Sorg, förlust och död

Lite otippat att jag skulle bli förunderligt glad, när för mig okända Louise Glück fick Nobelpriset. Jag har hört hennes dikter i Dagens dikt denna månad, utan att särskilt notera dem eller henne, även om jag kände igen dikten om att sitta på tunnelbanan med en bok, när jag åter fick höra den idag.

Hon känns som en okänd, osynlig följeslagare, som länge gått vid min sida och satt ord på mitt liv. Och plötsligt blev hon uppenbarad med en svart dråplig humor, som får mig att jubla.

Extra roligt att Jonas Brun är en av hennes översättare, eftersom jag var med och utsåg honom till vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2013. Och idag skriver han en Understreckare i Svenska Dagbladet, där han citerar ur underbara dikten Prisma:

Dela artikeln:

Stränga dikter om begärets dunkl

när man blir förälskad, sa min syster, 

är det som att träffas av blixten. 

Hon sa det hoppfullt, som om hon ville 

dra till sig blixtens uppmärksamhet. 

Jag påpekade för henne att hon upprepade

vår mors formulering exakt, den som hon och jag 

hade diskuterat som barn, eftersom vi båda 

kände på oss att det vi märkte hos de vuxna

 

nog inte orsakats av blixtar

utan av elektriska stolen.

För övrigt syftar jag i rubriken på förfluten sorg, förlust och död, som kan bearbetas och i bästa fall övervinnas. Framtidens sorger, förlust och död kan jag mestadels hålla mig för skratt inför.

Louise Glück

Älska mig

Vi har sett de två första avsnitten av Älska  mig av och med Josephine Bornebusch. Den visade sig vara betydligt bättre och mörkare än den fördomsfulla SolsidanMickan - förväntan, som jag bar med mig.
Nu är min beundran för Josephine Bornebuschs bredd och förmåga rejält uppgraderad! Skapare, regissör och en av huvudrollsinnehavarna i denna pärla fylld av karaktärer som tränger under huden.
Den dråpliga komiken gör att seriens mörker borrar sig djupare ner i mig.

Gustav Lindh och Josephine Bornebusch i Älska mig

Tillsammans med nyheten om Adam Alsings tragiska död i Covid - 19 och odören av förångad banan från mikrovågsugnen blev Älska mig grunden till ännu en natt med svår panik i kroppen.
Dock en lindrig natt jämfört med All time high - eländet från söndag till måndag, när min förmaksflimmerdiagnos, flimmer, (inbillat?) avtagande "flås" och ett ovanligtvis lätt förhöjt blodtryck, triggade ett närmast olidligt tillstånd i min kropp. Ett tillstånd som skrek efter tung medicin och psykiatrisk vård à la Andreas Lundbergs lysande Storm i den pelare som bär, men som jag tog mig igenom med stoiskt lugn och en oväntad OKsömn.

I natt kom det till mig som helt sant: Jag har levt ett långt och rikt liv. Att få det är ingen mänsklig rättighet. Det är en nåd och gåva för många av oss födda på 40 - och 50 -talet i denna del av världen.
Minns att jag som ca 15 - åring 1967-68 tänkte på min möjliga 50 - årsdag 2002, som en svindlande ogriplighet. Nu har jag lagt ytterligare drygt 18 år därtill!

Jag föddes rakt ner i en grav i psykisk mening. Jag startade från 0. Nu är jag till ca 85 % levande. Vid min första panikångestattack vid 42 års ålder var jag kanske 10 % łevande. Har alltså ökat min livskänsla med 75% de senast 25 åren. 3 % per år i genomsnitt.
Denna något autistiska beräkning känns viktig och sann. Jag har gjort ett fantastiskt arbete, men framförallt fått en förunderlig möjlighet och nåd, vilket fyller mig med stor glädje och tacksamhet.

Eller som Tomas Tranströmer, så träffande skriver i dikten Den halvfärdiga himlen:

"Det ivriga ljuset rinner fram,
  även spökena tar sig en klunk"

Att avstå

Vi har "tre medfödda motivationssystem:

• Utforskandesystemet. Väcker vår nyfikenhet på världen, lust att prestera och nå mål. Belöningshormonet dopamin aktiveras.
• Hotsystemet. Hur vi hanterar fara. Ger de snabbaste reaktionerna av alla – kamp, flykt eller bli som förstenad. Påslag av stresshormonet kortisol.
• Trygghetssystemet. Gör oss lugna och inriktade på att ta hand om oss själva och våra medmänniskor. ”Lugn och ro”-hormonet oxytocin utsöndras."

"Utforskandet är ett aktivt och målfokuserat system, men det gör oss inte särskilt bra på att ta in andra människor, eller lyssna på våra egna behov, säger Sofia Viotti. Både i hotsystemet och utforskandesystemet blir våra tankar mer enkelspåriga och egoistiska, förklarar de. För att snabbt komma bort från obehagliga känslor av rädsla och stress fattar vi beslut som känns bra i stunden."

Dessa citat ur Svd 23 september fick mig att börja reflektera. I takt med att min ork tilltagit och jag fått bättre kontakt med min inre barnaskara har glädje, nyfikenhet och utforskande fått allt större utrymme i mitt liv. Som en gapande fågelunge har jag också velat ta del av allt som är gratis eller erbjuds för en billig penning.

,

T ex har jag det senaste året gått på en rad gratis förhandsvisningar på bio, vilket dock inneburit att jag måste hämta biljetterna vid ett tillfälle och se filmen vid ett annat.

Artikeln fick mig att förstå att jag delvis fortsatte att stressa, inte som tidigare utifrån en känsla av skräck och hot, utan utifrån utforskande och glädje, men i båda fallen på bekostnad av trygghetssystemet, som är det som verkligen behöver "matas" hos mig.

Därför var det ett stort, viktigt och svårt! steg när jag i veckan avstod från två fina prenumerationserbjudanden och inte heller hämtade ut några biljetter till en kommande förhandvisning.

Men ett blogginlägg fick det bli och för första gången använder jag  etiketten trygghet!

Hallåhallå

Hallåhallå är en filmpärla av Maria Blom, trefaldigt Guldbaggebelönad för Masjävlar.
Den förstnämnda är hennes bästa film. Riktigt djup, och med mycket skratt och humor. Bra manus, bra regi, bra skådepeleri, bra foto, bra musik. Mycket bra alltihop:-)

Jag har längtat efter att åter få se Maria Sid i en stor roll alltsedan "Livet i Fagervik". Och nu får jag det! Så bra, liksom övriga skådespelare.

Maria Blom och Maria Sid

Filmen är både lättsam mainstreamkomedi och en queer dvs gräns- och normöverskridande berättelse.

En scen har stannat kvar extra mycket. Det är när huvudpersonen Disa äntligen tar bladet från munnen i relation till sin ex-man. Hon stiger fram som en hel, stolt, kraftfull och sårbar människa. Oövervinnerlig. En oförglömlig scen.

Inte sedan jag såg Lukas Moodyssons "Tillsammans" har jag blivit så upplyft av en svensk film!

Fast Lisa Langseths "Hotell" kommer snubblande nära. En film som modigt blandar djupaste smärta och allvar med lek och galna upptåg. Så skickligt att få det att funka!
Skådespelarprestationer som är väl värda sin guldbagge och sina nonimeringar.
En lisa(!) för en gammal terapiräv, som ofta blivit mer eller mindre besviken på mina gruppterapierfarenheter (tolvstegsmöten oräknade). Tänk att äntligen få uppleva en dundersuccéterapi om än på filmduken!


 Och första gången använda taggen gemenskap i ett blogginlägg.

 På änglavingar 7 oktober 2005

Jackpottvecka Del 3: Prisutdelningen

När jag kom in i Varbergs nya, vackra bibliotek såg jag inte ett spår av några kända människor. Ingångarna till Varbergs gamla, stiliga teater, hopbyggd med biblioteket, var låsta, men via teaterns baksida kunde jag leta mig in på teaterscenen. Vacker musik, Heart of Gold, från repande biblioteksband slog emot mig, men inga kända ansikten.

När jag åter letade mig ut i bibliotekets café mötte jag äntligen de övriga. "Familjen" var återsamlad, även om Marie saknades, och jag befann mig åter i Världens centrum!
Elin Claeson, tillförordnad kulurchef på Radion presenterade sig också. Senare skulle jag glömma bort  hennes utseende och att hon presenterat sig och en annan gång förväxla henne med sändningsproducenten Marie! Tydligen väcker auktoritetspersoner utan tydlig roll eller uppgift fortfarande stress hos mig.

Genrepet blev lagom rörigt och bäddade bra för den fina direktsändningen, som kändes helt perfekt när jag efter hemkomsten lyssnade till den.

Anthonys hand, Daniel, Barbro, Karin (Jonas redaktör), vinnaren Jonas, Nina (skymd), Anna, Jon och Koppen!

Så lätt att tycka om dessa människor och de övriga i lyssnarjuryn!

Men hur kom det sig egentligen att just Jonas Bruns Skuggland i den hårda konkurrensen välförtjänt vann Romanpriset 2013?
Missa inte Del 4: Lyssnarjuryns Skuggland!

Jackpottvecka, Lisbeth Salander på riktigt och annat raffinemang. Del 1. Tågresan

Deltagandet i årets lyssnarjury och resan till och prisutdelningen i Varberg blev en läkande häxkittel och ett svindlande äventyr.
Redan i liggvagnen till Göteborg "bytte jag ansikte" med elmontören David på väg till Frölunda- Luleå match (blev 2-0) och svensexa för bästa vännen. David berättade om sitt arbete och liv, och gav impuls till mitt nya undersökningsprojekt: Var hamnar ett par när de skapar ett gemensamt hem, i vilket hens hemtrakt? David är uppvuxen i Luleå, men bor nu i sina svärföräldrars hus 35 mil därifrån i Vittangi.
Själv följde jag med min Å (uppvuxen utanför Övik) först till Gävle och sedan hit till Umeå, innan det blev skilsmässa och bor nu 100 mil från mitt barndomshem i Småland. Samtidigt har jag väl aldrig klippt navelsträngen till mitt barndomshem, eftersom det ännu är i min och syrrans ägo.
I vems hemtrakt har du hamnat?
Hur som helst kände jag att Västkustresan var väl värd sin ansträngning redan när jag lite småfebrig steg av tåget i Göteborg. Allt härefter skulle bli bonus. Och vilken bonus!

Sorg och glädje

I dag vaknade jag badande i sorg. En blytung, förtärande, förlamande, bedövande, värkande, vilsam, skärande, förkrossande, mjukgörande SORG. Att hitta ord för det hela hjälpte mig att ligga kvar i sängen en knapp timme och vara i sorgen.

Sen gjorde jag ett mjukt, meditativt yogapass och upptäckte att jag kunde uppnå balans och sinnesro utan att det innebar någon flykt från sorgen.

Att sedan få glädjegråta flödigt till Johan Olssons makalösa guldprestation på den avslutande femmilen i skid-VM gjorde att det redan klockan tre varit en mycket bra dag på tillfrisknandejobbet.

Det för mig viktigaste som jag skrivit här på min blogg handlar f ö om sorg.

Tomhet, skam och lättnad

För ett par veckor sedan träffade jag min läkare, vilket sker högst ett par gånger per år, så jag hade laddat för mötet i flera månader och efteråt kommer känslor av tomhet, skam och lättnad (över bekräftelse och sjukintyget). Mötet triggade (resterna av) en bekräftelsetörstande desperado inom mig, som också är mera sårbar för varje gång vi ses.

Jag kommer aldrig att glömma orden min läkare sa vid något av våra första möten 2003: "Vi ser ditt lidande och tar det på största allvar." Det har han verkligen levt upp till, t ex gentemot Försäkringskassan. Vad gäller behandlingshjälp har det inte varit lika framgångsrikt, men sedan jag i juni 2008 insåg att jag inte längre behöver någon professionell behandlingshjälp, har det inte varit något problem. Slutet gott, allting gott, så långt. Länge var mina olika terapier det enda som jag upplevde förde mitt tillfrisknande framåt. Sedan snart tre år är mitt liv min terapi. I sig ett stort framsteg.

Att mina framsteg är så långsamma är annars ett stort problem för mig (och främst och kanske enbart för mig, min ekonomi, mina pensionspoäng och möjligen min närmaste omgivning). Därför måste jag ladda upp inför mötena med min läkare för att visa att jag faktiskt arbetar hårt och gör vissa viktiga framsteg. Usch, för denna prestationsiver och perfektionism, som plågar mig trots att övriga världen (eller i a f Försäkringskassan) redan accepterat mig som ett misslyckat och hopplöst fall. Min läkare tror att FK vill "tvångpensionera" mig.

Nåväl, för att visa på framsteg hade jag denna gång tagit med mig några terapibilder till min läkare.
2005 gjorde jag dessa två bilder/självporträtt:











De visar upp ett tydligt bipolärt tillstånd. Jag pendlade mellan att frenetiskt dansa (ofta bokstavligt) och brottas med mina vulkanheta trauman, och att utmärglad och förtorkad ligga utslagen, avskuren från min dissocierade sorg/mina dissocierade livsflöden.

I mitt självporträtt från januari i år är sorgen och livsflödena integrerade på ett helt annat sätt, även om jag ännu saknar förmåga att gråta, annat än till vissa filmer och TV-program. (Senast grät jag till Freedom writer´s och En ganska snäll man.) Jag känner mig stillsamt uppfylld av sorg och olevt liv, som gör mig som helhet trött och otymplig. Samtidigt spelar allt oftare en glad flöjt i mitt inre, en munter vårbäck leker nere i permafrosten (Tack för det ordet, M!), en näktergal drillar på en solbelyst gren inne i de mörka snåren.
Eller för att avsluta med min favorit bland Tomas Tranströmers metaforer: "Jag går sakta in i mig själv/ genom en skog av tomma rustningar".

Lundells(p)ex

Jag försökte läsa Lundells "Jack" redan när den kom på 70-talet, men gav snart upp och avfärdade den som en flummig och omedveten drogberättelse.
I början på 2000 - talet gjorde jag ett nytt försök och mötte då en ensam sökare, antagligen den spegelbild av mig själv som fått mig att sluta läsa på 70 - talet.
Först i somras läste jag ut hela boken och fann då en både medveten och spontan skildring av (försök till) självständigt vuxenblivande och även mycket humor och ordglädje:

"Låg vid Trollsjön och oroade mej för att få stånd så att jag skulle bli tvungen att ligga kvar till kvällen för att kunna gå därifrån med hedern i behåll. Naturligtvis fick jag stånd. Och tvingades börja mana fram bilder av tidningar som blåste över vindtorra gator och granskogskvantiteten i Medelpad och problemen med att lära sej Pythagoras sats och sånt. Till slut var den slak och jag skyndade mej iväg. Jävla kuk.
Måste få knulla, sa kuken. Annars gör jag om det."
...

"Bart och Ritva drog snart iväg till sovrummet. Och där satt jag. Med den har Ebon och min mätta snok. Som inte alls ville vara med. Men jag måste ju i alla fall så jag strök henne väl över kinden och sa att hon va söt och ledde henne varligt till min säng och där låg vi sen i två timmar tror jag, med kläderna på och hånglade, som det kallas och när hon frågade hur gammal jag är och jag svarade tjugotre så trodde jag inte på vad jag sa. Kan ju inte vara mer än femton som ligger och torrknullar en brud mitt i natten och i två hela timmar. Till slut gjorde det så ont i underlivet att jag föreslog en promenad ner till sjön. Och, det måste jag beundra henne för, utan att visa någon som helst besvikelse tog hon mej i handen och vi gick ner till sjön i gryningen. Och gick väl där och konverserade så gott vi kunde och det kändes ungefär som om jag var ute och gick med morsan. Och så såg vi på sjön. Som rök. Och så gick vi upp till huset igen och hon tog en taxi hem vid halv fyra.
Jag tog mej en bärs och studerade Nackamastens blinkningar och undrade vad det var med mej och så fick jag stånd. Det kanske är mej själv som jag är tänd på.
Bart kom flämtande ut från sitt rum och såg lycklig ut i kalsingar och rufsigt hår.
Herregud! sa han och slog sej ner bredvid.
Ja, herregud, sa jag.
Hur var hon?
Vem då?
Ebon så klart.
Ja, hon var väl okej.
Sa du är ... förlöst nu då.
Tja.
Låg du inte med henne?
Jo det gjorde jag. Måste ju.
Jamen hur var hon då? Var hon vild? Tog hon för sej? Eller låg hon bara där och tog emot?
Vi tog aldrig av oss kläderna.
Han skakade på huvudet och gick in till sin dam igen.
Men natten var sval."

Ett par veckor senare:

"Det här ar ju jävla kul, skrek han. Ritva, för fan, RITVA! KOM HIT! Och ta med dej den där båten som ligger i skåpet i mitt rum.
Och hon kom med en liten vacker skuta i plast och Bart körde överlycklig omkring mellan våra ben och armar och plutade med läpparna och gav order till besättningen. Han lät ankaret gå mellan Ebons ben och sade sej vara tvungen att skicka ner en dykare för att undersöka om det fastnat ordentligt i botten och så dök han. Och Ebon for upp, tydligen kittlig, så att vattnet forsade öyer kanterna och blötte ner allt inklusive Ritvas fötter och ben och jag tog henne i armen och drog ner henne. Och fyra personer är väl ungefär vad som får plats i ett badkar. Bart skruvade på duschen och med vild glädje plågade vi varann med dom vinande vattenstrålarna och hade förbannat roligt och började slita i varandras tröjor som snart for iväg med smaskanden in i kakelväggarna under jublande skrattsalvor. Det var ingen som helst hejd på nånting längre! Vi for upp och ner i badkaret och skrek och sprutade vatten och slängde blöta svampar på varann och var värre än en drogad lekskoleklass.
Efter ett par timmars vattenlek drog jag med mej den halvnakna Ritva in i mitt rum och låste för säkerhets skull dörren. Ormen hade blivit uppjagad som en komet av att se och känna hennes bröst i badrummet att jag ville och ville fort som fan och hon med och under andfåddhet och ivrighet slet vi av oss vad som var kvar i klädväg och hon slängde sej tillbaka på sängen och särade på låren och sträckte ut armarna. Och jag dök rakt ner i hennes sköte och kysste henne och slickade henne och vispade runt med tungan i hennes stjärt till hon började grymta och jag gled upp över henne och knullade henne och hon knullade tillbaka. Ja jävlar!"



Igår hade jag för första gången riktigt kul på UDI:s Söndagsdans (länge sen jag var där). Mycket kontakt med en glad och lekfull, skuttande 4-5-åring i mig. Varje gång lika glatt överraskad och barnsligt förtjust, när jag återfann min partner efter två frisnurrar.

Orgasmjakt och ständig närvaro

Vi ersätter livet
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök

Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro

Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater

Sat nam

En sexdröm

Jag är hemma hos K. Stämningen är avvisande, (spelat) nonchalant avvisande med inslag av aggressivitet, men K ska bjuda på soppa. Det är en äcklig mjölksoppa som jag ser på en flat tallrik.(Detta får mig efteråt att förstå att detta avspeglar min första tid i livet.)

Plötsligt är jag bakom K:s nakna rygg, som är mycket levande och sensuell med mättad drypande färgskala. Dessutom täcks hela ryggen av en vacker tatuering. (Vi såg Lisbeth Salanders/Noomi Rapace tatuerade rygg i Flickan som lekte med elden häromdan.)

Tatureingen är en orangefärgad variant av en gammaldags diagonalmönstrad tapet, som vi har i nedre trapphallen i huset där jag växte upp. Mycket vacker och med strålande färger täcker den K:s rygg.

Då känner jag att mitt ollon är inne i henne. Skönt omslutet.

I samma stund vaknar jag av att jag är otrogen. Bannar mig själv att jag inte kan tillåta detta ens i en dröm. Men i drömmen är det drömda verkligheten och tack vare att jag vaknade minns jag drömmen. Jag har kvar ett skönt stånd och så slår mig det bästa av allt; ryggen och tatueringen drömde jag i vackra klara färger! Annars brukar mina drömmar nästan alltid vara i svarta nyanser.

Det goda, saliggörande nuet läker min traumatiska start i livet och färglägger tilllvaron ända in i drömmen.

Ett fall för Louise

Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!

Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.

Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet

En ny härlig sängkamrat

Läkningen av mitt trauma från spädbarnstiden sker bäst i sängen. Det går lekande lätt i sällskap av min käresta, men i hennes frånvaro kan det emellanåt bli både tomt, tungt och tröstlöst. Därför var det ett lyckokast att haka på trenden och köpa en spikmatta.
Först provade jag S:s Yantramatta och kände omgående att jag ville skaffa en egen och valde då den vassare Shaktimattan, som idag kom med posten.





För första gången känner jag att en pryl hjälper mig i mitt tillfrisknande. Denna sängkamrat skapar en stimulans i kroppen, som gör liggandet i sängen aktivt och lustfyllt. Den nästintill smärtsamma stimuleringen övergår i en starkt rofylld vila och jag somnar lätt, även på rygg, vilket annars är en nästan omöjlig sovställning för min del.

Alla och envar

Jag läser och lyssnar på pågående radioföljetong: Envar av Philip Roth uppläst av Lars Väringer. Det är en växande sjukjournal om åldrande, tilltagande skröplighet och ruelse över att det blev som det blev.
Samtidigt finns där en lågmäld och bitande humor, typ en nertonad Woody Allen:

"När kommer jag att bli utskriven? Jag håller på att mista hösten 1967." Kirurgen lyssnade med allvarlig min, och sa sedan med ett leende: "Ni har visst inte fattat det än? Ni var nära att missa allting."
...
Tjugotvå år gick. Tjugotvå år av utmärkt hälsa.
...
För det mesta simmade han femtonhundrameter på klubben varje morgon... Innan dagen var slut låg han i en säng på hjärtintensiven...Frågan var bara om operationen skulle genomföras omedelbart eller följande morgon.
...
Hans hustru den här gången - hans tredje och sista...ingav verkligen ingen trygg tillförsikt på operationsdagens morgon, när hon gråtande gick bredvid rullbåren och vred sina händer, och till slut, utan att kunna behärska sig, ropade: "Men jag då?"...
"En sak i taget", sa han till henne. "Låt mig dö först. Sedan ska jag komma och hjälpa dig."
...
läkaren kom in... och förklarade att han inte kunde skickas hem om det var hans hustru som skulle ansvara för vården när han kom hem. "Det bär mig emot att säga det här, hon är egentligen inte mitt problem, men jag har ju sett henne när hon kommit på besök. Den kvinnan är mer frånvarande än närvarande, och jag måste försöka skydda mina patienter."

En snäppet bättre bok (med reservation för att jag inte är klar med Roths bok ännu) om skröplighet, dödens väntrum och slutligen döden är "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, som fick Augustpriset 2007.

Det paradoxala med dessa böcker är att de stärker mitt livsmod och min förmåga att försonas med min tillvaro. Kanske det inte behöver bli så jobbigt att skrumpna och dö, om jag nu inte dör knall och fall. Kanske har det värsta redan varit t ex tiden med panikångest 1994/95, för att inte tala om mina första månader i livet. Kanske har det värsta redan varit...vem vet...

Och inte ens glassiga gänget med bonusar och gräddfiler kommer undan döden, haha.

Ulf Lundell får mig på gott humör

Jag stiger upp efter min middagslur, slår på TVn och ser Ulf Lundell bli intervjuad på sin gård på Österlen. Uffe som fyller 60 i år verkar glad, harmonisk och försonad med sig själv (och sitt liv). Så även jag, även om jag blir lite avundsjuk över att han sitter välbeställd på sin gård vid havet. Fast han har säkert fått betala priset och även jag har min gård, fast jag väljer att just nu bo någon helt annanstans.

När jag läste "Jack" på 70-talet avfärdade jag den pk som en ointressant rumlarbok. När jag läste om delar av den för ett par år sen, insåg jag att det är en stark skildring av en mycket ensam och vilset sökande människa. Just en sådan som jag var, men inte vågade se mig som på 70-talet. Därför måste jag avfärda boken.

Först i början på 90-talet blev jag under några år ett Uffe-fan. Han hade lämnat sprit och droger, blivit slagkraftigt politisk, men brottades ännu med sitt liv och sina äktenskap. Kanske var det hos Lundell jag först, utan att då fatta det, började inse att jag levde i ett dåligt förhållande. Även jag sökte ännu min flock och framförallt min rätta famn. Jag ville ha mer rock´n-roll, utlevelse och äkthet i mitt liv. Det fick jag också uppleva under flera Lundellkonserter de åren.

Så lyssnade jag och dansade otaliga gånger till låten "Fel igen" på skivan "Män utan kvinnor":

"Du säger: Nej,nej
fel igen
Alltid fel igen
Hur du än försöker
får du foga dej till slut
Rätt men

fel igen"

Javisst, är det här den första omedvetna insikten om att jag levde i ett dåligt, hämmande (blivande!) äktenskap, som kom till mig genom dessa rader. När jag nu tar fram låttexten finner jag också följande profetiska rader: "Du min okända tvillingsyster/med din lugna kärlek/är vi fångna i samma sång?/ Ska vi mötas i ett gathörn/av en slump eller en tanke".

Ja, så blev det!

Varje sekund ett liv

Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.

Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.

Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.

Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."

Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.

Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."

Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.

Underbart klipp!

Hittade detta underbara klipp via en annan blogg och vill ha det här också:

Hand i hand

Jag har aldrig känt mig så motståndslöst ensam och utsatt. Och aldrig så nära och omsluten. Dessa tillstånd går hand i hand.
Lättheten tilltar, liksom närheten till skratt och gråt.

"I see need in you"

Först sedan detta behov dämpats från ett skri, ett imperativ, en djup prägling, någon gång i våras, förstår jag vad Marja såg och kände där ute i Stockholms skärgård en varm augustidag för fem år sedan.
Det handlar om behovet hos varje nyfött barn att få födas in i en levande symbios med sin mor. Att få en grundläggande bekräftelse av att vara rätt och tillhörig till livet. Uteblir detta skapas ett svart hål i mitt djup. Ett barn i trasor som skriker efter bröd, för att tala med Ulf Lundell. En besatt "dröm om mammas ömma famn. En utomjordings kärlekstörst", för att citera Jocke Berg. En oförmåga att bli till som separat individ.

Men om och när behovet en dag är rimligt fyllt, som skedde för mig nångång i våras, går man vidare. Tillräckligt fylld av kärlekens symbios för kunna möta den sorg och smärta, som jag befinner mig i nu. Den sorg och smärta det innebär att inse mig vara en ensam och separerad individ. En individ med frihet och förmåga att välja. Frihet att välja mellan "Kan själv!" och , för att åter citera Marja, detta mytiska, magiska och underbara "I need Everybody!"

Vilken lättnad!

Jag känner och beskriver mig ofta som en föredetting (med, erkänner jag, en viss vällust). Nu är jag dock "a coming man". Eller var det iallafall igår, när det gick för mig för första gången på nästan fyra månader. Så långt har det aldrig varit mellan gångerna tidigare.
Under denna tid har vi legat med varann ett tiotal gånger och vid ett par tillfällen fått till riktiga maratonknull. Ändå har jag inte varit i närheten av att det ska gå för mig.
Jag har t o m blivit smått oroad att det varit något fysisk fel och det var ett skäl till att det fick ske igår.

Något fel är det alltså inte, utan det handlar, som min huvudtes varit, med Karin Boyes ord om att: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Ja, någon större möda har det inte varit, även om det inte alltid är självklart att "få till det" vid vår ålder. Särskilt som känslor som sorg, smärta, ilska, skam m m dyker upp och pockar på uppmärksamhet i sänghalmen. Detta är dock helt i sin ordning och utomordentligt viktigt, eftersom dessa känslor fått alltför lite utrymme i våra liv jämfört med den sexuella lusten. (Mat, sömn och sex är så starka behov att de eller de problem de kan rymma är svåra att förtränga. Värre är det för våra mer subtila känslor och de känslor, som inte direkt är kopplade till vår överlevnad, men i högsta grad betydelsefulla för vår totala livslust)

I mitt tidigare äktenskap var jag en riktig orgasmjägare, inser jag nu efteråt.
Där fanns en stark omedveten underström av hetsande (alltså inte bara upphetsning) för att nå dit. Denna berodde på ett mönster, som jag fick i mig med modersmjölken. Min mamma kände ovilja mot att lägga mig till sitt bröst och önskade att jag snabbt skulle bli klar med min amning. Ja, jag upplevde att hennes innersta (omedvetna) önskan var att, likt Hera med Herakles, slunga mig från sitt bröst. Inte undra på att jag så länge känt mig som en "tjuv om natten" inför all njutning, inte minst den sexuella.
Kanske är det också så att vi män är genetiskt programmerade att snabbt tömma vår säd. Att apan i oss snabbt måste tömma sig i honan, innan någon annan i flocken tar hans plats. Om det är så må zoologerna svara på, men i såfall har nu människan i mig i fyra månader segrat över apan.
Det som dessa månader främst fyller mig med jublande vällust och läkning är kyssandet och det är för mig som bäst, när vi ligger med varann. Därför vill jag bara fortsätta och fortsätta. Med Freuds språkbruk är jag mer i den orala än den genitala fasen.
Fast hur var det nu hon skrev mer Karin Boye? "Visst är det skönt när knoppar brister"?

Mer om orgasmer:
Åhhh, ännu en dag att fira!
Orgasmera mera - på internationella orgasmdagen
Bra för självkänslan och orgasmerna