Kärlek till mina inre barn

Jag skriver en tweet: Att vårda våra inrebarn är världsviktigt och värstingsvårt för oss med tidiga trauman. Tack för att ni sprider ordet #alexosigge i podd 16 !

Det har varit mitt stora framsteg denna sommar att spela in och insupa kärleksförklaringar till mina inre barn med inspiration från "Frigör ditt inre barn" av John Bradshaw, som varit en viktig bok i mitt tillfrisknandearbete ända sedan slutet av 90- talet. Redan i början av 2000- talet läste jag in en kärleksmeditation för mitt inre spädbarn, men tyvärr blev ljudkvalitén så dålig att det förtog en hel del av den goda effekten. Nu har jag dock en liten mp3-spelare med god inspelningskvalité och det har gjort arbetet tacksamt och enkelt.

Jag har spelat in kärleksstunder med mitt spädbarn, mitt småbarn, mitt förskolebarn, mitt skolbarn, min tonåring och unge vuxne. Tillsammans blir det en dryg halvtimme av kärleksaffirmationer att lyssna till och jag gör det minst två gånger om dagen, efter mitt uppvaknade på natten/morgonen och på eftermiddagen. Vid min säng har jag ett vackert altare med fotografier av mig själv i dessa åldrar samt andra vackra bilder och en pigtittare där jag kan se och samspela med mig själv.

Från början förekom affirmationer om hur min mamma nu ger mig kärlek, men detta har jag sedan klippt bort. Jag har också en gång lyssnat på en meditation där jag hämtar mina barn från föräldrahemmet och tar dem med hit. Just det som Alex Schulman berättar om hur han gör med sin lilla fyraårige Alex. En väldigt viktig handling, som jag genomförde efter ett par månaders lyssnande.
Detta arbete har också bekräftat att mina största brister låg under spädbarnstiden, men det har varit bra för balans och rättvisa att nu också ta med barnen i andra åldrar i mitt läkningsarbete. Det behöver de så väl, de underbara små! De behöver liksom SpädbarnsTobbe få känna sig tryggt, lustfyllt och kärleksfullt omhändertagna och burna. Det gör långsamt underverk.

Jag brukar avsluta med att ha ett härligt dans- och sångparty med barnen och Eva Dahlgren, som har så mycket vackra referenser till de inre barnen i sina sånger. Här kommer ett urval:

 
"Jag har hemmakväll
med min bästa vän
jag är ensam med mig själv"

"det var evighetssekunder

tre korta andetag

hela livet vände

...måste bara våga

med minnet av det barn som lät livet välja

och våga säga

ja"

"hon

är ansvarslöst fri

jag

är tryggheten hon vilar i

det är en oberäknelig älvas dans

jag vet aldrig var hon för mig någonstans

om hon ger sig av

bara denna fyrkantiga människan kvar"

"det fanns en spärrvakt inom mig

min gud

varför övergav hon mig

kom och håll om mig"

"kom guldlock med ögon blå

kom nu

för jag längtar så

kom nu med din evighet

som det enda svar jag vet

kom stjärnöga ge mig tröst

som vårvärme i mitt bröst

kom liten till värld så stor

du min himmel

jag din jord"

"det bor en annan i min kropp

hon har den vackraste av själar

hon är kärlek och hopp

och hon berättar för dig

hur mycket jag älskar dig"

"Att plocka Nattljus sent om kvällen

på ängen

För ett maskrosbarn

Förändrar hela dan

Vi rycker strömming när det regnar

På Ume älven

Far ror och jag

Är ett lyckligt barn"

"jag förundras så ibland

när jag

träffar på nåt stackars barn

som ser ut som jag

gjorde då

med hår så flygande

och tunt

på tok för långa ben

och sen

öron som parabolantenner

när det händer

då svindlar det

för livet blir så väldigt stort då

jorden krymper till ett litet rum

min själ känns lika stor som universum"

Och avslutningsvis följande citat ur min favoritlåt just nu:

"i ditt hus finns en bild på en man vid ett hav

han leker som en pojke nyss sju

av hans rygg kan man läsa det är din far"

"jag fick min mun

mina ord

fick mitt hjärta

mitt röda blod

runda bröst

min mörka röst

mina ögon

min starka lust

jag blev född

till det jag är

för att du är här"

Jag lyssnar på liveversionen från skivan LaLaLive, men på Youtube hittar jag bara studioversionen:

Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.