Så har jag äntligen läst den! Boken jag köpte i pocket redan på 70-talet; Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.
Det var klokt att jag väntat så länge, och nu läst Lina Wolffs nya översättning, även om det sannolikt inte var något fel på den första översättning, så var jag nog inte mogen att insupa mästerverket redan i tjugoårsåldern.
Redan titeln är fantastiskt och boken är ett frustande, ångande karnevalståg. För första gången hör jag en bok inläst av Magnus Roosman och det fungerar perfekt.
Detta är ett allkonstverk där varje mening är en utsökt delikatess att höra och läsa. Orden förhöjer livet till en gudomlig, sagolikt skimrande nivå.
Det är en släkthistoria, och beskrivning av Colombias historia, så vitt jag förstår. En hejdlös skröna och en ödesmättad tragedi.
Tyvärr uteblev det efterlängtade gråten, som Alex Schulman i sin podd berättade alltid kommer över honom när han läser bokens slut. En upplevelse han delar med många andra, men tyvärr inte med mig. Kanske för att min förväntan och förhoppning var för stor.
Jag blev t o m lite besviken på slutet, som är ett slags metaslut, ett grepp som jag stött på så många gånger att det blir mer sökt än drabbande.
En oförglömlig gång är när Klas Östergren avslutar Gangsters. Då sög en djup, svår ångest tag i mitt inre. Kanske hade Klas tagit inspiration hos Márquez, vem vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar