Livets vintervila

Jag vaknar i en kompakt känsla av död, stort mörker och djup sorg. Ett återskalv av min första tid i livet, på en botten av frid och acceptans. Ett oroligt hav som stillnat.
Vila och frid. Livets vintervila.

God Vila och Gott Liv önskar jag Dej!

Lovsång till sorgen

"Himmel, helvete och allt däremellan", så heter Anna Kåvers nya bok. I förordet skriver hon:
"Glädjen går att öka och sorgen att minska. Rädslor kan bli utmaningar och ilska kan omvandlas till konstruktiv kraft."

Jag vill lyfta fram sorgens positiva och livsviktiga sida. Missnöjet stönar i mig varje gång någon gråter på film eller TV och det bemöts med repliker som "Gråt inte!" och glädjen väcks i mig varje gång gråten välkomnas.

Sorgen kan kasta mig till marken, så att jag får känna mig liten, svag och buren. Sorgen ger mig vila och gör mig mer ödmjuk. Sorgen kan delas och tröstas. Sorgen skapar samhörighet och närhet. Problemet är inte sorgen. Problemen är bristen på möjlighet att få dela den, bli tröstad, få känna samhörighet och närhet. Sorgen är inget problem. Sorgen är en sund reaktion på oundvikliga livsvillkor, som separation och död. Sorgen är en sund reaktion på orimliga livsvillkor, som för lite utrymme för mina djupaste behov och för min (med)mänsklighet. Sorgen lär mig lyssna bättre på mig själv och andra. Får mig att lyssna lyhört på djupet och på de små finstämda nyanserna i livet.
Sorgen städar bland krav och måsten. Den erbjuder mig möjlighet att få luta mig tillbaka och känna att jag lever.

Om boken: Svd

Still alive and sometimes kicking

Att tillhöra den första (?) Forever young - generationen och så länge ha upplevt mig vara "a coming man", som först efter 40 ordentligt steg in i vuxenlivet, som far och yrkesmänniska, och så nu vara sjukskriven, arbetslös och ha en alltmer urholkad ekonomi, skapar emellanåt en påtaglig och förunderlig känsla av att vara en ... föredetting.

Då är det uppfriskande att få läsa följande i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit:

"Tack vare Olof Helmersson och helbrägdarörelsen hade han gudskepris kunnat utföra sitt livsverk: sköta jordbruket som nu var nedlagt, bygga bönhuset som nu var rivet, färdigställa den numera avskaffade vägen till Kedträsk, starta konsumbutiken som inte fanns längre, försörja barnen som nu hade övergivit honom, vara ålderman i byn som nu var avfolkad och öde, grunda Folkpartiets lokalavdelning som nu var upplöst. Det var med stolthet och tacksamhet som han i sitt åttisjätte år såg tillbaka på detta sitt livsverk."

Detta citat fyller mig med samma gapskratt, som den fantastiska och mångtydiga slutscenen i Ingmar Bergmans annars kanske svartaste film Nattvardsgäster.

Eller som Albert Camus avslutar sin Myten om Sisyfos:

"Man måste tänka sig Sisyfos lycklig."

På resor i Håkan Nessers värld

Just nu har jag en Håkan Nesser - period. Han har för övrigt en sympatisk hemsida. Dessutom läser han in sina böcker på ett bra sätt, vilket inte är alla författare förunnat.

Efter att ha läst "och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla" inser jag hur mycket ensamhet det finns i Nessers böcker. Det är kanske därför jag har så lätt att identifiera mig med hans författarskap.
I djupare mening var jag totalt ensam tills jag var 25+ och saknade dessutom den humor, som finns i Nessers böcker och gör att man kanske inte drabbas av det djupa elände som finns där. Det hela blir bara skönt och underhållande. Samtidigt finns ensamheten och eländet där även om det inte "sticker en i ögonen". Förmodligen en av förklaringarna till Nessers stora framgångar. Naturligtvis tillsammans med de oftast fyndiga och välgjorda intrigerna.
Jag minns ett annat exempel på vad jag skriver om ovan i Lasse Hallströms genombrottsfilm "Mitt liv som hund"(1985). Jag såg den på bio vid den tiden och fann den enbart mycket underhållande. Det var innan min panikångest 1994 och innan min egen barndom kom i kapp mej. När jag därefter sett om filmen slår eländet i filmen emot mig starkt.

Åter till Nesser. I hans två senaste böcker i den nya serien kring kriminalinspektör Gunnar Barbarotti, liksom jag skild och med en tonårsdotter, finner jag att ensamheten successivt viker och närheten tilltar. Gunnar finner precis som jag en ny livskamrat och i mitt fall bor hon bara ett stenkast bort. Försoning och ödmjukhet tilltar.

Nu har jag lyckats presentera mig inom bloggens ramar på ett snyggt och lagom inlindat, men förhoppningsvis inte intetsägande sätt.
De saker bloggen utlovas handla om har också kommit med. Utom sex.
Jag återkommer...
F ö är Håkan Nessers "Människa utan hund" en skamlöst underhållande eländesskildring!