Gränslösheten: Den förunderliga paradoxen

Dags att tydligt redovisa den viktigaste insikt/upptäckt jag gjort i mitt liv, och det förvånar mig att jag aldrig hört eller läst någon annan framföra den. Men du kan kanske hjälpa mig på den punkten?

 Ja, insikten fanns i mig innan jag föddes. Den är essensen i vårt varande:
 Två saker är gränslösa; allt och inget.

I vår kultur sporras vi att nå känslan av gränslöshet via allt (mer konsumtion, aktiviteter och upplevelser) och vi fylls förvånade av ingenting.

Sanningen om att vara människa är att vara begränsad i tid och rum, i allt vi gör.
Att lära sig leva i den begränsningen är en viktig del av levnadskonsten.

När jag däremot blir begränsad i mitt varande och mina känsloupplevelser, försöker jag kompensera detta i mitt görande, vilket är fåfängt och dysfunktionellt. Att jaga efter vind. Även om det kan leda till storslagna prestationer, kommer sötman och sinnesron att bli kortvarig. Men det har fört oss från nöd till rikedom.

När nu rikedomen är uppnådd i världsmåttstock om än orimligt fördelad, är det dags att ge utrymme åt gränslösheten i vårt varande, allt det som är; närhet, närvaro, ärlighet, kärlek.

Och låta det vara grunden för vårt görande, i sin begränsning och ofullkomlighet.

Filmen "Still Alice", som blir en fullpoängare tack vare den mycket drabbande slutscenen på just  temat görat och varat. Den utlöste något nästan bottenlöst, nästan obärbart, och tror jag, en mycket förlösande gråt hos mig.

Intighetens ocean. Zenmänniskor vet, i bästa fall, vad det handlar om. Kanske också Martin "Rocky" Kellerman vars första roman heter "Allt blir inget"?

Erektion som en slagruta

Enligt baksidestexten är Junot Díaz kritikerhyllade bok "Oscar Waos korta förunderliga liv" "en snabb, rolig och streetsmart skildring av andra generationens invandrare i USA och av Dominikanska republikens blodiga historia under diktatorn Trujillo". Men boken är så mycket mer än så.

Trujillo dödades t ex redan 1961, men berättelse fortsätter in i nutid och berättar inte bara om Oscar utan även om hans systers, mammas och morfars ytterst omskakande liv.

Det är en grym familjehistoria och en antiimperialistisk stridsskrift, en fortsättning på "de förslavades skri". Boken sätter in Karibien i vårt medvetande på samma sätt som "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini gjorde med Afganistan.

Junot Días (f 1968) har en driven och virituos berättarstil, som blandar högt och lågt. Han har både klassisk bildning och kunskaper om nördig populärkultur. Stilen känns igen från generationskamrater som Erlend Loe (f 1969), som också gillar intressanta fotnötter, Mogens Ramsland (f 1971), som också skrivit en grym och rolig släkthistoria, "Hundhuvud", eller varför inte Martin Kellerman (f 1973) med sin populära looserfigur "Rocky". Men gammal är äldst. Dìaz äger.

Det är en vänbok, en antihjältehistoria och utvecklingsroman, även om utvecklingen i mångt och mycket står och stampar. Befrielsen är nära, men ack så fjärran. Det är ett bok om ett nördigt fetto (här går tankarna till huvudpersonen i Ron McLartys fina "Jag minns att jag sprang"), sexuell frustration och hängiven längtan.

Det är en tegelstensroman i sprintertempo och jag förlåter gärna författaren att han kroknar något på slutet. Dock inte här:

"Vad läser du? Först fattade han inte vad det var som hände, och sedan bara: Herrejävlar! En kvinna pratade med honom. (Det var en exempellös förändring till det bättre, som om hans ödes trådslitna garndocka på något vis hade trasslat in sig i någon mycket coolare och mycket mer tursam broders livstråd.) Det visade sig att Ybón kände hans abuela, gav henne skjuts när Carlos Moya var ute med sina leveranser. Det är du som är pojken på hennes foton, sa hon med ett illmarigt leende. Det var när jag var liten, sa han defensivt. Och det var förresten innan kriget förändrade mig. Hon skrattade inte. Jaha, så är det nog. Nej, nu måste jag gå. På med solbrillorna, upp med arslet och ut smet bellezan. Oscars erektion följde henne som en slagruta."