigt. Och jag kom att leva i en tid som inte erkände sorgen, i en tid som i stället letade problem. Det är enklare med problem, de kan åtgärdas, men sorgen måste genomlevas. Dessutom smittar sorgen och det skrämmer människorna, därför är de beredda att att gå till ytterligheter för att förhindra att den som har skäl att sörja verkligen får sörja. De ljuger. De moraliserar. De skriker och skrattar med gälla röster för att överrösta. Jag hade många skäl att sörja, därför väckte jag deras fruktan. De blev arga på mig för att mitt läge var förtvivlat. Därför tillhölls jag först att vara tacksam för att jag alls fick mat och kläder på kroppen, därefter att acceptera mitt öde och vara realistisk och så småningom att betrakta mina handikapp som ett opraktiskt tillstånd men inte en tragedi. Men det var en tragedi! Det är en tragedi att inte kunna gå och tala, det är oändligt mer än ett opraktiskt tillstånd. Var och en som drabbas borde ha rätt att knyta näven mot himlen i hela världens åsyn, att svära och förbanna, att skrika och slåss, att kasta sig omkull, sparka och dunka knytnävarna mot marken så gott det nu går, att gråta tills ögonen tömts på tårar. Först då förmår man se världen. Då kan man ligga kvar en stund och följa en myra med blicken när den släpar hem ett strå, först då kan man acceptera att mer än så kommer livet aldrig att ge, men att det ändå är mycket nog. Först då kan man medge att det är en lycka att alls få finnas.

Än en gång skulle jag se upp mot Den Store Skämtaren, han skulle leka med sitt skägg och se på mig, nicka för att få mig att fortsätta. Och det skulle jag göra för nu skulle ingenting kunna hejda mig:
- Och ändå var det inte bara det att jag inte fick sörja färdigt som gjorde mig bitter. Det var mer. Jag var aldrig viktigast. Aldrig någonsin var jag viktigast i världen för någon annan. Inte ens när jag föddes, för Ellen var Hugos död viktigare än mitt liv. Och efter det mötte jag aldrig någon som jag rimligen kunde göra anspråk på, det fanns inget skäl till att jag skulle vara viktig för någon. Det är bara logiskt; den som inte har varit viktigast i världen för sin mor kan aldrig bli verkligt viktig för någon annan. Knappast ens för sig själv."

ur Aprilhäxan av Majgull Axelsson s.312f

När allt blir bra,

släpps tortyren lös i varje cell av kroppen.

Tala fritt

Samtidigt som Patrik Sjöberg tar över hela mediascenen på ett beundransvärt sätt, efter att i över trettio år kämpat med traumatiska barndomsminnen, läser jag under två dagar ut Kristian Lundbergs senaste bok "Och allt skall vara kärlek".

Av Kristians bok framgår tydligt vilken obeskrivlig vånda det är att ta till sig, integrera och gå vidare från en svår uppväxt. Hur svårt det är att finna nya vägar och att öppna sig för sanning och kärlek.
Och än svårare är det när det inte finns några till det yttre dramatiska trauman att känna och orda kring, utan bara ett tyst osynliggörande, en bortvänd blick, en vuxen livsluft, som barnet tvingas andas in, att det vore bättre att du inte fanns.
Då är det oundvikligt att dödsvattnet, ett ord jag lånar av Kristian, stiger inom barnet. För Kristian fick det bl a följande drastiska konsekvens:

"Jag ska säga som det var: vid tolv års ålder kastade jag mig ut från tredje våningen i ett hyreshus. Jag var påverkad och drabbades av en outhärdlig ångestattack och det enda jag kunde tänka var att jag ville att det skulle ta slut, att det skulle ta slut - och jag hoppade rakt ut. Jag landade i i buskarna nedanför och haltade iväg med två stukade fötter och skrapsår över hela kroppen. Efter det sade alla mina vänner att jag var galen. Vi skrattade alla. Jag kom att upprepa detta. Jag var odödlig. Och jag virvlade bort som ett torkat löv. Jag hade tidigt, mycket tidigt lärt mig vad det innebar att ingenting vara värd. Det går inte att tänka sig fram till ett människovärde. Det måste erövras genom handling. Du är och blir - eller inte."

Om boken: Svd , DN , GP , Expr , Arb.bl