Hjärta av sten

Tidig morgon är en viktig, helig och helande tid för mig.

I morse vaknade jag 05.15 och som vanligt bara låg där, medan den lika vanliga ansattheten från nattens drömmar klingade av.

Sedan tänkte jag sjunga en kortversion av Aquarian mantras, men först göra en genomgång av mina sju chakran kopplade till de fem elementen. Detta ledde mig in i en relativt djup och lång trance/hypnos. Mitt "knep" för att komma i trance är att gå in i tredje ögats märkliga och undergörande tomhet. Den förmågan har kommit till mig spontant och naturligt, och fördjupats mer och mer. I morse gick det väldigt lätt. 

När jag kommer i trance börjar mitt vänstra skulderblad och underarm att rycka. Det är någon rest av ett mycket tidigt barndomstrauma. Förmodligen att mamma tagit hårt i min arm, och ryckt och skakat. Jag kan välja att gå djupare in i detta trauma, vilket då blockeras och min andning låses. Ryckningarna är ett rent fysiskt fenomen, som inte är kopplade till några alls känslor (än så länge).

I stället brukar jag fokusera på lagom avslappning och att gå djupare in i en vilsam och läkande trance.

Där upplevde jag att mitt kron- och tredje ögat- chakra främst är kopplat till elementet eter, vilket stämmer överens med den traditionella ayurvediska läran. Eterkänslan är för mig en skön, tom rymd fylld av just detta vilsamma, stilla, läkande "ingenting".

Mitt halschakra upplevde jag som fyllt av svart skiffer.

Hjärtat, som är kopplat till elementet luft, upplevde jag som en vacker, vattenslipad, grå sten.

Foto: Malin Stoor

I Navelchakrat finns min eld (viljestyrkan) och lite förvånad att mitt vattenelement i sakralchakrat också är i sin ordning.

Mitt jord- och rotchakra kändes som toppen på en utbränd tändsticka.

F ö har jag senaste veckan upplevt en energi och ett "go", som mycket mer ständigt närvarande. 

Kan det vara så att tre och ett halvt års pensionärsliv, samt samhällets Coronanedvarvning, har tagit mig ur minst 25 års svårt överansträngning och utbrändhet? Är tiden med känslan att nästan ständigt "gå på fälgarna" över?😊

Det här blev en inblick  i min andlighet och dess uttryck.

Hur ser din ut?

F ö är dansen, andetaget och det stora, tomma, breddfulla Ingenting min religion.

Hypnos i ett upplösande, omslutande, livgivande folkhav

I tisdags sa jag till min läkare att jag lever med stora och tvära kast:
På halvtid är jag vuxen och kompetent Fas 3:are, ja, mer än halvtid, hemmet kräver också sin man. Samtidigt är jag en svårt försummad och ömklig två månaders bebis.

"Ok, då gör vi en visualisering för att lyfta fram den ideala goda modern till ett två månader gammalt spädbarn", sa han.

Sagt och gjort.
Ganska direkt hamnade jag i en projektion på skådespelerskan Maria Sid. Men sen började jag göra motstånd: Sorg och svårmod, min egen livshistoria måste finnas med!
Vänligt men bestämt framhärdade B att ta fram den ideala goda mamman. Välbefinnande spred sig i min kropp.
Helt föll polletten ner först två dagar senare.

På torsdagkvällen besökte jag en hypnosshow med Erik Olkiewicz på Sagateatern. Det blev halvannan timme livgivande och helande trance för min del, även om jag inte tillhörde de 28 frivilliga som gick upp på scenen, varav Erik behöll fem, som bjöd på en varm och vänlig skrattfest.
Glada, omtumlade och stärkta lämnade vi salongen.
På natten efter kom det till mig.

Jag har numera en ny mamma och pappa: Maria Sid och Rolf Lassgård!
Gärna kryddat med Frida Hallgren.
Både Maria och Frida medverkar i "Så ock på jorden" som jag ska återse under påskhelgen. Och i maj kommer "En man som heter Ove" med Guldbaggevinnaren Lassgård på Dvd.

"Drömmen om en famn" 6 april 2005. Nu är drömmen bättre uppfylld och hjälplösheten mindre. Eller mer exakt: Den förträngda hjälplösheten är mindre och den erkända större och bättre omhändertagen.

Jag - en tranca

Första gången jag kom närmare i kontakt med hypnos var på Vårdgymnasiet i Gävle.
En kollega brukade bjuda in en hypnoskunnig tandläkare att föreläsa och visa sina färdigheter, vilka var imponerande. Eleverna satt kvar i aulan timme efter timme, djupt fascinerade.
Jag konsulterade sedan denna man i hopp om att han skulle kunna få mig in i en helande trance. Men allt jag uppnådde var en viss avslappning.

Annat är det nu, drygt 20 år senare. Min läkare sedan snart fyra år får lätt ner mig i trance och jag har även lärt mig självhypnos, som jag dagligen och nattligen använder med framgång.

 Första tillfället hos Bengt utgick vi från en tio år gammal terapibild, där jag låg utslagen som en torr, söndersprucken pepparkaksgubbe. Min uppgift var att med alla konstnärliga medel tillgängliga bearbeta och uppdatera bilden. Jag förflyttades dock blixtsnabbt in i ett helt nytt scenario. Som en ansiktslöst, odiffrentierat embryo dansade jag i en mörk djungelglänta, svagt belyst av några eldar. Jag hade uppenbarligen förflyttats både till mitt och mänsklighetens tidigaste ursprung!

"Att omfamna mörkret" 24 september 2015

 Några dagar senare läste jag följande av Daniel Sjölin i SvD:
 "livets urcell. Denna cell är en mäktig liten snabblevande rackare med Barbapappakrafter, som kan förvandla sig till vad som helst".

Precis! Han beskrev exakt vad jag upplevt i hypnosen några dagar tidigare.

Vid ett annat tillfälle gled jag  i en trygg, varm bubbla genom ett epileptiskt anfall av sönderslitande käftar. Nästa gång kände jag att anfallet var otämjd livskraft.

Annars har typtrancetillståndet blivit att ansiktet drar ihop sig, stelnar i en grotesk grimasch; ett skydd, ett ursprung, en mask.

Masken består bl a av russinskrynklad avsky, vrålande, gapande gallskrikande skräck och vrede.
Och framförallt ihopknipt och ihopbiten sorg.
och RASERI
Ur- sinne.
Lifsens rot.
Ännu avskuren.
Delvis.

Under hösten har jag lyssnat på/läst Håkan Nessers "Elva dagar i Berlin". En trivsam folksaga i modern tappning, där hypnos spelar en viktig roll. Jag kände igen mig väl hos den enkelspårige och renhjärtade huvudpersonen Arne.
I två av årets bästa läsupplevelser spelar också fotbeklädnader en viss roll. I Mankells sista bok är det gummistövlar och här ett par gula promenadskor. De har onekligen på fötterna, Mankell och Nesser.