En bra dag! och ett bra år? på jobbet.

Släckte lampan igår 23.30. Skönt att både S och jag gillar antifirande. Och skönt att nu få börja uppleva 2026 och att lite snö åter täcker stadens gator.

Dagen började 04.15. Mådde skit i kubik. Har några dagar försummat det levande begravda, förkrossade, tillintetgjorda nyfödda barnet. Jag har ökat min kapacitet och förmåga att härbärgera och känna smärtan, särskilt i dessa gryningstimmar. Mitt främsta ankare är min tilltagande kontakt med vad jag kallar ingenting, ett tomrum fyllt av allting. Intressant är att professorn i materialvetenskap Maria Strömme har blivit uppmärksammad under hösten, när hon publicerade en vetenskaplig artikel och beskriver något liknande;  ett fält bortom tid och rum, som var det som existerade före Big Bang och som våra medvetanden är en del av.

Igår demonterade Å, M och jag med mycket möda isär, den rejäla säng som Å:s pappa Gustaf byggde av en utdragssoffa. En enda envis spik höll hårt ihop det hela. Efter att vi äntligen fick isär sängen, fann vi underst i korthögen följande tarotkort att bli vårt gemensamma inför 2026:

Texten till kortet, översatt av Google, är bästa tänkbara inför 2026:

"Bli den frid du önskar se i världen så att du kan minska lidande, utför vänliga handlingar och utstråla kärlek.

Duvans ande påminner dig också om att när du ser orättvisor eller någon som lider skada eller är i nöd, lita på att du har förmågan att skapa frid genom att le, sända kärlek, tala ett vänligt ord och lyssna med ett medkännande hjärta. Gör din del för att vara en fredsmäklare, ge näring åt medkänsla och påminna andra om glädjen i harmonisk samexistens så att de också kan omfamna Duvans ande inom sig själva."

Karl Robert

På annandagen 1912 skrevs min farmors bror Karl Robert, 26, in på Westerviks hospital och blev kvar där till sin död 1939. Han var då 52 år gammal och dödsorsaken var hjärtkollaps. 

Psykiatriska museumet

Västervik

När han var 19 år gammal reste han till USA, men efter fyra år började hans brev därifrån bli osammanhängande och han kallades hem till barndomshemmet i Klo.

"Efter hemkomsten har hans sjukdom visat sig så, att han plötsligt börjat svära och hota obefintliga personer och tala till dem liksom i ursinne. Efter någon stund har han åter blifvit lugn och då ej velat medge “anfallet” och oron. På senaste tiden han han haft den föreställningen att han varit utsatt för förföljelse om än äfven familjen haft någon andel i hans obehag och han har börjat hota husfolket så att de ofta måst fly för honom. Natten till den 21 december 1912 började han plötsligt larma och svära, rykte till sig en jaktväska samt sköt mot rumsdörren"

Intagningen skedde på begäran av hans far Jonas och han fick diagnosen schizofreni.

Jonas, Karl Roberts och min

farmors far

Theolinda, Karl Roberts

och min farmors mor

Det var min faster Karin, som nämnde Karl Roberts öde; att han rest till Amerika och arbetat hårt i solen, fått solsting och blivit sjuk. Detta stämmer inte med vad Karl Robert uppger i sin journal, som jag tyvärr beställde och läste först efter Karins bortgång.

Karl Robert uppger att han “gjort just ingenting”, emedan han blef litet sjuk med “????? från magen och uppåt hufvudet, när han reste dit”.

Att han tog bössan och sköt mot dörren i hemmet förklarar han så: “jag vill bli å med dom. Naturligtvis om en ligger i sängen och di kommer och kör på och kör på så inte ligger jag still inte”.

Detta får mig som nutida läsare att tänka att han kanske blev utsatt för ett sexuellt övergrepp under överresan till USA.

"Mot slutet af undersökningen blir pat. mer medelsam och talar spontant om ex “Jag har fått en dålig uppväxt, så jag kan inte tacka någon människa för något"" 

Till en början är Karl Robert energisk:

23/1 "Slår emellanåt kullerbyttor på golvet" 

7/5 "Pat. som första tiden här var lugn och stillsam har under de sista dagarna varit mycket orolig, hoppat över borden och krupit under sofforna samt sprungit upp i fönstren och flyttas därför idag åter till 8b."

21/10 "gjort rymningsförsök: hoppar den 17 ds öfver staketet till promenadgården och sprang ett stycke inåt skogsparken men upphanns strax och gjorde intet motstånd, då han återfördes. Yttrade efteråt:”jag skall gå”. Brusar ofta upp utan synbar orsak och ger sin förklaringsgrund härtill på tillfrågan följande besked, att han har en känsla af “bränna i bröstet” som ej vill gå öfver, om han ej får skrika ut”."

23/10 "Har idag visat sig ovanligt liflig, språkat och skrattat"

25/11 "Började idag strax på morgonen, just som han kom ur sängen, att gråta och skaka i hela kroppen, kastade sig på en bänk och ville ej ta på sig kläderna, utan måste betjäningen helt och hållet ombestyra påklädseln. Grät fortf. f.m.s ronden och jämrade sig, tillspord om anledningen till bekymringen? och lipandet, att han kände sig usel och dålig: “gick som smält is genom kroppen” på honom, och så var det “svart för ögonen” och såg han “gula trådar”. Har förut under månaden vid trenne skilda tillfällen haft hastigt påkommande orosutbrott i förening med gråtattacker, varvid han ena gången drog av sig ena skon och slog den i golfvet, den andra kastade han sig handlöst på golfvet, och den tredje gången lade han sig ute på daggården och storgrät."

Resten av journalen är en lång katalog över Karl Roberts utbrott av vrede och våldsamhet. Det framgår också att han medicineras kraftigt. Här följer några exempel:

"1921 1/ 3 Impulsivt rest sig upp från sin plats o ???? tag i närmaste stol bredvid, satte den med sådan kraft i golfvet och den splittrades i flera delar, varefter pat, med ett stolsben, el.rättare stycken däraf i handen och blossande röd i ansiktet åter satte sig ner på sin stolplats. 2 gram trimal??? till natten.

22/9 Säger sig vara “Gud” samt är ??? ofta synnerligen förgrymmad mot betjäningen, som pat. beskyller för att vilja “stjäla hans ande”."

"Hälsan" verkar däremot tiga still och hans gråt noteras framledes bara när den uteblivit. Under hans första tio år på hospitalet är journalanteckningarna mer utförliga. 1923 och  1924 saknas de helt, men 1926 tycks en mer noggrann undersökning göras:

"1926 18/3 Ofta vid retligt humör och synnerligen opålitlig. Kan utan synbar orsak rusa upp, skrika och slå till vem som står i vägen. Eljest mestadels tyst och sluten, med ett slött, orörligt ansiktsuttryck. Vid samtal på ett ypperligt humör, godmodig och jämförelsevis medelsam, uttrycker sig emellertid med svårighet och återkommer vid längre förklaringar alltid till samma uttryck “det som (något överstruket) föreligger och förehaves etc” och kommer aldrig ur kretsgången varför man inte får någon mening i hans prat. Han är orienterad till rum och följer tiden så till vida att han vet att det är vintermånaderna och att han badade igår, varför det är en torsdag. Har eljest föga reda på sig. I de allmänna fraser han framsäger förekommer även något om att “han ansättes” m.m. Hallucinerar troligen kraftigt från hörsel. Ropar till i allmänhet, sköter sig själv i allt och är renlig."

Åren före hans död 1939 noteras bl a det enda besök han tycks ha fått (av brodern Gottfrid, som tagit över föräldragården i Klo):

"1937 10/2 Slagit medpatient utan orsak.

10/7 Varit mera lugn och foglig. Ej heller gråtit så mycket som han brukar göra. Även varit mindre hotfull mot sin omgivning.

16/10 Åter slagit en medpatient, nu för att denne går och pratar för sig själv om varjehanda.

1938 22/3 Haft luminal ända upp till 0,50 gm utan gott resultat.

25/4 Lika argsint och hotfull, kommer ofta i gräl med medpatienter. Blivit slagen av en medpatient så han fick ett blått öga.

26/9 Slagit en medpatient.

20/11 Besök av en broder, men pat . kände ej igen honom. Han svarade ej med någon reda på broderns frågor.

1/12 S!R. 5 mm / timma."

Karl Roberts öde berör mig starkt; att få läsa hans ofiltrerade ord från över 100 år sedan; att få läsa om hans "friskhet", öppenhet, hans kontaktförsök, oförståelsen han möts av, hans desperation och instängdhet.

Jag blir oerhörd tacksam att jag fått leva i en annan tid. Förvisso är min erfarenhet av psykiatrin huvudsakligen dåliga, men jag har haft turen och förmågan att hitta två helt underbara läkare; Tonny, salig i åminnelse, och Bengt som jag ännu går hos då och då. Jag har heller aldrig behövt medicinera, utan funnit andra vägar att läkas och nå välbefinnande.

Min farmors brors livshistoria har påtagliga likheter med Titanicmannens mer dramatiska.

Jag har döpt mitt lilla 

glastroll till Karl Robert.

VARFÖR I HELVETE!?

På juldagsmorgonen, när S kröp ner intill mig, kom den fulla förklaringen till min fruktansvärt starka inre stress plötsligt i dagen. En röst har hela tiden vrålat i mitt inre: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!?

Nu har den rösten slutgiltigt? tystnat, eller i varje fall är den fullt upptäckt och genomskådad. Boken "Din tid kommer" 😀 av Carl- Johan Vallgren, som blivit utsedd till Årets deckare 2024 och jag nyss läst/lyssnat klart på, blev något av en barnmorska. Värkarbetet har pågått i 30 år.

På senare tid har jag också återkommande tänkt på scenen i slutet av Fanny och Alexander, där Alexander blir omkullknuffad i serveringsgången av prästens vålnad, som säger: "Mig slipper du inte ".

Jag har känt sedan i somras att den plågsamma inre stressen successivt har avtagit och välmåendet och livskraften i motsvarande grad har tilltagit.

Från förra hösten har jag ett minne, som först ett antal veckor senare blev begripligt. På väg hem från Småland till Umeå i slutet av oktober 2023, stannade jag några dagar hos min dotter i Stockholm och besökte då bl a Bonniers Konsthall. Jag satt i bibliotek och restaurang i den glasbyggnaden, åt en god sallad och ett förunderligt välmående spreds i mig. 

Några veckor senare insåg jag att den lågmälda, men kraftfulla uppenbarelse, som jag känt i konsthallens restaurang, var känslan av att inte längre vara levande begravd.

I år var sommaren fylld med mängder av mestadels roliga aktiviter, på egen hand och tillsammans med andra. Ofta kände jag att, nu orkar jag inte mer, men krafterna återvände hela tiden snabbt. När jag sedan i september åter besökte min dotter, som nu flyttat från Söder till Liljeholmen, fylldes dagarna av massor av upptäckarlusta och aktiviteter. 

Återkommen till Umeå, tänkte jag att nu är orken slut, nu går jag i ide, men orken och aktiviteterna har fortsatt, om än i lägre takt. Umeå har också för mig återfått en del av sin förlorade lyster.

Att jag fått vara infektionsfri, sedan i mars, jämfört med att dessförinnan under ett och ett halvt år varit nästan ständigt plågad av lättare infektion och blivit febrig efter varje ansträngning, bidrar givetvis till mer ork. Dock känner jag tydigt att huvudorsaken är att jag äntligen är uppe ur den grav, som mamma, byn, bygden och senare framförallt jag själv, skyndsamt och skoningslöst begravde mig i. Uppe, UTAN att känna starkt hot, stark stress över att jag gör något strängt förbjudet, som är belagt med omedelbart dödsstraff.

Denna stress har bl a varit särskilt påtaglig, när jag besökt min terapeut Bengt. Jag panikpratar ofta i början av besöken. (Att jag sen går in i en djup och transformerande trance är en imponerande och tacknämlig kontrast.) När jag sedan, genom många år nu, går hem från Bengt, känner jag en stor lättnad. Än en gång kom jag undan, golvet öppnade sig inte och jag blev inte  förpassad till underjorden och levande begravd. Vid mina två senaste besök har denna starka lättnad uteblivit. Jag har känt mig som vanligt, när jag gått därifrån, om än lite mer läkt och insiktsfull. Befriad, men utan mordiska förföljare hack i häl.

Samtidigt tynar också den omnipotens som alltid, eller i alla fall i mitt fall, åtföljer den totala värdelöshetskänslan  som en nödvändig kompensation, sakta men säkert bort. Detta är delvis obehagligt, en omvandling från inbillad storhet och osårbarhet i världen till litenhet, sårbarhet och försumbar betydelse i det stora hela. Det gör mig dock mer lyhörd, tillgänglig och betydelsefull i den lilla världen.

En sund omnipotens eller mer korrekt transcendens växer också ur min dagliga  andliga praktik, där, vid sidan om gryningstimmarna i sängen, 31 minuter meditation/andlig resa nu är kärnan. Den började jag med för ett par månader sedan.

Jag har också åter deltagit i Shamanic Breathwork och det blev återigen en starkt behaglig upplevelse i all stillhet. (Samtidigt som flera andra skrek och hade starka utlevelser.) Bl a kom den mycket stärkande tanken/bilden till mig att medan vi låg där och andades,  dansade i mitt sinne alla våra förfäder en peppande trancedans i skenet från Big Bang!!

Återigen: Ingen stor sak.

Och som Anna Vnuk sa i en dansföreställning på Unga Klara: Vi är 100% älskade av den kraft som skapar liv.

Nu är vi inne i 2025! Ja, tänk att jag fått börja uppleva även det! 

Luften har nu gått ur mig under helgerna, vilket är högst begripligt efter ett mycket intensivt år. Jag blir också äldre, snart 73, och allt mer utlevad. När jag varvar ner, härjar, också en vag men väldigt kraftfull (dock avtagande/mer hanterbar) olust i mig, framförallt under eftermiddagar och kvällar. Det känns som jag ska både implodera och explodera och sakta upplösas. Ja, att jag imploderar, exploderar och upplöses och det är väl just en upplevelse av att bli levande begravd. Och en variant av fight, flight och freeze.

En förmiddag, när jag oftast mår riktigt bra, kände jag att explosion, implosion och upplösning är nära besläktade med sprallighet, gladlynthet och barnslig förtjusning.

Nu är det Trettondag och jag ska avsluta och publicera detta långa fullmatade inlägg. För några dagar sedan började jag sitta på en hög pall istället för en vanlig stol, när jag gör min långa mediation. Jag brukar sen som ett inslag fylla övre delen av bröstkorgen och halsen maximalt med luft och så tänja ut dem inifrån . Detta brukar leda till ett märkligt fenomen: En vällustdusch strömmar från huvudet ner och ut i kroppen. Effekten är stark och följs av djup avslappning.

En stund efter att jag gjort detta i torsdags kom en mycket stark fysiskt svaghet över mig på pallen. Jag förmådde inte sitta kvar, utan måste avbryta när det var två minuter kvar och lägga mig i sängen. Då insåg jag att jag hade fått en stark och djup kontakt med mitt inre nyfödda barn i sin förkrossade svaghet, som han nu haft tillit att släppa fram. (Sen genomförde jag en mycket aktiv dag tillsammans med S, utan att förlora eller försumma den fördjupade anknytningen.) Följande natt hade jag mitt hittills starkaste drömmöte med min inre bäbis och hans rika och oförstörda känslopalett.

Min oftast dagliga 31 minuters meditation är ett existentiellt tivoli och ett Insikternas kapell. Idag kom det fullt till mig hur oerhört viktigt det är att ha funnit den exakta beskrivningen av mitt trauma. Att det perfekt beskrivs av vrålet: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!? gör att mitt inre barn känner sig fullt ut sett, förstått och bekräftat. Förhänget faller och vägen till tilliten och kärleken öppnas.

Och idag blev den avslutande inre tänjningen på pallen rena, rama knockoutdroppen, men jag lyckades denna gång hålla mig kvar på pallen och avsluta meditationen där.

Ingen stor sak

Efter fyra och ett halvt år deltog jag i torsdags åter i Shamanic breathwork. Jag fick då vara med om en oväntad och stark upplevelse. Inledningsvis kallade Robert i vanlig ordning på guider och förfäder. När han nämnde förfäder kom jag direkt att  tänka på min anmoder Eva Nilsdotter, som jag skrev om i början av sommaren och publicerade texten om här i förrgår.

Nu kom Eva till mig och fyllde mig under den timslånga andningen med kraft och stor tillförsikt. 

I maj i år besökte jag för första gången en seans, där ett medium kallade till sig förfäder inför ett 30-tal deltagare. Catarina placerade ofta de döda personerna vid sin sida lite trevande i någon del av lokalen, men i ett fall riktade hon sig direkt till mig. Hon sa att en krum gumma sökte kontakt med mig och frågade om det fanns någon sådan i min barndom som jag brukade besöka. Det gjorde det inte. Detta blev första och enda gången under kvällen, som hon inte fick napp på de "krokar" hon la ut bland deltagarna. Hon bad mig då att fundera vidare på saken, vilket jag också gjorde utan resultat det närmaste dagarna. Därefter har jag sällan tänkt vidare på detta.

Men nu under andningen föll poletten på plats!!

Jag upplevde också att Eva inte bara sände kraft och tillförsikt till mig utan till alla sina efterlevande.

Under andningen tog jag därför också kontakt med dessa. Särskilt med min dotter, och kände då att vi direkt fick en andlig kontakt, vilket gjorde mig tårögd och kärleksfylld.

Samtidigt var hos mig närvarande hela tiden under andningen en känsla av att kontakten med en anmoder fem generationer tillbaka var ingen stor sak, utan något högst normalt och naturligt.

Dagen efter kom dock en kraftig rekyl, när jag berättat det hela för min syster, som bara lyssnade utan särskilda kommentarer. Problemet var att jag kände mig helt utanför min egen självbild som en högst rationell och jordnära person. Vad var nu detta för nippriga tankar jag förde till torgs??

Sen fick Han Kang Nobelpriset och allt kändes åter självklart och ingen stor sak. Men i mig slogs ändå upp ett hål till himlen om hörnet, för att koppla till två låtar med Stefan Sundström respektive Lisa Nilsson.

För övrigt såg jag igår på TV en avklädning av Horace Engdahl, som gjorde mig starkt upprymd. Dokumentären var både ett respektfullt och hovsamt porträtt och gav (subtilt) också bilden av en upphöjd fjant. Så där kan Horace och jag ta varandra i hand, oss lärda fjantar emellan.

En monumental olust

Jag känner mer eller mindre ständigt att jag inte får något gjort. Går runt i samma fotspår. Läser böcker, ser filmer och serier. Handlar, lagar mat, städar, tvättar. Promenerar. Rengör CPAPen. Gör Sofiagympan om hälsan tillåter. Ser skidåkning och annan sport på TV. Lyxliv, som känns enahanda och meningslöst.

Får återkommande påminna mig om att mitt verkliga arbete gör jag på natten och i gryningen. Idag vaknade jag 03.15 och badade i en monumental olust. 04 till 05 gjorde jag en behaglig trance och somnade också. Det registrerades som djupsömn i Hälsoappen.

Sen låg jag ytterligare 2,5 timmar i hyfsat välbehag och begrundade mitt öde. Igår insåg jag att jag spillt onödig energi på skavet i en perifer relation, som här och nu har varit good enough med råge. Men mammasåret har åter* spökat. Insikten är befriande och jag inser att jag i onödan varit en vallhund för att försöka koppla samman alla mina vänner och skapa en lycklig harmonisk familj av dem. 

Samtidigt har jag på ett ytligt plan sen nåt år tillbaka släppt det "projektet" (Tack Johnny!) och naturligtvis blev följden att i somras sammanträffade ovanligt många i bekantskapskretsen.

Inser också att Telephosmyten är en metafor för nödvändigheten att försonas med sitt förflutna. Det är inte alls bara den som sårat, som kan läka såret. Det kan jag själv göra.

Att så mycket läkning och insikter kommit till mig på ett par dagar beror också på att jag nu varit hemma och inomhus fem dagar. Min tumregel stämmer: Det är ett svek varje gång jag stiger upp ur sängen och ett dubbelt svek om jag dessutom går ut ur lägenheten och huset.

Dock behövs andrum. 

På tal om andning, så var det den jag hade som mitt enda sällskap när jag som spädbarn låg övergiven i mörkret. Andningen är en trygg vandring genom de fyra rummen. En rörelse, en smekning, livets kärna.

I stillheten mellan två andetag finns dessutom porten, inte bara till döden, utan till evigheten, tidlösheten,  gränslösheten och extasen.

* Energitappet p g a mammasåret var på en helt annan nivå för 20 år sedan. Danshelgsåret i Framnäs, när jag var besatt av SJ och i mindre utsträckning av en hel rad andra. Ett då viktigt och underbart år. Nu tröskar jag mig igenom olusten och läker traumat i en helt annan takt, helt stilla i nattens mörker.

Och nu går jag snart in i den mest krävande  perioden från födelsedagen 12 januari till sammanbrottsdagen ca 8 mars.

Eller hur det nu blir...

 

Telephos' spjut

Jag har tidigare skrivit om min grekiska favoritmyt, där Hera slungar Herakles från sitt bröst (och Vintergatan, The Milky way,  bildas av mjölkstrålen).

Nu har även Telephosmyten blivit en favorit tack vare boken Lyckans gåta av Carl Johan Malmberg.

Telephos sårades av OCH läktes senare av Akilles' spjut. Till exempel Wagners' Parsifal bygger på denna grekiska myt. Endast den som gjort såret kan läka det.

Jag tar till mig den tanken i mitt eget terapeutiska arbete. Det innebär en helomvändning i mitt förhållningssätt. Eller snarare att jag gått hela varvet runt!

Från en fast övertygelse om att min mamma älskade mig, som sen fick mig att hemtamt söka mig till kvinnor, som var lika oförmögna att älska mig. Sen ett uppvaknande och insikt att jag bar ett oälskat barn inom mig, som jag måste lära mig vårda och älska. Ett arbete som pågått i drygt 25 år. Och nu försöker jag bada i den kärlek som fanns under min mammas anknytnings- och omvårdnadsoförmåga.

Till min hjälp har jag ett foto från 1957, där min syster sitter i pappas knä och samtidigt möter mammas kärleksfulla blick, som jag har satt upp i taket ovanför min säng. Jag kan i denna stund se på det, när jag blickar upp från mitt ryggläge. Och i köket tickar ännu klockan som syns i bakgrunden på fotot.

Omfamna övergivenheten

Jag vaknar alltid tidigt. Lyckas jag somna om till femtiden är jag riktigt nöjd. Då trycker jag igång en lågmäld timer och bara ligger där i 62 minuter. Visst far tankarna, men jag förmår också omfamna min övergivenhet, eller snarare den övergivenhet, som jag utsattes för min allra första tid i livet.

Detta är kanske mitt största framsteg i mitt tillfrisknandearbete.  KAN SJÄLV. Men det är inte trotsig självhävdelse, utan en uppgiven acceptans. Ett medvetet val, eftersom min käresta finns i ett rum nära mig.

I början av vårt snart femtonåriga samliv, minns jag att jag önskade ett par timmar hud mot hud - kontakt varje dag och så hade vi det ofta också. Nu låter jag i första hand henne reglera den kontakten, som blir mer sparsam om än daglig.

Min jagande hunger efter möte och kroppskontakt finns inte längre. Alla intensiva år främst 2002 och framåt med frigörande dans och kontaktimprovisation, ja, även lindy hop, tango och bugg är över. Shamanic Breathwork och Ecstatic Dance, som jag gjort i grupp under senaste åren, har främst handlat om möte med mig själv.

Kontaktimprovisation med Judith 2003

Till slut skedde lite pö om pö i olika nyfödda ögonblick på olika dansgolv det som jag borde fått uppleva min allra första tid i livet. Det utplånar dock inte helt övergivenhetens försmäktande smärta från den första tiden. 

Den tar jag hand om nu.

Och nästan varje vecka dansar jag en våg av de fem rytmerna i vardagsrummet, där vi också brukar bugga loss då och då.

Så ser jag också fram mot att tids nog kunna dansa bugg och gammalt uppe på Gammlia, och jag minns t ex med glädje när jag buggade med helt okända, glada dansare på Danspaviljongen i Uppsala 2019.

Tweets i vargtimmen 2020/21

29 januari 2020

"Storm i den pelare som bär" av Andreas Lundberg är ett lyckopiller att läsa. Äntligen någon som förmår sätta ord på dessa outhärdliga tillstånd, så jag slipper ligga ensam i svarta gryningen och ensam försöka.

3 april 2020

De fyra evangelisterna Tomheten, Tystnaden, Intigheten och Obegripligheten är så nära Gud och Paradiset jag kan komma. 

GIF

29 maj 2020

Separationssmärtan skär och sliter sönder i mig.

Som alltid, eller oftast

I arla gryningen.

I tröstlöshetens oändliga hav.

Sextioåtta år efteråt.

En svår, helig och helande oändlighet.

Som här och nu har sitt slut.

Nu börjar

lång dags färd mot natt

med en yogatimme

på ullmattan. 

GIF

3 juli 2020

Aha, nu förstår jag hur det är fatt!

Livet och livets skörhet bubblar och babblar i mig! 

Det intensiva sprattlandet för att hålla mig flytande har avtagit. Kampen efter mammas famn, mer och mer överlämnad till min egen och livets ömma famn.

Skönhet och skörhet

🙏🍀💚 

GIF

10 juli 2020

Flyter i ett fruktansvärt, förtärande, förträngt eländeshav, som stiger ur djupet i det trygga, goda nuet. 

GIF

22 juli 2020

Prousts "Sodom och Gomorra" blev en besvikelse! Mycket en upprepning av bok 3, men i en ny miljö. Först när Baron Charlus (och Morel) är i farten är det lustfyllt att läsa. Förstår att många läsare fastnar och avslutar sin Proust-läsning i bok 4.

Tweet

3 augusti 2020

"Alla mina känslor var ängsliga att inte få ha Albertine hos mig... ja även som en mor vars ... godnattkyss jag åter började känna ett infantil behov av... men...  Jag kunde inte längre konsten att säga: jag är ledsen. Istället talade jag med döden i hjärtat om likgiltiga ting" 

Tweet

5 augusti 2020

Ödslighetens tysta fontäner (Harry Martinson) dånar våldsamt i mig. Tack Harry via Bruno för orden, som med mitt tillägg perfekt beskriver mitt livsläge. Särskilt i arla morgonen. Sedan som giftig bakgrundsstrålning under dagens bestyr. Dränerar mig innan natten ger viss nystart. 

Tweet

7 augusti 2020

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest" 

Harry Martinson i Nässlorna blomma

22 augusti 2020

Mitt djupa inre, outhärdliga elände kräver mer och mer utrymme och omhändertagande. Och jag tillåter det mer och mer.

(Orken och möjligheten att fly undan avtar mer och mer.)

GIF

  ...........

3 september 2020

Jag försöker desperat klamra mig fast, beGRIPA, ja, klösa mig fast vid (fri från) existensen; mamma(s bröst) ( med hjälp av orden).

GIF

4 september 2020

Järnväg mellan Umeå och Skellefteå beräknas bli klar 2030. Lever jag då?

Icke - livets tomma vaccum kommer över mig. Eller är det den breddfulla oändligheten? 

GIF

5 september 2020

Tung dag igår. Allt vårt meningslösa larm och åbäkande. Plågsam natt. Sov dock ända till 05.30. 

Sen 5 minuter lättnad och frid, innan en förtärande eld började pyra i mig.

Skingrade den till välmående med 25 min. Shamanic Breathwork ackompanjerat av Japii. 

GIF

7 september 2020

Gjorde Sadhana nr 90 igår, på hällar i älven.

Omsluten av Livets Kärna. 

Känslan pulserar ännu i kroppen, som ett extatiskt karnevalståg i kärleksfull, ångande gemenskap.

10 september 2020

Jag kände mig utanför tiden, helt och hållet inne i platsen (och livet; existensen) En förunderlig och befriande känsla☺️🙏

26 september 2020

"Din ensamhet ska bli en ljus plats, du ska växa lugnt och allvarligt" 

R M Rilke

Drabbad av mig själv 25 september 2005

13 oktober 2020

 "ty en sjuk människas energi när hon vill genomdriva sin egen svaghet är kolossal"

ur Proust "Den fångna"

12 januari 2021

"Vi låg med varandra som om vi brottades. Hon fick aldrig nog. Hon instruerade mig. Fortare, djupare, hårdare. Ibland kändes det som om jag var anställd av Vägverket."

ur Kallifatides "Kärlek och främlingskap"

21 februari 2021

Avrest till avlägsen ort för att bottna i ett bottenlöst elände

Så Gott det går

Därutöver koppla av och njuta

Så Gott det går

Tacksam insikt efter att jag såg Resan till Utopia.

18 mars 2021

"Scheme Birds" följde med mig genom natten! Gemmas friskhet i en "vacker, död stad". Läste att hon pitchat sig själv till filmen. Övriga medverkande dröjer sig också kvar på gott och ont. Många oförglömliga scener. Ellen Fiske o Ellinor Hallin 👍👍🙏

26 mars 2021

Skräck, Skam, Smärta och Sorg. Från ett stycke förkroppsligad skräckstel rymd till en klump formlöst kaos. 

Bland annat och så vidare

Babbel och Blaj 

27 mars 2021

En fruktansvärd häxkittel och en jublande livskraft kokar inom mig under ett hölje av livstrött tristess.

Åh, Marsljuset så löftesrikt!

En väldig klarhet på himlen och snön.

2 april 2021

"smält mitt hjärta i en flod av tårar"

ur Bach "Johannespassionen"

7 april 2021

Massor av försummelse, övergivenhet och förkastelse stiger ur djupet.

LEVER om i kroppen. 

Ältar sorg, men bland tvålar han till med en rolig  klokhet:

"Från och med en viss ålder är våra minnen så sammanflätade med varandra, att det nästan inte spelar någon roll vilket sak man tänker på ..man kan göra lika värdefulla upptäckter i en tvålannons som i Pascals "Tankar"." 

ur Proust "Rymmerskan"

21 april 2021

Nej, Knausgårds "Morgonstjärnan" gick inte hem hos mig.

Det obegripliga oändliga är för mig främst något varmt och vänligt. Det är vad jag skådat i mina hav av natt, bortom alla stormar. 

26 april 2021

Malin, Tjorven och hennes pappa och "Vi på Saltkråkan" betydde trygghet och trivsel, och sände strålar av ljus ner i en mörk barndom.

Tweets i vargtimmen 2019

 5 januari 2019

Anknytningshungern jagar genom kroppen i den grå januarigryningen. 

Den gnagande, plågsamma separationssmärtan ilar sina mörka moln över min inre himmel.

Jag andas lugnt och iakttar skådespelet.

Solbelyst. 

GIF

6 januari 2019

Allvaret rymmer allt varande, även gapskrattet.

(Fint att se den roade S i soffan när hon såg Josef Fares' "Kopps" på TV. (M, Å och jag vred oss i skratt, när vi såg den på bio. Och jag upptäckte den fantastiska skådespelaren Torkel Petersson.)) 

GIF

"Åsynen av Albertines bara hals ... denna åsyn rubbade jämvikten mellan detta oändliga, oförstörbara liv som vällde sig i mitt inre, och universums liv, som tycktes mig bräckligt i jämförelse därmed."

Bild: David Wesley Richardson 

Nu har jag börjat på Prousts Spaning del 3. Vad handlar böckerna om? Längtan efter mamma; projicerad på Gilberte och Albertine i del 2.

Men djupast sett om att upplösa tiden, förvandla allt till ett gudomligt 

NU. 

19 januari 2019

Mediterade 2,5 h per dag under 5 dagar efter min födelsedag. (Avstått idag.) Det har öppnat upp till ett besinningslöst gallskrik i mitt djup, insåg jag, när vi mediterade våra 22 minuter. 

På ytan helt lugn, i djupet gallskriket, som öppnar ett slukhål av oemotståndlig ätlust.

Igår kväll återupptog jag efter några dagars uppehåll jaktspelandet, och förlorade kontakten med det mycket plågsamma gallskriket, som långmeditationerna skapat kontakt med. Välbekant kampstress tog över. 

I morse infann sig djup nyfunnen lättnad och befrielse tack vare skrikmötet! 

21 januari 2019

"Gud har gått före oss in i det gudomliga försvinnandet"

Etel Adnan 

4 februari 2019

Det är ett krävande dygnetruntarbete att tröska igenom  det obekrivliga helvete, som min första tid i livet innebar. När ska jag inse och respektera det? 

6 februari 2019

Jag behöver vara med det lilla, sängliggande barnet.

7 februari 2019

Smärtblandat gallskrik och känslan att jag inte står ut 5 sekunder till under vår dagliga 31 minutersmeditation igår. (Sedan 1 februari, dessförinnan 22 minuter/dag sedan min födelsedag) 

9 februari 2019

På åttonde dagen av vår svintuffa dagliga 31- minutersmeditation blev jag belönad. Valde att gå in i trance via tredje ögat, vilket jag har lätt för,  och kom i min längsta, djupaste kontakt med det obegripliga; Urkällan; alltings fundament, den totala intigheten. 

Vila Frid Nu 

10 februari 2019

Gårdagens 2h Ecstatic Dance med fyra andra på Hagaskolan förde kropp och själ djupt in i ett frigörande, omstöpande kaos. 

All djupgående förändring sker via omfamning av omfattande kaos/hänryckning.

12 februari 2019

Det Gudomliga Ingenting löser upp Traumabetongen med fördröjd och långvarig verkan.

Vag, giftig olust, när traumat löses upp.

I stunden ÄR Det Gudomliga Ingenting total Trygghet, Tillit och Samhörighet.

Kamp, stress och oro förnekar ofta Traumabetongens uppkomst och stärker den. 

19 februari 2019

Självpåtaget fira IL 90 - ansvar triggar hjälplöst, förvirrat upplösningstillstånd och känsla av katastrofal, kaotisk tillintetgörelse. 

28 februari 2019

Att F oväntat "slängde mig i diket" och samtidigt storvulen deklarerade att han är som en (god) far för mig, tryckte ner mig djupt i mörk, dov, 67 år gammal traumasmärta. Också nära mitt djupaste, sanna jag. 

Jag i Gud. Jag i Ingenting.

2 mars 2019

"längtade jag så efter madame de Guermantes att jag knappt förmådde andas: det var som en del av min bröstkorg sågats bort av en skicklig anatom, avlägsnats och ersatts med en lika stor kvantitet immateriell smärta"

"Finns det någon ohyggligare belysning än tystnaden, som låter oss se den frånvarande inte i en utan i tusen upplagor, var och en i färd med en ny trolöshet."

"vanan är den av alla mänskliga plantor som behöver minst jordmån för att leva och först av alla spirar upp på den till synes kargaste klippa" 

ur Proust "Kring Guermentes"

6 mars 2019

"Omfamnar ett plågsamt, frätande kaos." När jag lyckas formulera i ord, det ordlösa som fanns före tankarna och orden, är det som att jag lättare lyfter det nyfödda barnet ur graven. 

Sen vila i tystnaden och andetagen. 

Ur aska in i elden, som det navelskådande pensionärslivet blivit för mig. Även om elden ofta känns förtärande, ja, hela tiden, mer eller mindre, så är den i realiteten återfödelsens vulkan 🌋 .

12 mars 2019

Stilla veckor inkl. 24 tim. Nyepi, utan mobil, TV, radio etc, var förträfflig grävskopa ner i djup smärta. En psykisk smärta skar som knivar i varje cell. 

Sen nätbedragen (banken betalar).

Triggade välbekant skräck och stress i kroppen. När den nu klingat av, mår jag underbart. 

26 mars 2019

Tack Rebecka Åhlund  för "Jag som var så rolig att dricka vin med", en smärtsam, självutlämnande, bekräftande, hoppingivande bladvändare! Som arbets- och aktivitetsnarkoman har jag förr fått hjälp av många Tolvstegsmöten. Ser min missbrukar"personlighet" som en fruktlös jakt för att fylla ett mycket tidigt sviket anknytningsbehov. 

31 mars 2019

Mitt stilla, intensiva kaosdansande under nästan två timmar igår löste upp livslånga begränsningar/anspänningar. Omedvetna vaktposter har fått välbehövlig vila. En enorm, skön, skrämmande, befriande trötthet, trötthet, trötthet breder ut sig i kroppen. 

1 april 2018

"Jag letar efter mig själv i kärlekens kista" 

Jila Mossaed

Djup kontakt med det stora, fantastiska Ingenting, 

till bredden fyllt av Gud,

under kvällens meditation.

13 januari började jag/vi med 22' på pall, sen 31' , sen i fåtölj. Svinjobbiga sittningar.

För en knapp vecka sen belönad; allt lättare, snabbare, djupare, skönare trance. 

9 april 2019

Varje tyst och stilla dag, en dubbel återfödelse ur den grav jag föddes ner i. Efter natten o eftermiddagssömnen, en förträngd spillra av smärta, sorg, trötthet o svaghet, som med sann glädje, fogas in i helheten. Tills ledan och tristessen tar överhanden och för in i goda nuet. 

18 april 2019

I full kontakt med Varandet, som vi föddes ur, försvinner all rädsla för döden.

Och tack Stina Wollter, som rörde mig till tårar på Pilgatan igår.

19 april 2019

Varje gryning återföds jag, 

drypande av smärta, sorg och hjälplös svaghet. 

Omfamnar. Omsluter.

Dansar ur min grav. 

2 maj 2019

"Drömma i solen vid havet

göra ingenting

Den som kunde det

Vakna, lata sig, glo, andas

ÄTA LITE, lägga sej och sova" 

Ulf Lundell  "Vardagar"

18 maj 2019

Åter tillbaka vid fronten/skärselden/ läkningen i den avgrundsdjupa smärtan, sorgen, svagheten, efter utflykten, andhämtningen i Stockholm i vårskrud. 

"Det var som att jag tappat kontrollen över mitt eget liv. Saker hände utan att jag kunde hindra dem från att hända. Jag hade aldrig känt mig mer levande. Det var en ny känsla och utan att jag med säkerhet kunde påstå att den var bra fanns den där och ropade som ett väckelsemöte"

Karin Smirnoff "Jag for ner till bror"

Ett obegripligt Ingenting rymmer, omfattar, omsluter allting. 

Flödande kaos. 

4 juni 2019

"Only what happens now, happens tomorrow"🙏 

6 juni 2019

Införlivad i Trygg Förvissning.

(Klarsyn efter senaste hypnosen hos Bengt, som trots förbokning ändå överträffade spontanbesökets jackpoteffekt. Jag hamnade prestationslöst i det läkande landet. Såg en del rött och grönt. Väldigt välmående efter emsov. Sluta/överbrygga då och nu.) 

7 augusti 2019

Skräcken för Sorgen jagar mig som en slavdrivare. 

23 september 2019

Golf Clash triggar de oläkta resterna av mitt skriande anknytningsbehov i början av livet.

Sen gäller det att läka dem också...

6 oktober 2019

"inte tillbringat mer än en och en halv timme i huset, det känns som åtskilligt längre. Ett stycke tid som inte kan mätas, eftersom den är av ett annat slag än den vanliga tiden. Alla de bleka minuter, månader och år som jag ditintills i mitt liv simmat motströms igenom." 

Håkan Nesser "Halvmördaren"

20 oktober 2019

Så bra den är Hans och Greta på Norrlandsoperan!

"Står du vid förtvivlans rand,

 räcker Ängeln dig sin hand."

12 november 2019

"de hade på mig gjort samma intryck av platt banalitet som infarten till den danska hamnstaden Helsingör torde bereda varje glödande Hamletentusiastist."

(träffande sammanfattning av 200 sidor ur Proust: Kring Guermantes)

"Är det detta som är ålderdom? tänker hon plötsligt. Att acceptera förfallet och bejaka meningslösheten? Tanken fyller henne med ett egendomligt lugn, och slutligen, i gryningen somnar hon." 

Lina Wolff "Köttets tid"

24 november 2019

Allt från vag olust till rasande outhärdligt utplåningstillstånd omvandlar jag till fyllig, smakrik, stilla salighet m h a långsam, trägen, mild, tålmodig, kärleksfull närvaro i mörka novembergryningen. 

30 november 2019

Det sjuder av liv och läkande trauman i den ännu svarta novembergryningen.

Alessandra Celletti spelar "Metamorphosis"

8 december 2019

Del 3 av Prousts "På spaning..." klar!

"Charlus vrålade. Tror ni att det står i er makt att såra mig? Vet ni inte vem ni talar till?  Inbillar  ni er att den giftiga saliven från 500 småpojkar bland era vänner, sittande på varandras axlar, skulle kunna träffa ens så högt som till mina vördnadsvärda tår?"

Sårad och övergiven

Jag brukar ha noll koll på hur många som läser mina blogginlägg, men upptäcker ändå plötsligt att den lilla skaran kraftigt decimerats till en dryg handfull efter mina inlägg om mitt politiska liv. Det triggar oväntat starka känslor. Jag känner mig sårad och övergiven.

Hela mitt bloggande handlar om att trigga och omfamna dessa känslor och att skriva mig fri, i den mån det är möjligt. Att skriva offentligt ger just den triggande utsattheten. Att veta att någon läser, men inte vem, är obehagligt. Jag skulle önska att alla gav sig till känna och gav uppskattande och berömmande kommentarer. Fast det skulle inte heller lösa mina problem.

Det förflutnas förträngda smärta måste blottläggs och genomlevas. Samtidigt är all uppmuntran och värme här och nu välkommen. Och skrämmande.

Förra året tryckte jag upp en bok med mina blogginlägg från 2009 - 2013, och nu skriver jag flitigt för att få klart nån slags bokslut till bok nummer två. Jag vill t ex ha med inlägg också om mitt (olyckliga) kärleksliv och om min pappa. Sen är det åter dags att tryck på "print".

På tal om sårad och övergiven vill jag skriva om Harry Martinsons Aniara, som jag föll pladask för när jag hörde operaversionen av Karl - Birger Blomdahl och Erik Lindegren i en uppsättning från Malmö Opera 2017.

Nu när jag även läst förlagan, så uppskattar jag ändå operan mer, även om dikteposet innehåller mer än tio gånger så mycket text och rymmer fler dimensioner (och en del tungfotad slagg).

Raderna jag uppskattar mest är skrivna av Erik Lindegren och är inspirerade av Edit Södergran:

"i mina hav av natt jag skådar dagars dag"

Min andra favoritpassage handlar om Den söndersprängde och avslutar akt 1 i operan med hjärtskärande barngråt. Den är hämtad från uruppförandet av operan 1959.

Nyligen såg jag också den Guldbaggebelönade filmen Aniara på SVTplay och hittade en sevärd norsk föreställning från 80 - talet på Youtube med bl a Lill Lindfors och. med musik av Ketil Bjørnstad.

Kleerup och Helen Sjöholm m fl har gjort en version på Stockholms stadsteater.

Aniara är ett tidlöst mästerverk. Alla förs vi genom "skräckstel rymd" och hoppas på "Nirvanas våg".

Avslutningsvis! Bianca Kronlöfs tre inlägg på Instagram! Så lärorikt! Så uppfriskande!

Älska mig

Vi har sett de två första avsnitten av Älska  mig av och med Josephine Bornebusch. Den visade sig vara betydligt bättre och mörkare än den fördomsfulla SolsidanMickan - förväntan, som jag bar med mig.
Nu är min beundran för Josephine Bornebuschs bredd och förmåga rejält uppgraderad! Skapare, regissör och en av huvudrollsinnehavarna i denna pärla fylld av karaktärer som tränger under huden.
Den dråpliga komiken gör att seriens mörker borrar sig djupare ner i mig.

Gustav Lindh och Josephine Bornebusch i Älska mig

Tillsammans med nyheten om Adam Alsings tragiska död i Covid - 19 och odören av förångad banan från mikrovågsugnen blev Älska mig grunden till ännu en natt med svår panik i kroppen.
Dock en lindrig natt jämfört med All time high - eländet från söndag till måndag, när min förmaksflimmerdiagnos, flimmer, (inbillat?) avtagande "flås" och ett ovanligtvis lätt förhöjt blodtryck, triggade ett närmast olidligt tillstånd i min kropp. Ett tillstånd som skrek efter tung medicin och psykiatrisk vård à la Andreas Lundbergs lysande Storm i den pelare som bär, men som jag tog mig igenom med stoiskt lugn och en oväntad OKsömn.

I natt kom det till mig som helt sant: Jag har levt ett långt och rikt liv. Att få det är ingen mänsklig rättighet. Det är en nåd och gåva för många av oss födda på 40 - och 50 -talet i denna del av världen.
Minns att jag som ca 15 - åring 1967-68 tänkte på min möjliga 50 - årsdag 2002, som en svindlande ogriplighet. Nu har jag lagt ytterligare drygt 18 år därtill!

Jag föddes rakt ner i en grav i psykisk mening. Jag startade från 0. Nu är jag till ca 85 % levande. Vid min första panikångestattack vid 42 års ålder var jag kanske 10 % łevande. Har alltså ökat min livskänsla med 75% de senast 25 åren. 3 % per år i genomsnitt.
Denna något autistiska beräkning känns viktig och sann. Jag har gjort ett fantastiskt arbete, men framförallt fått en förunderlig möjlighet och nåd, vilket fyller mig med stor glädje och tacksamhet.

Eller som Tomas Tranströmer, så träffande skriver i dikten Den halvfärdiga himlen:

"Det ivriga ljuset rinner fram,
  även spökena tar sig en klunk"

Villerfalla och Vilavaro I

Efter ett års bloggtystnad föräras idag sex inlägg!

Har mer och mer insett att orden för min del är förnekad förlust (Julia Kristeva). Definitivt så när det gäller att läka det nyfödda, ordlösa barnet. Ändå har jag inte kunnat avhålla mig från att, oftast i tidig gryning efter nån timmes inre pejling och läkning, kortfattat notera mina upplevelser och insikter på Twitter. Min långa resa sedan första panikångestattacken 1994 har gått genom SKRÄCK, SKAM, SMÄRTA, SORG, SVAGHET och SINNESRO. 

Den pågår ännu och sakta men säkert har det skett en förskjutning så att det numera är SMÄRTA, SORG, SVAGHET och SINNESRO som dominerar.

Så har det desorienterade tillkommit. Eller låt mig kalla det SINNESFÖRVIRRING. Och i dess kölvatten, SALIGHET.

Villerfalla och Vilavaro II

 "Den som söker efter 

den stora enkelheten 

kommer att finna extasen."

Ja, både Allt och Inget är gränslösa!

Schüldt om enkelheten

Om det gränslösa

Tweet om Emil Jensens fantastiska Vinterprogram!