Bekräftelse och tröst

Samtalet med Anna Lytsy, som jag skrev om i mitt förra inlägg, blev verkligen bra terapi för mig. Jag (och min vän) satt nära Anna och hennes samtalspartner och jag kände direkt att hon har kommit en bra bit i sin läkning och utveckling. Det kändes tryggt och bra. Anna läste en del ur sin bok "Fru Freud och jag" och när vi i publiken fick komma med i samtalet, tackade jag och läste jag med darrande röst upp citatet  nedan. Det gav Anna glädje och bekräftelse och jag kände tröst och bekräftelse från Anna.
Jag skrev ner citatet redan för tre år sedan, men har sen glömt bort det. Det är så bekräftande och trösterikt att någon satt ord på en förödande erfarenhet, som också jag delar, och som är grundbulten till mitt långa lidande. Det håller nu på att avta, tack vare mitt hängivna arbete. Just i eftermiddag har jag haft en rejält dånande kontakt med de ännu oläkta resterna. Upphovet till denna gruvliga separationssmärta är min allra första tid i livet:

"Fru Freud frågar mig om jag vet något om min egen allra första tid och jag vet så mycket som att jag föddes för tidigt och vägde lite och dessutom förlorade uppemot en fjärdedel av denna vikt under mina första levnadsveckor, antagligen på grund av att man, på den tiden, ansåg att alla barn oavsett fysisk och psykisk status skulle matas var fjärde timme och aldrig oftare än så. Och mamma lyssnade, och lydde de rekommendationer hon fick med sig hem från sjukhuset. Jag vet vidare att jag, i likhet med de flesta av mina generationskamrater, tillbringade det mesta av dagarna ensam i min säng. Jag säger till Fru Freud att jag, utifrån hur liten och svag jag var och utifrån hur oändligt lång och fullständigt oöverskådlig en fyratimmarsperiod måste ha varit för någon med mitt outvecklade tidsmedvetande och omogna hjärna, mycket väl kan ha legat där i min säng och frusit. Och svultit. Och nästan gett upp hoppet om att någon, någonsin skulle höra mina skrik om undsättning och komma in till mig och komma fram till mig och lyfta upp mig och ta mig till sig och se på mig och erbjuda mig det jag längtade efter mest av allt. För att inte säga verkligen behövde."

Eggande sex?

I kväll ska jag cykla och lyssna på Anna Lytsy, när hon samtalar utifrån sin bok "Fru Freud och jag", som jag läste för 3 år sedan.
Nu minns jag bäst, vilken svår stress huvudpersonen utsätter sig för och tänker att den är svårt att undvika, när jag i en terapeutisk process kommer alltmer i kontakt med mina oläkta trauman. Så minns jag också följande sexscen i början av boken, som kan vara värd att återge nu när "Fifty shades of Grey" blivit västvärldens bestseller. Förvisso destruktiv och självskadande, men också eggande. Eller vad tycker du?

" Vi står lutade mot terrassräcket i vårnatten. Jag mot räcket och Leo mot mig. Jag trycker mig mot honom. Jag putar med rumpan och trycker mig mot hans kuk och viftar på svansen och undrar hur lång tid det ska ta innan han är med. Det dröjer inte länge. Jag känner hur han trycker tillbaka och hur hans andning i mitt öra blir tyngre. Jag fortsätter svanka buffa gnida, jag stöter bakåt med stjärten, och igen. Jag väntar. Och Leo börjar treva längs mitt bälte. Och jag tar bort hans händer och han föser undan mina och jag tar spjärn mot räcket och trycker mig hårt bakåt mot honom.
Och så där håller vi på där uppe på taket mitt i natten med hela staden för våra fötter, tills Leo får nog, tills jag inte orkar hålla emot längre och han tar tag runt mina båda handleder med en av sina stora händer och låser fast mig mot räcket och knäpper upp mitt skärp med sin fria hand och knäpper upp mina byxoe och börjar lirka dem av mig. Jag kämpar emot. Jag håller ihop benen så hårt jag kan. Jag vrider mig i hans grepp, men han är så mycket större, så mycket starkare, han håller mig fast med sin ena hand och hela sin kropp. Han böjer sig fram och biter mig i kinden. Han tvingar mitt huvud nedåt med sitt och tar tag i mitt hår med samma hand som han använder för att låsa mina armar, så jag måste stå med huvudet nedböjt. Han kör in ett ben mellan mina och lyfter upp mig så att jag kasar fram över terrassräcket och hänger ut över det. Över staden. Jag är så upphetsad att jag gnyr högt. Leo har fått av mig både byxorna och trosorna och jag känner hur det klibbar hett i ljumskarna och längs låren, hur hela fittan dunkar, jag känner det hårda kalla järnräcket framför mig och trycker mig ömsom framåt, mot det, och ömsom bakåt, mot Leo, mot den där kuken som jag vill att han ska stoppa in i mig och köra hårt fram och tillbaka tills jag blir befriad.
Jag är så upphetsad där jag hänger fastklämd mellan balkongräcket och Leos kropp mitt i natten åtta våningar upp att jag håller på att komma av situationen i sig. Av att jag förenat mig med Leo och förlagt min lust till hans så som jag gjort, av att jag är ett med honom och att det är vi två tillsammans som sätter på mig på takterrassen. Vi två som tagit över min vilja. Att det är Leo och jag tillsammans som tar över hela mig. Så att jag slipper ifrån. Så att det faktiskt inte skulle spela någon roll om jag tippade över räcket på riktigt, inte just där och just då när jag flyttar över allt till Leos strävan och blivit honom mer än mig själv.
Jag står så, fastklämd, och jag blundar och tar emot och mina höftben slår och skrapar mot terrassräcket så att jag får skrubbsår på dem som kommer att ta flera veckor att läka och ändå vill jag bara att Leo ska fortsätta, att jag och han tillsammans ska stöta och skava mig tills jag börjar blöda på höftkammarna, tills jag börjar rinna ut och bort på alla sätt som går och på så sätt får dispens från mig själv och när förtrollningen bryts och det är över och ryckningarna ebbat ut och jag börjar må illa och Leo släppt sitt grepp om mina röda ömma handleder och jag kasat ner från räcket och bort från det drar vi upp våra respektive byxor igen och tar två målningar var och smyger längs trapporna för att inte väcka någon och vi är för trötta för att ens tvätta oss eller borsta tänderna när vi går och lägger oss."

Fru Freud och jag

Boken "Fru Freud och jag" av Anna Lytsy handlar om en kvinnas liv under de sju år hon går i psykoanalys. Om man går, har gått eller funderar på att gå i någon form av samtalsterapi, så är det intressant, spännande och hoppingivande läsning.

För mig handlar boken bl a om att hantera sin avskildhet. En avskildhet som både jag och bokens huvudperson kastades in i direkt efter vår födelse, vilket fick förödande och traumatiska följder för vårt känsloliv, vår grundläggande kompass i livet.
Kvinnan i boken försöker (förgäves) befria sig från sin känsla av avskildhet bl a genom att utsätta sig för destruktivt sex och leva i en destruktiv relation. Under psykoanalysens och bokens gång lär hon sig inse detta och göra livgivande och närhetsskapande val.

Recensioner av boken: SvD, Kulturen, AB