Visar inlägg med etikett goda exempel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett goda exempel. Visa alla inlägg

fredag 1 januari 2021

Sadhana × 100

Med start i oktober 2019 gjorde jag Sadhana tillsammans med Adam och Joel i Värnamo (via YouTube) under 40 dagar; tidiga morgnar.

Jag fortsatte själv under ytterligare 15 dagar och sedan ungefär en gång per vecka. Nu har det blivit min lördagsrutin och innan årsskiftet gjorde jag min hundrade Sadhana, även om jag gjort någon enstaka redan tidigare i livet.

Sadhana är en daglig morgonövning (inom buddhismen) för att skapa djupare kontakt med det gudomliga. Inom Kundaliniyogan tar den 2,5 timmar och består av en inledande sång, Japi,  som går igenom kroppens 7 chakran och kopplar dem till vart och ett av de 5 elementen. Jag förstår inte ett ord och lyssnar mest till den vackra sången medan jag ligger på rygg i sängen. Förra hösten, när vi startade det hela 03.45 somnade jag ofta om. Numera startar jag senare.

Sedan följer en timme med olika sköna yogarörelser och avslutningsvis en timme, när man i tur och ordning sjunger sju olika mantran; Aquarian Mantras. Detta har för mig varit den tuffaste delen, ett riktigt Mount Everest att varje gång bestiga. Särskilt att i krigarställningen i 22 minuter mässa Waheguru Waheguru Waheguru Wahe jio (en extatisk hyllning till det gudomliga). För mig var det länge en riktigt jobbig, kämpig och långtråkig historia, men de tre senaste gångerna har jag istället upplevt en skön känsla av trance och gärna kunnat fortsätt ännu längre.

Trägen vinner.

I somras cyklade jag till Arboretum Norr och gjorde Sadhana där i en mycket vacker sluttning nära älven.


Ett klipp om hur jag upplevde Sadhana hösten 2019 finns här. Nu behöver jag inte längre den rosa pallen, utan det räcker med ett yogablock för att kunna sitta i krigarställningen.

Imorgon är det dags för Sadhana 101 i sängen och i vardagsrummet. Oftast brukar Susanna vara med och göra yogarörelserna och sedan någon vecka tillbaka sjunger jag ett av dessa sju mantran i sängen varje morgon. 

Ett klokt och skönt tillskott.

Tillägg 9 januari 2021: 

Nu har jag gjort Japin och Aquarian Mantras i min Sadhana 102 och det blev en jubelfest! (Jag hoppar över yogarörelserna tills S vaknat, ätit frukost och sedan kan vara med på dem.) Det är makalöst hur detta timslånga sjungande förvandlats från ett bitvis enformigt görande, som jag behövt delvis stålsätta mig inför, till ett underbart varande! Historien om den hundrade apan är visserligen en myt, men i mitt fall övergick kvantitet till ett kvalitativt skifte, just vid runt min hundrade Sadhana. (Totalt drygt sex arbetsveckor under ett drygt år motsvarar det.) Tillfälligt eller permanent återstår att se. 

När vi nu åter har Netflix, har jag fortsatt mitt tittande på den fängslande serien Breaking bad. I avsnittet jag såg igår injicerade Jesse metamfetamin och steg till sjunde himlen. Samma känsla upplevde jag under nästan hela mantrasjungandet idag. Jag märker hur min andning stramats åt under natten, för att öppnas upp när jag sjunger. Mitt stela ansikte mjukas också upp. Jag åker karusell genom Fyrarummaren. Förintelse och liv dansar runt i kropp och sinne lågmält och intensivt.

lördag 22 augusti 2015

att somna ensam det är mot naturen!

Bara någon dag efter mitt senaste inlägg läste Etienne Glaser följande underbara Dagens dikt av Lennart Hellsing.


NÄR OFELIA SKULLE TILL ATT SOMNA

Ofelia tänkte: Ingen somnar ensam.
Det liksom inte går att somna ensam.
Man måste vara två om man ska sova.

Förr hade jag min nallebjörn bredvid mig
och dockan Anna i sin röda klänning.
Nu är jag stor och ligger här i sängen
- att somna ensam det är mot naturen!
Det blir ett tomrum någonstans där inne
som gör mig vaken fastän natten lider.

Men jag ska tänka fram någon ur minnet
en lekkamrat, som håller mig i handen
så kan vi båda somna med varandra.

Den gossen Hamlet med sin stora mössa
och ögonen på skaft och bok i handen...
Ja, gav han inte mig ett moget fikon
och fyra plommon härom dagen?
Jag tror han kan duga. Räck mig handen
och lägg dig ner så sover vi tillsammans
och vaknar upp når tuppen gal där ute.

På dagen kan man faktiskt vara ensam
då skramlar kärrorna och solen skiner
och allting händer runt omkring i världen.

På natten då är allting annorlunda
då måste man åtminstone på låssas
ha någon som man känner väl i sängen.
För ensam kan en mänska inte somna.


På dagen kan man faktiskt vara ensam

lördag 26 april 2014

Gulligt mys - anknytning i praktiken

 Ofta hänvisar jag här till avancerad forskning om anknytning. Här ett underbart och lättfattligt exempel från verkligheten.




Möte med KLivet 11 december 2003

tisdag 25 februari 2014

Att avstå

Vi har "tre medfödda motivationssystem:

• Utforskandesystemet. Väcker vår nyfikenhet på världen, lust att prestera och nå mål. Belöningshormonet dopamin aktiveras.
• Hotsystemet. Hur vi hanterar fara. Ger de snabbaste reaktionerna av alla – kamp, flykt eller bli som förstenad. Påslag av stresshormonet kortisol.
• Trygghetssystemet. Gör oss lugna och inriktade på att ta hand om oss själva och våra medmänniskor. ”Lugn och ro”-hormonet oxytocin utsöndras."

"Utforskandet är ett aktivt och målfokuserat system, men det gör oss inte särskilt bra på att ta in andra människor, eller lyssna på våra egna behov, säger Sofia Viotti. Både i hotsystemet och utforskandesystemet blir våra tankar mer enkelspåriga och egoistiska, förklarar de. För att snabbt komma bort från obehagliga känslor av rädsla och stress fattar vi beslut som känns bra i stunden."

Dessa citat ur Svd 23 september fick mig att börja reflektera. I takt med att min ork tilltagit och jag fått bättre kontakt med min inre barnaskara har glädje, nyfikenhet och utforskande fått allt större utrymme i mitt liv. Som en gapande fågelunge har jag också velat ta del av allt som är gratis eller erbjuds för en billig penning.




T ex har jag det senaste året gått på en rad gratis förhandsvisningar på bio, vilket dock inneburit att jag måste hämta biljetterna vid ett tillfälle och se filmen vid ett annat.

Artikeln fick mig att förstå att jag delvis fortsatte att stressa, inte som tidigare utifrån en känsla av skräck och hot, utan utifrån utforskande och glädje, men i båda fallen på bekostnad av trygghetssystemet, som är det som verkligen behöver "matas" hos mig.

Därför var det ett stort, viktigt och svårt! steg när jag i veckan avstod från två fina prenumerationserbjudanden och inte heller hämtade ut några biljetter till en kommande förhandvisning.

Men ett blogginlägg fick det bli och för första gången använder jag  etiketten trygghet!

tisdag 14 januari 2014

Sometimes I feel like a marvelous child

Efter min födelsedag i bitande vind och vinterkyla (undrar hur det var i Kalmar för 62 år sedan), och som tack för alla hälsningar, är det vara dags att publicera min inspelning av asplövssus.

Den lyssnar jag på nästan dagligen, vilket ger mig lugn, ro och läkning.

En god förklaring till effekten fick jag i ett av Fredrik Lindströms Sommarprogram för några år sedan. Han berättade att i nästan alla språk används ett susljud för att vyssa, lugna och söva ett barn. Antagligen för att det liknar hur moderns blodomlopp låter under tiden i hennes mage.






Räddningsaktion 14 maj 2005

torsdag 9 januari 2014

Sov lite mer!











Skärmdumpar ur programmet "Medicin med Mosley" del 1, som kan ses på SVTplay  t o m 14 januari 2014.

söndag 12 maj 2013

Att skriva sig fri

"Trons åskmoln och brösten. Detta var de två punkterna för gemenskap med tremänningen.
Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."

POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget,
 som han själv menar är det bästa omslag
någon av hans böcker någonsin haft.

Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"

Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."

Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.

Erik Jonsson i samtal med Enquist

Per Olov Enquist signerar böcker efter  framträdandet
i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013.
Mer on Enquist och boken: Svd

måndag 24 december 2012

Mitt julevangelium 2012








"Varför gjorde du avunden till en synd och inte missunnsamheten?
Det borde vara tvärt om. Det borde vara en större synd att säga: Hon ska inte ha! än att säga: Jag vill också ha! Varför ska den som har berövats allt inte ens få önska?
Därefter ska jag lägga den andra kulan i hans vågskål:
- Detta är bitterheten. Den är jag också skyldig till. Och där har jag inga invändningar, den är och förblir en synd. Men låt mig förklara den, låt mig försöka visa vad den verkligen är.
Här skulle jag tala med lägre röst, nästan viskande:
- Bitterheten är en följdsjukdom. Den drabbar den som inte får sörja färdigt. Och jag kom att leva i en tid som inte erkände sorgen, i en tid som i stället letade problem. Det är enklare med problem, de kan åtgärdas, men sorgen måste genomlevas. Dessutom smittar sorgen och det skrämmer människorna, därför är de beredda att att gå till ytterligheter för att förhindra att den som har skäl att sörja verkligen får sörja. De ljuger. De moraliserar. De skriker och skrattar med gälla röster för att överrösta. Jag hade många skäl att sörja, därför väckte jag deras fruktan. De blev arga på mig för att mitt läge var förtvivlat. Därför tillhölls jag först att vara tacksam för att jag alls fick mat och kläder på kroppen, därefter att acceptera mitt öde och vara realistisk och så småningom att betrakta mina handikapp som ett opraktiskt tillstånd men inte en tragedi. Men det var en tragedi! Det är en tragedi att inte kunna gå och tala, det är oändligt mer än ett opraktiskt tillstånd. Var och en som drabbas borde ha rätt att knyta näven mot himlen i hela världens åsyn, att svära och förbanna, att skrika och slåss, att kasta sig omkull, sparka och dunka knytnävarna mot marken så gott det nu går, att gråta tills ögonen tömts på tårar. Först då förmår man se världen. Då kan man ligga kvar en stund och följa en myra med blicken när den släpar hem ett strå, först då kan man acceptera att mer än så kommer livet aldrig att ge, men att det ändå är mycket nog. Först då kan man medge att det är en lycka att alls få finnas.

Än en gång skulle jag se upp mot Den Store Skämtaren, han skulle leka med sitt skägg och se på mig, nicka för att få mig att fortsätta. Och det skulle jag göra för nu skulle ingenting kunna hejda mig:
- Och ändå var det inte bara det att jag inte fick sörja färdigt som gjorde mig bitter. Det var mer. Jag var aldrig viktigast. Aldrig någonsin var jag viktigast i världen för någon annan. Inte ens när jag föddes, för Ellen var Hugos död viktigare än mitt liv. Och efter det mötte jag aldrig någon som jag rimligen kunde göra anspråk på, det fanns inget skäl till att jag skulle vara viktig för någon. Det är bara logiskt; den som inte har varit viktigast i världen för sin mor kan aldrig bli verkligt viktig för någon annan. Knappast ens för sig själv."

ur Aprilhäxan av Majgull Axelsson s.312f

måndag 26 november 2012

"May I borrow your chair, Mr Nukunu!" - en sann skröna från den alternativa terapivärlden våren 2003

Agneta grät, där hon satt som en otröstlig drottning på sin stol. Vi andra samlades lojala och hjärtevarma runt henne.
Den sista kurshelgen av ett år med frigörande dans på Framnäs Folkhögskola var över och jag hungrade redan efter mer. Särskilt drogs jag till denna varelse som behärskade en förmåga jag ännu saknade. Att gråta över sitt eget elände.
De följande dagarna övertalade jag intensivt Agneta att vi skulle fortsätta vårt inre processande på en annan alternativ terapisammandragning som jag fått nys om. Det hela skulle äga rum om ett par dagar på Enebåga kursgård utanför Flen.
Sedan jag lyckats utverka en rejäl restplatsrabatt för Agnetas del, begav vi oss iväg för en ny andhämtningspaus från vardagens frätande jämmerdal.
Enebåga visade sig vara en herrgårdsliknande anläggning ute på den sörmländska slätten. Agneta beslöt att kampera i huvudbyggnadens gemensamma sovsal, medan jag erbjöds rum i ett näraliggande hus i vars övre hall jag la mig att vila och samla intrycken.
Innan jag hunnit somna in, hör jag steg komma upp för trappan.

Tre timmar senare har Torkel och jag pratat oavbrutet med varann och blivit nära känt-varandra-hela -livet-vänner. Han är fd motorcrossSMvinnare och driver numera en välrenommerad motorverkstad i sin hemstad. Detta gör honom i mina ögon till en oväntad typ av nära vän på ett ställe som i övrigt verkar fyllas av TM-människor. Det är första gången jag möter en större grupp människor som sysslar med Transcendental Meditation. Deras svala, intellektuella utstrålning irriterar mig, förmodligen för att de påminner om mig själv. Torkel däremot är jordnära och varm, skör efter en smärtsam separation.
När vi på kvällen samlas för att inleda dessa fyra dagar av själsligt läkande övningar, inser jag att jag för första gången, hamnat på en sammankomst med ”indiskt gurustuk”. Ledaren Mr Nukunu är visserligen dansk, men talar på engelska till oss från en länsstol, medan vi sitter direkt på golvet framför honom. Han är en andlig mästare upplärd av Osho själv, som nu ska han föra dennes upplysning vidare till oss i denna mötesform, som av de invigda, kallas Satsang.
Hela upplägget får det att rysa i min demokratiska själ. Jag är uppvuxen med småbrukarbygdens Jantelag och sedan flera år skolad i tolvstegsrörelsens djupt jämlika mötesformer.
När Mr Nukunu så börjar prata om att när vi känner en djup längtan, men inte vet efter vad, då är vi på rätt väg.
Jag storknar.
- Rätt in i din sekt, tänker jag upprorisk. Men för ovanlighetens skull säger jag inget.
Utifrån ett intuitivt KBT-terapi-tänk beslutar jag att bryta mitt mönster och försöka besegra denna diktatoriska bluffmakare genom att omsluta honom med tyst kärlek.
Med slutna ögon söker jag djupt i mitt inre förgäves efter kärlek att omfamna Mr Nukunu med. I vanlig ordning är dessa bluffmakare experter på att nosa sig till vilka som är deras arga kritiker bland åhörarna och oskadliggöra dem. Han tilltalar mig, men jag låtsas inte höra. Jag tänker inte låta mig provoceras in i något öppet ordkrig. Att det här är hans hemmaplan, har jag redan förstått av de saliga blickarna han får från de (kvinnor) som sitter närmast hans fötter. Efter en stund ger han upp försöken att få verbal kontakt med mig.

- Här har vi en som redan nått Samadi, säger han och får skrattarna med sig.

Efteråt berättar Torkel för mig att han tror sig veta att samadi är det högsta medvetandetillstånd, som en van meditationsutövare kan uppnå. En förening med Alltet.

- Aha, han inser att han har mött en värdig motståndare, tänker jag uppmuntrad.

De följande dagarna fylls av kraftfulla dans-, andnings- och andra par- och gruppövningar. Jag får många underbara, djupa möten som skapar känsla av stark pånyttfödelse. Utanför kurslokalens stora fönster bryter den skira vårgrönska fram i takt med att vi blottar och läker våra sargade inre i starka bekräftande möten med varann.
Men på kvällarna har vi dessa långa satsangs, där jag fortsätter mina fruktlösa försök att omsluta Mr Nukunu med kärlek. Jag märker en stigande irritation från hans sida över min envisa strävan att dra ner honom från hans gurutron.

Sista kvällen inbjuder han oss att i tur och ordning sitta en stund i hans länsstol och säga eller fråga något framför hela gruppen. Jag väljer, under min stund i stolen, att tyst och stilla låta min blick vandra runt i gruppen och möta de andras blickar.
När vi återvänt till vårt hus, grämer sig Torkel över att han inte vågat anta erbjudandet att gå fram och sitta i Nukunus stol. Morgonen efter, den sista dagen, berättar han att han legat sömnlös och gråtit över sitt försuttna, eller vad man nu ska säga i detta fall, tillfälle. Jag försöker trösta honom och råder honom att prata med Nukunus assistent. Kanske kan han få chansen att prova stolen idag? Vi gottar oss en stund åt visionen att se Nukunu i utlöst krockkuddefart katapulta från sin gurutron och se Torkel överta den med stolta jag-överraskar-mig-själv- steg.

Så är vi framme vid den avslutande Satsangen. Deltagarnas ansikten är mjuka och blickarna varma. Stress och intellekt har vikit från oss och vi har nått ner i mer medmänskliga skikt av vårt inre och två förälskade par har uppstått i gruppen.
En ung kvinna i svår separationsångest går fram och knäfaller framför Nukunu. Hon trycker sitt huvud mot golvet och placerar hans fot på sin nacke!
Det kokar i mig av förtrytelse över denna kapitulation och beroende av någon, som i mina ögon är en pretentiös bluff.
Det hela blir inte bättre av att Nukunu inte med ett ord antyder att Torkels brinnande längtan att sitta i länstolen, nått fram till eller än mindre tänker hörsammas av länstolens nuvarande besittare. Som dessutom, som sagt, har en ung kvinnas nacke under sin fot.
Mr Nukunu eldar upp sig allt mer, där han talar från sin stol. Orden är allt annat än guruaktigt kärleksfulla. Jag är helt övertygad om vem han avser, när han meddelar (på engelska) att han ”gärna skulle sätta en kula i den, som ägnar hela sin kraft åt att jaga efter falska profeter”.
Min koncentration är på bristningsgränsen.
Då slinker det äntligen ur honom: "Kanske är han, Mr Nukunu bara en bluffmakare..."
I samma bråkdel av ett ögonblick rinner all kamp av mig, tårarna strömmar ur mitt hjärta och ner för mina kinder. Mitt hjärta omsluter kärleksfullt denna underbara man, som till slut sagt sanningen.

-Halleluja, Jag Älskar Dej och Hela Världen, Mr Nukunu!! jublar alla universums gökar och näktergalar inom mig.

När mina tårar så småningom börjar avta och en lugn, fullbordandets frid famnar mej, hör jag Torkel med lätt darr, men högt utbrista:

- May I borrow your chair, Mr Nukunu!



(Agneta och Torkel heter i verkligheten något annat.)

söndag 18 november 2012

45 års fångenskap

Under meditationen i fredags, som under det senaste halvåret blivit en god vana, kom en viktig insikt till mig: Att åldras bra är att mer och mer förädla sitt barnasinne. En viktig impuls till insikten var mitt telefonsamtal med min 92-åriga faster dagen före. 
Mitt 60-åriga jag har levt i knappt ett år, medan mitt nyfödda jag har levt i snart 61 år! Dessvärre levde det i 45 år i svår fångenskap i mitt inre, men även det är en livserfarenhet och jag förstod plötsligt varför Ingela Romares film Om den mänskliga själens värdighet gjorde ett så outplånligt intryck på mig.
Samma starka intryck gjorde Jeanette Wintersons bok "Varför vara lycklig, när du kan vara normal?" Det är en direktrapport från livskrisens bultande hjärta mot bakgrund av hennes uppväxt som adoptivbarn.
Det är fascinerande att läsa hur konkret och bokstavligt, närmast psykotiskt, Jeanette får kontakt med sitt inre barn. Till en början förmår hon bara ge barnet en timme per dag av sin tid och hon försöker förgäves ta med barnet i sin terapi:

"Varför tog jag inte med mig varelsen på terapi? Det gjorde jag, men det fungerade inte. Sessionerna kändes oärliga. Jag kunde inte tala sanning och hon ville hur som helst inte följa med mig.
"Gå in i bilen..."NEJ."Gå in i bilen..."NEJ.
Det var värre än att ha ett litet barn. Hon var ett litet barn, fast hon hade även andra åldrar, eftersom tiden inte fungerar på insidan som den gör på utsidan. Ibland var hon en baby, ibland var hon sju år, ibland elva, ibland femton.
Vad hon än var så ville hon inte gå i terapi. "Det suger, det suger, det suger!"
Jag drämde igen dörren: " Kan du försöka lära dig äta med kniv och gaffel?"
Jag vet inte varför jag sa det. Hon var vild.
Så jag gick i terapi och inte hon. Meningslöst.
...
Några månader senare när vi tog vår eftermiddagspromenad sa jag något om att ingen hade hållit om oss när vi var små. Jag sa "oss" och inte "dig". Hon tog min hand. Det hade hon aldrig gjort förut. I vanliga fall gick hon bakom mig och avfyrade sina fördömanden.
Vi satte oss båda ner och grät.
Jag sa: "Vi kommer att lära oss att älska.""

Recensioner av Winterssons bok: AB, Corren, DN, Expr, GP, SMP, SvD, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg 

torsdag 29 december 2011

Tillblivelse - att inte rygga tillbaka

Ännu ett år av långsamt tillfrisknande. Jag kämpar inte längre i Skräckens hav, utan är en ilandspolad vrakspillra. Nattligt omstöpande kaos i de inre djupen, under en stilla hävande, ibland skälvande yta.
Jag gläds åt andras kamp och framsteg i min närmaste omgivning och som del av ett universiellt vinnarlag.
Ann Heberlein verkar funnit mer balans och harmoni, även om hennes inledande friskförklaring i "Ett gott liv", mest liknar ett gott skämt:
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde så att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog bort sådant som kallas vanföreställningar. De gav mig eksem och utslag, bultande smärtor i benen, domningskänslor, darrningar i händerna, muntorrhet, mardrömmar."

Maria Elisabeth Skäringers starka Vinterprogram avrundade hon med ord jag helt kan dela:
"Att vara i sitt jag. Vara sig själv. Så svårt och enkelt på samma gång.
Och allting som blir vad man gör det till. Sannerligen.
Som en teaterscen där alla får sina roller tilldelade. Kanske vill man inte alls spela den där rollen man fick. För det var nån annan som skrev manuset. Men man gör det för att få vara med.
I början. I alla fall en liten stund. Tills jaget tränger sig fram. Den innersta längtan, ljuset, som ju finns längst där inne i oss alla. Och man förstår att man faktiskt bestämmer själv. Och då kanske allt rasar. Det som inte var byggt för att bestå. Och man kan känna sig ensam, innan det blir ljust på riktigt. Och det verkligt uppväxta inom oss, tar det lilla inre barnet i handen. Och då är jag aldrig mer ensam. För då har jag mig själv. Då bor jag i mig själv. Och det blir en alldeles ny gryning."

Allra mest fascinerande och lärorik fann jag Åsa Pehrsson9sberättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Om att inte rygga tillbaka, utan spegla fram den verkligt vuxne, som kan omfamna och bära det lilla, illa sargade barnet, och finna och utveckla goda, läkande relationer.
Lyssna du också! (Tack till Ulf Lundell vars tackbrev till Tendensredaktionen uppmärksammade mig på programmet!)

2012 ber jag om mer glädje och många, stora läkande tårar.

Vad önskar du?

Gott Nytt År!
önskar Tobbe




lördag 10 april 2010

Orgasmjakt och ständig närvaro

Vi ersätter livet
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök

Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro

Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater

Sat nam

måndag 8 februari 2010

Vila i min längtan

Jag drabbades av Inger Edelfeldt när jag upptäckte bilderboken "Nattbarn" för nog mer än tio år sedan. En genialisk berättelse om hur det s k välartade primeras och resten av vår härlighet förvisas, i en välmenande familj. Och hur barnet hanterar och överlever detta.

Ingers senaste bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" inleds med samma drabbande klarsynta uppväxtbilder (i ordform) ur hennes egen barndom.
Sen följer berättelsen om hur hon på snåriga men framgångsrika vägar övervinner dessa trauman. Inte genom att vända dem ryggen, utan genom att så småningom se dem som ingångar till sin djupaste längtan och kärna.
Just detta om längtan är det som gör starkast intryck på mig i boken. Att längtan/behov inte bara är en karta och körriktningsvisare utan att den i sig för oss nära vår innersta kärna.

Handlar det om ett skriande behov, en utsvulten hunger räcker det naturligtvis inte att bara längta, hungern behöver också stillas. Eller som Klas Östergren skriver i "Den sista cigarretten": "Man måste balansera...längtan mot åtminstone ett litet mått av uppfyllelse." (En förklaring till tjusningen med just Klas Östergrens böcker är att där finns så mycket lågmäld och ständigt närvarande längtan, slår det mig i skrivande stund.)
När jag är hyfsat påfylld kan jag känna mig mer levande, varande genom att vila i min längtan än genom att glupskt fortsätta tillfredsställa den.
Detta borde vara en stor lärdom för vårt samhälle och kultur. Att inte så snabbt och rastlöst fylla vår längtan/vårt behov för vips dyker en ny upp för att hålla dörren öppen till vår innersta kärna.

Låt oss vila i vår längtan! Eller som Lars Winnerbäck sjunger: "Å nånstans har man i allafall kommit om man vet vad man behöver!" Ja, förmodligen längre än vi anar.

Jag skulle kunna skriva mycket mer utifrån Inger Edelfeldts bok, som är uppdelad i befriande korta kapitel och fylld av djupt tänkta och kända insikter, som jag lätt känner igen mig och instämmer i. Dessutom innehåller boken en spännande och själsligt matnyttig litteraturlista.


söndag 24 januari 2010

Varje natt

Varje natt är en terapeutisk djupdykning. En terapi som jag tidigare fick söka med ljus och lykta, kämpa för med näbbar och glor, resa långt och betala dyrt för, kommer nu till mig varje natt.

Detta får mig att tänka på vad Karin Johannisson skriver om i sin spännande bok "I melankoliska rum" om hur sömnen såg ut i det förindustriella samhället. Nattsömnen delades då upp i två delar med en vakenvila däremellan.

"Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.
Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men ofta stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under denna vakenvila."

Den sömnlöshet som idag plågar många är alltså egentligen en följd av att vi ser vakenhet under natten, som något av ondo, som hindrar oss att få tillräckligt många sovtimmar innan väckarklockan ringer.

Felet är att klockan för så många ringer och att vi inte kan glädjas åt och ta till vara den nattliga vakenvila som är så viktig för vårt välbefinnande. I varje fall mitt.

En kärleksstund med mig själv i närhet och acceptans med vad jag känner och vad som pågår i min kropp. Ibland sker uppvaknandet i vargtimmen i skräckens käftar över denna så länge förbjudna närhet till min hela existens. Men jag vänder den oftast snabbt till en tid av stor frid, vila, stilla jublande tacksamhet och djup sorg.

torsdag 3 december 2009

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom
blev som en hög med smutsig tvätt
jag lät den ligga rätt och slätt
osorterad i en vrå
jag hade skaffat annat att ta på
men ändå visste jag så väl
att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög
för att se om något dög
En del rev jag sönder och kastade bort
annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina
stod även grannen och hängde sina
Vi höjde händerna och vinkade glatt
av skulden fanns inte kvar ett skvatt
Tvätten torkade i solen och vinden
tills det var dags att bära in den
Jag har famnen full och tar trygga kliv
tvätten luktar friskt av liv.

söndag 8 november 2009

Ett fall för Louise

Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!

Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.

Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet

onsdag 30 september 2009

Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.

torsdag 10 september 2009

Varmt om hjärtat

Något som ligger mig varmt om hjärtat är hur vi ska kunna tygla vårt habegär och det gör mig glad, när Anna Kåver

(Bild från DN)
tar upp saken i en intervju i DN:

"de negativa känslorna – framför allt rädsla och ilska, men också sorg och skam – tycks ha förkörsrätt i vår hjärna. Att vi hela tiden snabbt måste kunna upptäcka och avvärja brister och faror, verkliga eller upplevda, gör att det går långsammare för oss att identifiera möjliga källor till glädje och njutning.

Förklaringen är att det reaktionsmönster vi bär med oss en gång utformades för grott- och samlarliv. Det som var viktigt då var att på ett tidigt stadium upptäcka hot. Och systemet kopplas på väldigt snabbt. Vår hjärna är helt enkelt inte anpassad för att ta emot ett ”tillfredställt” tillstånd, menar Anna Kåver.
– Den söker hela tiden bristtillstånd.

Vilket kan vara en förklaring, tror hon, till att vi i västvärlden, som har de flesta basala behov tillfredsställda och ofta lever i överflöd, ändå är så olyckliga som vi faktiskt är.
– Vi äter och dricker oss sönder och samman, blir deprimerade och konsumerar psykofarmaka i oanade mängder.

Hjärnan tycks fortfarande vara inställd på att arbeta efter principen ”sök efter mer av något” (mat) samt för att pejla och tackla faror och hot (säkerhet), hur välnärda och trygga vi än är.

– Hjärnbanorna för de sökmekanismer som ska minska ett bristtillstånd eller avvärja ett hot är så väl uppkörda att de närmast är att betrakta som breda sexfiliga motorvägar, jämfört med de små skogsstigar som finns för nöjdhet och tillfredsställelse.

Det här utnyttjas förstås av marknadskrafterna som öser reklam över oss. Reklam som betonar bristerna i vår tillvaro – brist på skönhet, brist på nya bilar och tjusiga hus. Men det går helt enkelt inte att konsumera sig fram till lycka, visar forskning inom den så kallade positiva psykologin, ett helt nytt område inom den psykologiska forskningen. Vi vänjer oss vid nya saker. När vi levt med det nya ett tag känner vi mättnad, vi tycker att något saknas och hjärnan börjar söka efter mer.

Enligt lyckoforskarna är det i stället genom olika former av medkänsla som vi kan odla vår lycka – genom att uttrycka tacksamhet, göra snälla saker, lära oss att förlåta och ta hand om vår kropp. Vare sig pengar, konsumtion eller status är förknippade med lycka, enligt de studier som gjorts. Det är däremot förmågan att vara generös, förnöjsam och omtänksam mot andra."

onsdag 15 juli 2009

Working on a dream

Åh, vilket starkt kärleksladdat möte jag hade i natt med mitt inre barn!

Svart natt och mörker i barndomshemmet. Inledningen av drömmen är diffus, men jag/barnet hämtas upp ur övergivenhetens vaccum, ur ensamhetens stiltje och död.
Energin till detta kom ur danskvällen i går, som inleddes med en timmes kollektiv ringdans, främst balkandanser och sen fortsatte med närande dansmöten. Vanligtvis brukar utsattheten, som dessa danstillfällen innebär, leda till att jag drömmer oroliga utsatthets- och kampdrömmar, men så inte denna gång.

I drömmens slutskede följer jag motvilligt med en katt till vårt hem. Väl där dyker ytterligare två katter upp och pockar på uppmärksamhet. Jag/pappa går då därifrån, men följs av en vädjande katt, som förvandlas till min dotter, som säger något om att mamma har lämnat si och så mycket disk. Hon måttar med händerna och bjuder på så sätt in till kram och möte. Hon bevekar mig och jag låter mig bevekas, vänder mig om och vi möts i en kärleksfull omfamning.

I det ögonblicket blir känslorna så starka att jag väcks ur min dröm och tror att jag har en hjärtinfarkt. Ont i ryggen på en punkt i hjärttrakten. En punkt som under natten förflyttat sig från skulderbladets nedre del vid ryggraden längre ner bakom hjärtat. Jag märker att jag är varm, att jag fått kontakt med förträngda känslor och löst upp gamla blockeringar kring hjärtats flöden. Ingen infarkt.

Jag djupandas för att fortsätta processen och befäster min landvinning, fylld av Springsteens "Working on a dream", som jag lyssnade flitigt på igår.