Oro och plikt

Är min oro ett minne blott?

Nja, jag hoppas i a f att den efter drygt 60 år arbetats ner till en oneurotisk nivå.

En svårartad oro var annars  det jag främst fick i mig med modersmjölken. Det krävdes ett år i terapi på 90-talet, för att inse att det jag trodde var mammas kärlek, var just hennes självupptagna oro.
Detta och mycket annat tas upp i ett bra avsnitt av OBS Magasin som tar sin utgångspunkt i Francis O´Gormans bok "Worrying. A literary and cultural history".


I OBS bjuder också Annina Rabe en koncis sammanfattning av James Joyces "Ulysses": En dag i en orolig mans liv.
Jahaja. Så har jag inte tänkt på detta mastodontverk, men antagligen var den sommarläsningen förra året bl a en igenkänning och bearbetning av min oro.
Denna påminnelse samt anskaffningen av en mycket bra poddapp (Beyond pod) gjorde att jag åter började lyssna på Frank Delaneys podd Re:Joyce. Han ger en mer rättvis sammanfattning av Joyce verk.

Som lindring för oron rekommenderar programmet OBS lugn, mening och ordning, mer konkret; Bach, IKEA, Claes Ohlsson och plikt!
Det sistnämnda menar jag haft större biverkningar än nytta i mitt liv. Min plikttrogenhet har varit ett sjukligt gissel. Men kanske är det tack vare att min oro avtagit som jag blivit medveten om mitt pliktgissel.

En obearbetad ilska över allt förött liv p g a pliktkänsla, rann ur mig mot Susanna Alakoski på Pilgatan tidigare i höst. Hon verkade ta det hela med ro, men i övrigt blev det omedelbart dålig stämning i den fullsatta lokalen. Det bekom mig och framförallt min käresta Susanna illa. Vi redde dock ut det på ett bra sätt på hemvägen.

I min fantasi bättrade jag sedan på det inträffade: Min käresta reste sig upp och deklarerade riktad till mig: "Jag är hjärtligt trött på att du alltid ska förstöra stämningen". Varpå hon lämnade lokalen.
Detta hade garanterat gjort kvällen oförglömlig för alla närvarande!

Trivsamma Café Pilgatan -  där Susanna störtade ut från en andlös publik - i alla fall i min fantasi.

Uppsluppna dansar orden i ljus och mörka skrymslen

Nu är jag klar med Ulysses! Nej, klar blir jag nu aldrig. Jag är invigd i en ny värld! Nej, djupare invigd i min egen.
Jag har mött Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande.

Mött dem i en modern, levande och befriande tappning. Vanlig, vardaglig, vankelmodig. Nej, inte halvhjärtad. Det halvhjärtade, halvfärdiga blir i min lyssning/läsning av boken helhjärtat och fullkomligt. En förklädd Gud vandrar genom Dublin och allas våra liv.


Det är nog ingen slump att jag och Stephen Fry uppskattar både Joyce och Wagner. Ulysses och Tristan och Isolde. Långa verk som hamrar på och smeker mitt hjärta innan den förlösande kärleken flödar i slutscenen. I Tristan och Isolde som tragedi, i Ulysses med komiska och mer sinnliga förtecken.

Sen finns det hur många bottnar, ingångar och tolkningar som helst att göra. Olof Lagercrantzs lilla bok "Att finnas till" är i mina ögon den mest givande och i samklang med min uppfattning om Bloom. Intressant är det också att läsa att Mollys monolog, den berömda, sexuellt mycket frispråkiga, som avslutar Ulysses, väl avspeglar Joyce upplevelser av sin hustru Nora.
Arthur Lundkvists essä Ulysses-labyrinten är också läsvärd och sammanfattar de arton kapitlen koncist och i sig ganska meningslöst. Slutklämmen att "en osalig ande irrar omkring i historiens döda landskap... Hans värld har krympt till en gravkammare, där mörkret är uppfyllt av förvirrande ekon från alla tider.", skrev Lundkvist i en bok som första gången kom ut 1939.

Tvärtom finner jag hos Bloom en visionär, universell mildhet, som är alltför oprövad och ännu i skriande behov av att bli förverkligad. Ett litet exempel:

"alla konfessioner och klasser pro rata ska ha en nätt och passande inkomst, alltför njuggt ska det inte vara, något i stil med 300 pund om året. Det är det saken gäller på allvar och det är ingen omöjlighet och skulle medföra en vänligare atmosfär mellan människorna."

Ja, just så, ja.

Vill du närläsa Ulysses i orginal är Frank Delanys veckovisa femminuterspoddar en god följeslagare och du kommer att vara klar om 25 till 30 år!

Både Molly Blooms monolog och Ulysses finns också att lyssna till och läsa på engelska i Naxos Spoken Word Library, som åtminstone från mitt biblioteks hemsida finns kostnadsfritt att tillgå. Kanske också på ditt?





"Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing..."

Nojs med Joyce

Nu har jag läst eller främst lyssnat till 2/3 av James Joyces Ulysses. Utan Reine Brynolfssons ganska långsamma och sorgset anslagna inläsning  som stomme, skulle jag aldrig genomföra detta. Men den gör det till en omistlig njutning. Jag märker hur jag mer och mer föredrar att lyssna till böcker, även om jag fortfarande tar in saker bättre när jag läser, Ulysses är framför allt ordmusik.

Ett smakprov ur Erik Anderssons översättning av Ulysses:
"Med upprört hjärta knuffade han upp dörren till restaurang Burton. Odör i hans skälvande andedräkt: fräna köttsafter, grönsakssörjor. Här glufsas det.
Män, män, män.
Uppflugna på höga pallar vid baren, hattarna tillbakaskjutna, vid borden rop på extra bröd gratis, bälgar i sig, glupska gap med daskig mat, utstående ögon, blöta mustascher som torkas av. En talggrå yngling putsade glas kniv gaffel och sked med servetten. Ny uppsättning mikrober. En man med spädbarnets såsfläckliga servett kring halsen öste gurglande ner soppa i krävan. En man spottade tillbaka något på tallriken: halvtuggat brosk: gommar: inga tänder att tuggtuggtugga med. En skiva njurstek från grillen. Kilar ut med den. Dystra fylltrattsögon. Tagit mer än han kan svälja. Är jag likadan? Se oss som andra ser oss. Den som känner hunger känner ånger. Tand och käke i verksamhet. Nej! Å! Ett ben! Irlands sista hednakonung Cormac i skolboksdikten kövde sig i Sletty söder om Boyne. Undrar vad han åt? Något galopptitligt. Sankt Patrik omvände honom till kristendomen. Fast allt kunde han inte svälja."
Och så fortsätter det med ytterligare sex sidor matassociationer t ex "Det ligger ändå mycket i vegitarianernas fina smaker från myllan fast vitlök stinker förstås", innan det övergår till sexassociationer!

Vid mammas bröst och begravd vid fyra års ålder  16 september 2005

Jag kan lätt förstå vad Jesper Högström menar i sin klassikervarning och ännu  mer när han skriver: "På det arbetsläger i Norrland jag föreställer mig rensar Joyces Stephen Dedalus sly bredvid Kerouacs Dean Moriarty och de uppenbart självbiografiskt inspirerade huvudpersonerna hos Strindberg och Ivar Lo."

Visst ordbajsas det hejdlöst och ibland tröttande i Ulysses, men oftast med uppiggande barnslig och oemotståndlig förtjusning, som höjer  den lilla förbisedda, godhjärtade människan (Bloom) och all hennes futtighet till sin gudomliga nivå.

Sen är den skriven i en brytningstid med omvända förtecken än vår egen. Det gamla konservativa överhetssamhället var på väg ner i graven och det moderna, mer demokratiska och individualistiska massamhället bröt igenom. Ulysses är en skön dusch för att skölja bort alla konservativa, fundamentalistiska återvändsgrändsstolligheter i vår tid.