En tänkvärd och underhållande skälmroman

"... ingen hade någonsin gett mig lika mycket njutning som Myriam. Hon kunde kontrollera sammandragningarna i sin fitta (ömsom försiktigt, genom utdragna  tryckningar som var omöjliga att stå emot, ömsom med små kraftfulla lekfulla tryck). Hon hade ett gränslöst förtjusande sätt att vicka på sin lilla röv innan hon gav den åt mig. Vad hennes avsugningar beträffar hade jag aldrig varit med om något liknande, hon tog sig an varje avsugning som det var hennes första, och som om det skulle bli hennes livs allra sista. Var och en av hennes avsugningar räckte för att ge mening åt ett människoliv."

Inte desto mindre tappar litteraturvetaren Francois i Michel Houllebecqs roman "Underkastelsen", livsmeningen, när den unga Myriam och hennes familj hastigt flyttar till Israel p g a det växande judehatet i Frankrike, och han också förlorar sin anställning, när det Muslimska brödraskapet vinner presidentvalet 2022 och tar makten över utbildningsväsendet.

Det senare visar sig dock med tiden vara av godo för män med makt och hög utbildning...

Den ensamme och närhetsoförmögne professorn, vars pappa och mamma, "den neurotiska horan", dör utan hans närvaro eller saknad, finner tröst i sex med studentskor och prostituerade, sprit, cigaretter och mat.
Ja, och i sin följeslagare från ungdomsåren, tillika hans avhandlingsämne 1800- talsförfattaren Huysmans.

Bakom alla lärda resonemang och religiösa krumbukter kokar allt ner till möjligheten att få sig tilldelat 3- 4 hustrur, drivna i matlagnings- och älskogskonst och pengar nog att försörja dem.
Lägg därtill återfödda imperiedrömmar och "fin du siècle" - dekadens, så varför tveka?

Samtidigt med skrattspegeln bjuder Houellbecqs roman ett framtidsscenario som är värt att ta på allvar. Och skriva kan han. Mina tankar går till både Philip Roth och Ian McEwans "Hetta".

Stängningen av baren på Hotel Metropol i Bryssel får en av de viktiga personerna i boken att inse att den europeiska kristenhetens dagar är räknade och han konverterar därför till islam. Bild från samyroad.com

Råkade också hitta denna målning på Wikipedia. "Den sårade ängeln" av Hugo Simberg (1903), som så väl fångar (den frånvarande) undertexten i Houellebecqs bok.

Skrattfest, sex och skriande sorg

Jag har länge tänkt läsa något av Aase Berg och när jag får se det iögonfallande omslaget till hennes senaste diktsamling är det dags.

Förvånande? nog kommenterar  få recensenter omslagets målning av Ulf Malmgren, men för mig blir det ett intressant sidospår i sig. Och det leder till livliga diskussioner här hemma: "En okuvlig amazon" , "En sårbar människa som inte vill stå där", "En fullmogen kvinnokropp med ett blygt barns ansikte".
En stark bild på ett mycket bra omslag!

Tyvärr slår inte dikterna i boken an på mig. Viola Bao sammanfattar det bra i DN:
”Hackers” är en förtätad och stundtals svårgenomtränglig diktsamling präglad av Aase Bergs särskilda känsla för humor, språkförvrängning och förkärlek för neologismer. Jag funderar dock på om inte det vackra och avancerade bild- och liknelsebygget – med hästar, hackers, saltvattenspärlor, etcetera – riskerar överskugga den sociala verklighet den betecknar, snarare än att med litterära medel gestalta och gjuta liv i den."

Ja, "Hackers" är i min läsning hackig och hackar sig fram! En text som däremot inte går av för hackor är  Martina Montelius översvallande recension i Expressen. Läs den! Den framför Bergs budskap rappt och träffande. Vi gapskrattar igenkännande:

"Den gastkramande sanningen om att vara kvinna:
Stundtals känns det som att vara instängd i ett fönsterlöst rum, omgiven av förkylda tjurar. De stora djuren är ömkliga, försvagade - och samtidigt tar de så mycket utrymme i anspråk. Deras glänsande mular ger ifrån sig tjocka droppar, deras klövar knäcker de små benen i dina fötter och golvet fylls sakta av spillning tills det inte längre finns en halkfri fläck att stå på...
En kvinna ska helt enkelt vara en mjuk och kroppsvarm digitalbox. Tittaren bestämmer.
...ur det perspektivet vill jag råda er att nedstörta i "Hackers", och komma tillbaka halvflådda, infettade i den berättelse era mödrar en gång skrikkrystade in er i."

Själv nedstörtade jag i Martina Montelius "Oscar Levertins vänner" om 62-åriga kulturtanten Boel Märgåkers litteraturkryssningseskapader. Under den dråpliga ytan finns en skriande sorg:

"hon ser i andanom hur hon hoppar över färjans reling och sugs in under den stora fartygskroppen och slits i stycken av rotorblad, som att äntligen kunna klia sig på ryggen, tänk att få vinna över denna ärkeförolämpning som är hennes hjärna, denna tortyrkammare instängd i sig själv. Det är så fruktansvärt segdraget, detta liv. Frustrationen är kompakt, och visar inga tecken på att vika hädan."

Ett lustigt sammanträffande är att "Den lysande världen" av Siri Hustvedt, enligt citat av  min bloggvän Eva, väl sammanfattar Bodil Märgåker:

"1. en allmän längtan efter hämnd på tråkmånsar, tjockskallar och dumhuvuden.
2. en fortlöpande, sönderslitande intellektuell isolering som resulterat i ensamhet på grund av att jag läste för många böcker som ingen kunde prata med mig om.
3. en växande känsla av att alltid ha blivit missförstådd och ursinnigt tiggt om att bli sedd, verkligen sedd, men att inget som jag gjorde åstadkom någon skillnad."

Sen är Bodil en brunstig tant, boken bjuder på fyra mustiga och porriga sexavsnitt. Här kommer det första:
"Ska hon få se Maggan naken nu? Det verkar så, ty Maggan flyttar sig närmare, hon tar en klunk cava och i nästa ögonblick kysser hon Boel, djupt och enastående slafsigt, hon gör faktiskt det, och Boel vågar röra vid Maggans kropp, hon vågar vidröra Maggans stora, tunga bröst,och Maggan grymtar jakande som svar på Boels manuella spörsmål, hon låter klänningen glida ned, och hon krånglar sig ur sin praktiska behå som avlastar ryggen.
Boel kan inte få orgasm, men hon får det, med Maggan får hon orgasm redan när hon ser de stora brösten och vidrör dem med sin mun, det är som att flyga, det är så här det måste vara att segelflyga. På några sekunder löser Maggan upp en livslång kramp i Boel. All psykologisk forskning och erfarenhet tyder på att detta borde vara omöjligt. Men det sker i detta ögonblick, och det fortsätter ske, Boel sticker in handen innanför Maggans sedesamma blå bomullstrosor och får svimningskänslor, för det är så vått, allt är vått och mjukt och hon måste få se det, hon drar av Maggans trosor och ser det, ser fittan som är blank och mörk av blodet som rusat dit, och Boel begraver sitt ansikte i det blanka och mörka, fyller hela sin mun med det och måste hålla hårt i Maggans krängande höfter för att kunna fortsätta, hon fortsätter och fortsätter, allt djupare, det finns ingen tid, ingen finlandsfärja, ingen förnedring, ingen smärta, ingen panik. "Kom i mitt ansikte", ber hon, och det gör Maggan, hela hennes stora kropp skakar våldsamt och ett utdraget ljud stiger ur henne, de vet inte hur lång tid som har gått, det spelar ingen roll, allt utom det som sker mellan dem är perifert lappri; de har brutit sig loss från jordskorpan och lever någon annanstans nu, långt borta, tillsammans.
Men omedelbart efter att de knullat färdigt, när Boel, marinerad i lycka och fittslem, häller upp ett glas cava till, ringer Maggans telefon."

Och så förvandlas det så omstöpande till myggbettkliarsex. Skönt i stunden, men sen blir allt värre. Ja, undertexten av skriande sorg gör "Oscar Levertins vänner" till mycket tung läsning för många skulle jag tro.

Igår var undertexterna nästan helt borta, när Martina bjöd på en underhållande skrattfest på Pilgatan. Tack för den! Ett skönt avbrott i den dagliga sorgmarinaden.

Uppsluppna dansar orden i ljus och mörka skrymslen

Nu är jag klar med Ulysses! Nej, klar blir jag nu aldrig. Jag är invigd i en ny värld! Nej, djupare invigd i min egen.
Jag har mött Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande.

Mött dem i en modern, levande och befriande tappning. Vanlig, vardaglig, vankelmodig. Nej, inte halvhjärtad. Det halvhjärtade, halvfärdiga blir i min lyssning/läsning av boken helhjärtat och fullkomligt. En förklädd Gud vandrar genom Dublin och allas våra liv.


Det är nog ingen slump att jag och Stephen Fry uppskattar både Joyce och Wagner. Ulysses och Tristan och Isolde. Långa verk som hamrar på och smeker mitt hjärta innan den förlösande kärleken flödar i slutscenen. I Tristan och Isolde som tragedi, i Ulysses med komiska och mer sinnliga förtecken.

Sen finns det hur många bottnar, ingångar och tolkningar som helst att göra. Olof Lagercrantzs lilla bok "Att finnas till" är i mina ögon den mest givande och i samklang med min uppfattning om Bloom. Intressant är det också att läsa att Mollys monolog, den berömda, sexuellt mycket frispråkiga, som avslutar Ulysses, väl avspeglar Joyce upplevelser av sin hustru Nora.
Arthur Lundkvists essä Ulysses-labyrinten är också läsvärd och sammanfattar de arton kapitlen koncist och i sig ganska meningslöst. Slutklämmen att "en osalig ande irrar omkring i historiens döda landskap... Hans värld har krympt till en gravkammare, där mörkret är uppfyllt av förvirrande ekon från alla tider.", skrev Lundkvist i en bok som första gången kom ut 1939.

Tvärtom finner jag hos Bloom en visionär, universell mildhet, som är alltför oprövad och ännu i skriande behov av att bli förverkligad. Ett litet exempel:

"alla konfessioner och klasser pro rata ska ha en nätt och passande inkomst, alltför njuggt ska det inte vara, något i stil med 300 pund om året. Det är det saken gäller på allvar och det är ingen omöjlighet och skulle medföra en vänligare atmosfär mellan människorna."

Ja, just så, ja.

Vill du närläsa Ulysses i orginal är Frank Delanys veckovisa femminuterspoddar en god följeslagare och du kommer att vara klar om 25 till 30 år!

Både Molly Blooms monolog och Ulysses finns också att lyssna till och läsa på engelska i Naxos Spoken Word Library, som åtminstone från mitt biblioteks hemsida finns kostnadsfritt att tillgå. Kanske också på ditt?





"Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing..."

Sorokinsex

För första gången lyssnade jag i förrgår till den pågående radioföljetongen Snöstormen av Vladimir Sorokin. Medan jag diskade kom jag rakt in i en eggande och lätt sorglustig sexskildring, inläst av Rolf Lassgård, som finns att höra på fram till 31 maj. Då får du också dig till livs lite vacker musik av Matti Bye, som fick en välförtjänt Guldbagge för musiken till filmen Faro. Mattis musik får mig emellanåt att känna att Jan Johansson fått en värdig efterföljare.

Och här kommer sextexten:

"En lätt knackning hördes på dörren.
- Ja? Doktorn höjde huvudet.
Dörren öppnades, ett brinnande ljus blev synligt. Doktorn tog pincenén från bordet och satte den på näsan. Mjölnarhustrun kom in i rummet på ljudlösa, bara fötter. Hon var klädd i ett långt vitt nattlinne och den blommiga sjalen var kastad över axlarna. I händerna höll  hon ett brinnande ljus och ett krus.
- Förlåt, jag glömde att sätta fram vatten till natten. Skinkan vår är salt och man blir lätt törstig på natten.
 Hon böjde sig fram och placerade kannan på bordet. I detsamma föll hennes utslagna hår ner över brösten. Hennes blick mötte doktorns. Den var lika lugn
som den hela tiden varit. Hon blåste ut ljuset och rätade på ryggen. Och blev stående.
 Doktorn slängde pincenén på bordet, kastade täcket med ett ryck åt sidan, reste sig och omfamnade hennes varma, mjuka, stora kropp.
- Men..., viskade hon och lade händerna på hans axlar.
Han drog henne mot sängen.
Jag stänger dörren..., viskade hon i hans öra så att hans hjärta började banka.
 Men han ville till inget pris släppa henne ifrån sig. Han tryckte sig mot hennes kropp med läpparna pressade mot hennes hals. Kvinnan luktade svett, vodka och lavendelolja. Med ett ryck lyfte han upp hennes nattlinne och grep tag i hennes skinkor. De var lena, stora och svala.
- Åh, viskade hon.
 Doktorn fällde omkull henne på sängen och började med darrande händer att slita av sig underkläderna. Men varken de eller händerna ville lyda honom.
- Fan också... Han tog i så att en knapp lossnade och rullade iväg över golvet.
Så fort han fått loss ett ben ur de förhatliga långkalsongerna välte han sig över kvinnan och särade bryskt hennes fylliga, lena ben med sina knän. Benen vek sig lydigt åt sidorna och böjde sig vid knäna. Och i nästa ögonblick gled han darrande och flämtande in i den stora, fogliga kroppen.
-Åh..., stönade hon och omfamnande honom.

Han grep tag i hennes fylliga, sluttande axlar, som han njutit av att betrakta vid bordet, gjorde några krampaktiga rörelser och kunde inte längre hålla sig; hans säd strömmade in i den stora kroppen.
- Åh, du är så fin..., stönade hon och tryckte lugnande hans huvud mot sig.
Men han varken kunde eller ville lugna sig, han höll om henne och satte åter i gång, precis som om han velat komma i fatt den åtrådda, undanglidande kroppen. Hennes ben särades ännu kraftigare, gav honom plats, en varm hand gled ner över doktorns rygg och lade sig på hans skinkor. Doktorn rörde sig häftigt med händerna om kvinnan, fingrarna borrade sig in i henne. Skinkorna drog sig samman i takt med rörelserna. Kvinnohanden började klämma på dem, mjukt och lätt, liksom för att lugna ner dem. Doktorn andades tungt mot hennes hals, hela hans huvud darrade.
- Du är så fin...
Handen som klämde om hans skinkor kände hur musklerna spände sig häftigt.
- Du är så fin...
Handens lugnande rörelser tycktes säga: du behöver inte ha bråttom, jag går ingenstans, i natt är jag din.
Och han började förstå handens språk, krampryckningarna upphörde, hans rörelser blev långsammare, mer behärskade. Med sin vänstra hand lyfte kvinnan hans heta huvud och ryckte sina läppar mot hans torra, öppna läppar. Men han var inte i stånd att bemöta hennes kyss. Hans mun andades girigt och stötigt.
- Du är så fin..., suckade hon i hans mun.
Nu var hon i doktorns våld, men han försökte förlänga njutningen genom att underkasta sig den mjuka kvinnohanden. Hennes kropp svarade honom, de breda låren klämde hans ben i takt med rörelserna, klämde och gav efter, klämde och gav efter. Hennes stora bröst vaggade honom.
- Du är så fin, suckade hon åter i hans mun.
Den här gången fick hennes suck honom att liksom vakna upp. Han besvarade hennes kyss, deras tungor möttes i ett hett kroppsmörker.
De kysstes.
Hennes hand smekte lugnande. Då kvinnan förstod att mannen var inställd på att njuta länge gav hon sig fullständigt hän. Ett stön växte fram i hennes stora, böljande barm. Och hon tillät sig att bli hjälplös. Brösten och höfterna började darra.
- Du är så fin, kärna mig med din stav, kärna mig..., viskade hon i hans kind och omfamnade honom med båda armarna.
Han simmade i hennes kropp, vågen bar honom framåt, och det kändes som om det aldrig skulle ta slut.
Men plötsligt började vågen växa i styrka, lyfta sig högt, han kände sin kraftlöshet, kroppen började darra av förväntan. Hennes hand lade sig igen på hans skinkor men inte längre i en mjuk beröring. Nu tryckte den befallande och kraftigt, den borrade in sina fingrar. Han kände det som om alla fem fingrar hade haft fingerborgar på sig.
Med ett rytande gick han upp i vågen.
Kvinnan under honom gav till ett stön och ett skri. Han låg ovanpå henne och andades utmattad mot hennes hals.
- Du är så eldig..., viskade hon och strök honom över huvudet.
Då doktorn hämtat andan flyttade han på sig och höjde huvudet.
- Och stark..., sa hon.
Han satte sig på sängkanten och såg på mjölnarhustrun i mörkret. Hennes kropp fyllde hela sängen. Doktorn lade handen på hennes bröst. Hon täckte genast handen med sina handflator:
- Drick lite vatten..."

Mandala 21 april 2000

Knulla med universum

När jag nu arbetstränar mer, vilket är rena semestern jämfört med mitt terapeutiska arbete, ett arbete som är mer intensivt stilla än tidigare, nästan självgående, gör jag mer sällan yoga.

Men i dag gjorde jag ett pass med 27 minuter Sat Kria och därtill 61 grodor :-)

.

Sat kria

Emil Jönssons totala uttömning under OS - sprintfinalen igår bar mig genom övningarna. Till en början kändes det som jag knullade med hela universum. Mot slutet kände jag mig som Inanna hängande död på en krok i underjorden.
Efter långa vilan är jag nu mer avspänd än på mycket länge.

Inanna

Som en skrattbonus hittade jag sen detta klipp:

En lång film om ensamhet

Jag blir genast betagen av Triers omskrivna Nymphomaniac, när inledningens snöfall och tegelväggar för mig i kontakt med den sagolika och sällsamma prologen i hans oförglömliga  Antichrist. Helhetsintrycket  denna gång blir, trots att det är en mycket bra film,  att jag nu känner mig ha vuxit om Trier, och jag känner mig tacksam att hans film klippts ner till hanterbara fyra timmar.

Första delen är oupphörligt fascinerande och Maja Arsovic och Stacy Martin är självlysande som Joe som barn och ung kvinna.
Promenader och träden, särskilt asken, och trädens sus blir inpräglade som goda arketyper under kärleksfulla fader - dotterstövtåg i naturen.
Joes upptäckt av sin fitta/lust/sexualitet skildras underbart livsbejakande, men när den första mannen/snorvalpen gör sin inbjudna, men ytterst okänsliga entré,  börjar nedstigningen i en destruktiv sexualitet. Att ha en mamma som är "a cold bitch"  gör naturligtvis sitt till.

Filmen är två ensamma sexmissbrukares (för mycket och för lite skämmer allt) gemensamma och försonande bikt, även om mannen Seligman mest lyssnar och gör roade, inspirerade och halsbrytande kopplingar till sina många läsfrukter, Bach fugor, erfarenheter av flugfiske m m!


Att följa Joes djupaste nerstigning i sadomasochistisk smärta är svåruthärdligt. Och jag känner en våg av avsmak inför denna dekadens. Men blir sen tacksamt påmind av Emma Gray Munthe i Aftonbladet om den eufori jag kände när män plågade sig själva och varann i Fight club (även om en scen var svåruthärdlig även där). Så det är bra att Trier bereder väg hos mig för kvinnlig emancipation även i detta avseende.
(Sen är det en annan sak, att världen mer behöver, att manligheten blir kvinnlig, än tvärtom.)

Varje kvinna bör få bära sin fitta  och lust med samma stolthet som (den unga) Joe. Och få behålla den lusten och stoltheten.

12 mars 2004

Frosseri och Dubbelkukmannen

Dagen började med att min käresta högläste två intressanta artiklar ur dagens DN:

 http://www.dn.se/ledare/kolumner/till-frossarens-fortret/


http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/hanna-fahl-dubbelsnoppsmannen-ar-vard-att-beundras-for-sin-lugna-sjalvkansla/



o

Livet i en enda tango 11 februari 2005

Nej, låt det inte sluta NU!?

Så tänker jag med omvriden mage, när vi är inne i slutscenerna av "Before midnight", Richard Linklaters tredje film om Celine och Jesse.
I "Bara en natt" mötts de när de är drygt 20 i Wien. I "Bara en dag" nio år senare i Paris och nu efter ytterligare nio år i Grekland.
Jag minns att jag såg  den första filmen recenseras på TV i mitten av 90-talet, utan att den särskilt fångade mej, eftersom jag då var i ett helt annat skede i livet än dessa ungdomar. Därför har jag haft förmånen att nu se alla tre filmerna för första gången och i ett svep. Jag såg klart "Bara en dag" samma dag som jag såg "Before midnight" på bio.
Och vilken lycka det var! För även tvåan slutade med omvriden mage: Hur ska det gå?? Så skönt att jag bara behövde vänta några timmar för att få fortsättningen!

Julie Delpy och Ethan Hawke spelar sina roller alldeles utmärkt och de har säkert öst mycket ur sig själva särskilt i den senaste filmen, där de också står som medmanusförfattare.
Det pratas från början till slut i dessa filmer i progressiv, intellektuell medelklassmiljö och i huvudsak bara mellan huvudpersonerna, men är ändå (nästan) hela tiden spännande. En blandning av (ganska ytliga) existentiella resonemang, samhällskommentarer och en hel del humor och om sex.
Men det som framförallt gör det så spännande är den eviga frågan: Ska de få varann? Och ska de i så fall leva lyckliga i alla sina dagar? Den första frågan får det att skälva inom mig hela andra halvan av andra filmen.

Och dessbättre slutade inte trean, där magen var som mest omvriden, utan det känns uthärdligt att nu få vänta nio år på nästa film.

Unna dej att se filmerna,  så kan vi (eventuellt) diskutera innehållet mer i detalj. Och läs inga recensioner. De spoilar alltför mycket.

Hett sex med Helena

För ett par veckor sedan såg jag Jesper Ganslandts senaste film "Blondie", som är bitvis nästan pinsamt dålig, även om inledningen och andra halvan är ganska bra.
Det var dock befriande att på kommentatorsspåret höra Jespers inställning till filmen, ungefär att den var ett intressant (men misslyckat) försök att göra en skruvad, surrealistisk film i Pedro Almodovars anda.

Sexscenerna med Helena af Sandeberg håller dock hög klass. Hon har en uppenbar talang och förmåga att göra sådana scener på film, vilket vi t ex tidigare i år kunde se i  utmärkta "En pilgrims död". I båda fallen rör det om sexmissbruk och självskadebeteende.
I sitt Sommarprogram, ett av de bästa denna säsong, berättar hon och spelar upp den makaberkomiska episoden om hur det gick till att ljudsätta en misshandelsscen till den serien. Liksom att hennes (livs) bästa och viktigaste scen i "Blondie" blev bortklippt.

Allra starkast intryck av årets Sommarvärdar gjorde Inga Landgré och Theodor Kallifatides.
Gammal är äldst!
Maja Ivarssons program var också en mycket stark berättelse, liksom Kristian Gidlunds, men den har jag hört och blivit mer drabbad av förut. Även Carolina Gynning imponerade i sitt Sommarprogram liksom hon f ö gör även i filmen "Blondie".

Vilka Sommarprogram gjorde starkast intryck på dej?

På äventyr i Venusberget

Den senaste veckan har jag haft riktig Wagnerfrossa med hittills sex direktsändningar från Bayreut. Igår hörde jag för första gången Tannhauser och blev bl a glatt överraskad att dess första akt utspelar sig i  Venusberget !
Ännu mer förtjust och fylld av tragikomiskt gapskratt, som återkom i nattens drömmar, blev jag när jag läste om en stackars okapi vid Köpenhamns Zoo, sexåriga Katanda, som 1994 dog vid åhörandet av en grupp operasångare, som repeterade just Tannhauser 300 m bort i en park. Talesmannen för Zoo Peter Haase: "Hon började hyperventilera och föll ihop i chock. Vi gjorde allt vi kunde, men på lördagen dog hon."
Varför fyller detta mig med gapskratt?? Kanske för att Wagners allkonst kan vara rent livsfarlig för somliga, men en välgörande "hästkur", ett läkande bad för mig som varit plågad och traumatiserad som Wagners gestalter.

Därutöver är det uppfriskande, sinnligt och mäktigt att få möta de förkristna myterna i full skala.

Till sist några ord om påståendena att Wagners kvinnor är menlösa offer? Mannen Jesus offergärning har höjts till skyarna i 2000 år, varför ska inte kvinnornas offergärning, som är både självmedveten, målmedveten och ansvarsmedveten, hos Wagners hjältinnor skattas högt??
Elisabeths "offer" i Tannhauser rymmer största civilkurage för kärlekens och mänsklighetens livskraft. För att inte tala om Brünnhilde i Ringen.
Får se vad jag tänker om Elsa i Lohengrin idag?

Att skriva sig fri

"Trons åskmoln och brösten. Detta var de två punkterna för gemenskap med tremänningen.
Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."

POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget,
 som han själv menar är det bästa omslag
någon av hans böcker någonsin haft.

Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"

Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."

Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.

Erik Jonsson i samtal med Enquist

Per Olov Enquist signerar böcker efter  framträdandet
i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013.

Mer on Enquist och boken: Svd

Örfilen

Sällan börjar jag läsa en bok och blir glad och förväntansfull, men Örfilen av Christos Tiolkas är en sån. Varför är det så oemotståndligt med en eländeskildring skriven med gott humör:
"Med ännu slutna ögon, på väg ur en dröm som löstes upp och redan var omöjlig att minnas slängde Hector en slapp hand över sängen. Vad skönt. Aisha hade gått upp. Han fjärtade i triumf och begravde huvudet djupt ner i kudden för att slippa undan den unkna metanlukten. Jag vill inte sova i grabbarnas omklädningsrum, brukade Aisha klaga vid de sällsynta tillfällen han råkade glömma av sig inför henne. Han hade med tiden lärt sig behärska sin kropp, att bara släppa efter när han var ensam, fisa och pissa i duschen, rapa när ingen annan var i bilen, strunta en hel helg i att tvätta sig och borsta tänderna när hon var borta på konferens. Hans fru var inte sjåpig annars men i fråga om manskroppens lukter och uttryck var det som om hon på sin höjd tolererade dem.
...
En söndagsmorgon när barnen sov över hos hans föräldrar och han och Aisha haft en härlig förmiddag med långsamt, milt, skönt sex och han lagt armarna om henne och viskat "Jag älskar dej, du är min största glädje här i livet, du är mitt allra dyrbaraste" hade hon vridit på huvudet med ett sardoniskt leende och svarat. "Nej, det är jag inte, det är cigaretterna som är din verkliga kärlek, cigaretterna är ditt allra dyrbaraste".
Grälet blev vidrigt och utmattande, de skrek åt varandra i flera timmar. Hon hade sårat honom, knäckt hans stolthet, inte minst när han förödmjukat insåg att den enda anledningen till att han förmådde bibehålla någon sorts behärskning var att han febrigt rökte den ena ciggen efter den andra."

Ska jag än en gång få möta en typ som krisande Lester i American Beauty eller en av Philip Roths romanfigurer? Vet inte, har annat på läslistan just nu, men upptäcker så att Örfilen börjar gå som TV-serie på SVT i kväll. Nice!

Eggande sex?

I kväll ska jag cykla och lyssna på Anna Lytsy, när hon samtalar utifrån sin bok "Fru Freud och jag", som jag läste för 3 år sedan.
Nu minns jag bäst, vilken svår stress huvudpersonen utsätter sig för och tänker att den är svårt att undvika, när jag i en terapeutisk process kommer alltmer i kontakt med mina oläkta trauman. Så minns jag också följande sexscen i början av boken, som kan vara värd att återge nu när "Fifty shades of Grey" blivit västvärldens bestseller. Förvisso destruktiv och självskadande, men också eggande. Eller vad tycker du?

" Vi står lutade mot terrassräcket i vårnatten. Jag mot räcket och Leo mot mig. Jag trycker mig mot honom. Jag putar med rumpan och trycker mig mot hans kuk och viftar på svansen och undrar hur lång tid det ska ta innan han är med. Det dröjer inte länge. Jag känner hur han trycker tillbaka och hur hans andning i mitt öra blir tyngre. Jag fortsätter svanka buffa gnida, jag stöter bakåt med stjärten, och igen. Jag väntar. Och Leo börjar treva längs mitt bälte. Och jag tar bort hans händer och han föser undan mina och jag tar spjärn mot räcket och trycker mig hårt bakåt mot honom.
Och så där håller vi på där uppe på taket mitt i natten med hela staden för våra fötter, tills Leo får nog, tills jag inte orkar hålla emot längre och han tar tag runt mina båda handleder med en av sina stora händer och låser fast mig mot räcket och knäpper upp mitt skärp med sin fria hand och knäpper upp mina byxoe och börjar lirka dem av mig. Jag kämpar emot. Jag håller ihop benen så hårt jag kan. Jag vrider mig i hans grepp, men han är så mycket större, så mycket starkare, han håller mig fast med sin ena hand och hela sin kropp. Han böjer sig fram och biter mig i kinden. Han tvingar mitt huvud nedåt med sitt och tar tag i mitt hår med samma hand som han använder för att låsa mina armar, så jag måste stå med huvudet nedböjt. Han kör in ett ben mellan mina och lyfter upp mig så att jag kasar fram över terrassräcket och hänger ut över det. Över staden. Jag är så upphetsad att jag gnyr högt. Leo har fått av mig både byxorna och trosorna och jag känner hur det klibbar hett i ljumskarna och längs låren, hur hela fittan dunkar, jag känner det hårda kalla järnräcket framför mig och trycker mig ömsom framåt, mot det, och ömsom bakåt, mot Leo, mot den där kuken som jag vill att han ska stoppa in i mig och köra hårt fram och tillbaka tills jag blir befriad.
Jag är så upphetsad där jag hänger fastklämd mellan balkongräcket och Leos kropp mitt i natten åtta våningar upp att jag håller på att komma av situationen i sig. Av att jag förenat mig med Leo och förlagt min lust till hans så som jag gjort, av att jag är ett med honom och att det är vi två tillsammans som sätter på mig på takterrassen. Vi två som tagit över min vilja. Att det är Leo och jag tillsammans som tar över hela mig. Så att jag slipper ifrån. Så att det faktiskt inte skulle spela någon roll om jag tippade över räcket på riktigt, inte just där och just då när jag flyttar över allt till Leos strävan och blivit honom mer än mig själv.
Jag står så, fastklämd, och jag blundar och tar emot och mina höftben slår och skrapar mot terrassräcket så att jag får skrubbsår på dem som kommer att ta flera veckor att läka och ändå vill jag bara att Leo ska fortsätta, att jag och han tillsammans ska stöta och skava mig tills jag börjar blöda på höftkammarna, tills jag börjar rinna ut och bort på alla sätt som går och på så sätt får dispens från mig själv och när förtrollningen bryts och det är över och ryckningarna ebbat ut och jag börjar må illa och Leo släppt sitt grepp om mina röda ömma handleder och jag kasat ner från räcket och bort från det drar vi upp våra respektive byxor igen och tar två målningar var och smyger längs trapporna för att inte väcka någon och vi är för trötta för att ens tvätta oss eller borsta tänderna när vi går och lägger oss."

Lundells(p)ex

Jag försökte läsa Lundells "Jack" redan när den kom på 70-talet, men gav snart upp och avfärdade den som en flummig och omedveten drogberättelse.
I början på 2000 - talet gjorde jag ett nytt försök och mötte då en ensam sökare, antagligen den spegelbild av mig själv som fått mig att sluta läsa på 70 - talet.
Först i somras läste jag ut hela boken och fann då en både medveten och spontan skildring av (försök till) självständigt vuxenblivande och även mycket humor och ordglädje:

"Låg vid Trollsjön och oroade mej för att få stånd så att jag skulle bli tvungen att ligga kvar till kvällen för att kunna gå därifrån med hedern i behåll. Naturligtvis fick jag stånd. Och tvingades börja mana fram bilder av tidningar som blåste över vindtorra gator och granskogskvantiteten i Medelpad och problemen med att lära sej Pythagoras sats och sånt. Till slut var den slak och jag skyndade mej iväg. Jävla kuk.
Måste få knulla, sa kuken. Annars gör jag om det."
...

"Bart och Ritva drog snart iväg till sovrummet. Och där satt jag. Med den har Ebon och min mätta snok. Som inte alls ville vara med. Men jag måste ju i alla fall så jag strök henne väl över kinden och sa att hon va söt och ledde henne varligt till min säng och där låg vi sen i två timmar tror jag, med kläderna på och hånglade, som det kallas och när hon frågade hur gammal jag är och jag svarade tjugotre så trodde jag inte på vad jag sa. Kan ju inte vara mer än femton som ligger och torrknullar en brud mitt i natten och i två hela timmar. Till slut gjorde det så ont i underlivet att jag föreslog en promenad ner till sjön. Och, det måste jag beundra henne för, utan att visa någon som helst besvikelse tog hon mej i handen och vi gick ner till sjön i gryningen. Och gick väl där och konverserade så gott vi kunde och det kändes ungefär som om jag var ute och gick med morsan. Och så såg vi på sjön. Som rök. Och så gick vi upp till huset igen och hon tog en taxi hem vid halv fyra.
Jag tog mej en bärs och studerade Nackamastens blinkningar och undrade vad det var med mej och så fick jag stånd. Det kanske är mej själv som jag är tänd på.
Bart kom flämtande ut från sitt rum och såg lycklig ut i kalsingar och rufsigt hår.
Herregud! sa han och slog sej ner bredvid.
Ja, herregud, sa jag.
Hur var hon?
Vem då?
Ebon så klart.
Ja, hon var väl okej.
Sa du är ... förlöst nu då.
Tja.
Låg du inte med henne?
Jo det gjorde jag. Måste ju.
Jamen hur var hon då? Var hon vild? Tog hon för sej? Eller låg hon bara där och tog emot?
Vi tog aldrig av oss kläderna.
Han skakade på huvudet och gick in till sin dam igen.
Men natten var sval."

Ett par veckor senare:

"Det här ar ju jävla kul, skrek han. Ritva, för fan, RITVA! KOM HIT! Och ta med dej den där båten som ligger i skåpet i mitt rum.
Och hon kom med en liten vacker skuta i plast och Bart körde överlycklig omkring mellan våra ben och armar och plutade med läpparna och gav order till besättningen. Han lät ankaret gå mellan Ebons ben och sade sej vara tvungen att skicka ner en dykare för att undersöka om det fastnat ordentligt i botten och så dök han. Och Ebon for upp, tydligen kittlig, så att vattnet forsade öyer kanterna och blötte ner allt inklusive Ritvas fötter och ben och jag tog henne i armen och drog ner henne. Och fyra personer är väl ungefär vad som får plats i ett badkar. Bart skruvade på duschen och med vild glädje plågade vi varann med dom vinande vattenstrålarna och hade förbannat roligt och började slita i varandras tröjor som snart for iväg med smaskanden in i kakelväggarna under jublande skrattsalvor. Det var ingen som helst hejd på nånting längre! Vi for upp och ner i badkaret och skrek och sprutade vatten och slängde blöta svampar på varann och var värre än en drogad lekskoleklass.
Efter ett par timmars vattenlek drog jag med mej den halvnakna Ritva in i mitt rum och låste för säkerhets skull dörren. Ormen hade blivit uppjagad som en komet av att se och känna hennes bröst i badrummet att jag ville och ville fort som fan och hon med och under andfåddhet och ivrighet slet vi av oss vad som var kvar i klädväg och hon slängde sej tillbaka på sängen och särade på låren och sträckte ut armarna. Och jag dök rakt ner i hennes sköte och kysste henne och slickade henne och vispade runt med tungan i hennes stjärt till hon började grymta och jag gled upp över henne och knullade henne och hon knullade tillbaka. Ja jävlar!"



Igår hade jag för första gången riktigt kul på UDI:s Söndagsdans (länge sen jag var där). Mycket kontakt med en glad och lekfull, skuttande 4-5-åring i mig. Varje gång lika glatt överraskad och barnsligt förtjust, när jag återfann min partner efter två frisnurrar.

Längtan efter Liv

Det är sällan jag känner någon lust att lämna lägenheten, men när jag fick se en affisch för årets Littfest , som lyfte fram Liv Strömqvists namn, kände jag ett il av lust att besöka den och beskåda och lyssna till Liv.
Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:

"Vem pratar du med när du är ledsen?"

Svaret blev:

Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%

Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.


"Sorgearbetet, det är som vilket arbete som helst. Man går upp på morgonen, äter frukost. Sedan sliter man hela dagen, bär, lyfter, staplar.
Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."



Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB

En sexdröm

Jag är hemma hos K. Stämningen är avvisande, (spelat) nonchalant avvisande med inslag av aggressivitet, men K ska bjuda på soppa. Det är en äcklig mjölksoppa som jag ser på en flat tallrik.(Detta får mig efteråt att förstå att detta avspeglar min första tid i livet.)

Plötsligt är jag bakom K:s nakna rygg, som är mycket levande och sensuell med mättad drypande färgskala. Dessutom täcks hela ryggen av en vacker tatuering. (Vi såg Lisbeth Salanders/Noomi Rapace tatuerade rygg i Flickan som lekte med elden häromdan.)

Tatureingen är en orangefärgad variant av en gammaldags diagonalmönstrad tapet, som vi har i nedre trapphallen i huset där jag växte upp. Mycket vacker och med strålande färger täcker den K:s rygg.

Då känner jag att mitt ollon är inne i henne. Skönt omslutet.

I samma stund vaknar jag av att jag är otrogen. Bannar mig själv att jag inte kan tillåta detta ens i en dröm. Men i drömmen är det drömda verkligheten och tack vare att jag vaknade minns jag drömmen. Jag har kvar ett skönt stånd och så slår mig det bästa av allt; ryggen och tatueringen drömde jag i vackra klara färger! Annars brukar mina drömmar nästan alltid vara i svarta nyanser.

Det goda, saliggörande nuet läker min traumatiska start i livet och färglägger tilllvaron ända in i drömmen.

Fru Freud och jag

Boken "Fru Freud och jag" av Anna Lytsy handlar om en kvinnas liv under de sju år hon går i psykoanalys. Om man går, har gått eller funderar på att gå i någon form av samtalsterapi, så är det intressant, spännande och hoppingivande läsning.

För mig handlar boken bl a om att hantera sin avskildhet. En avskildhet som både jag och bokens huvudperson kastades in i direkt efter vår födelse, vilket fick förödande och traumatiska följder för vårt känsloliv, vår grundläggande kompass i livet.
Kvinnan i boken försöker (förgäves) befria sig från sin känsla av avskildhet bl a genom att utsätta sig för destruktivt sex och leva i en destruktiv relation. Under psykoanalysens och bokens gång lär hon sig inse detta och göra livgivande och närhetsskapande val.

Recensioner av boken: SvD, Kulturen, AB

Moget sex

I den fina tyska filmen ”Sjunde himlen” (Wolke 9) bjuds vi på passionerat sex mellan äldre människor. Aldrig har jag heller sett så varma och innerliga blickar utbytas i en film och även tystnaden tillåts tala. Vi får möta kärlekens hjärta och smärta, mest hjärta.
I en vacker och sensuell scen betraktar den kvinnliga huvudpersonen sin yppiga, nakna kropp i en spegel. Mannen som hon förälskar sig i är 76 år. Det är först lätt besvärande och sedan befriande att se deras nakna kroppar mötas i omtumlande älskog.

Vi matas på film och TV med sex mellan unga, slanka, vältränade människor t ex i serien ”True blood”. Jag tror att vår mentala bild av vår egen ålder tenderar att stanna vid vår fysiska toppunkt dvs i 25- årsåldern. För min del vägrar jag i alla fall att uppleva mig som en enda dag över 40 och blir förvånad och lätt stött när någon (alltfler) ser mig som en gubbe.
I somras dansade vi nere på kajen till riviga Stones- och Creedancelåtar. Jag tittade runt på de andra dansande paren och undrade: ”Vad gör alla dessa gamlingar här? Det här är ju musik för oss unga!

Hur en slipsten ska dras

Det här inlägget innehåller spoilers om Lars von Triers film "Antichrist".



Det har kommit igång en intressant diskussion kring von Triers filmer och särskilt "Antichrist". Hans kvinnosyn, manssyn , syn på auktoriteter m m debatteras. Fyndigast är onekligen Malin Krutmejier med påståendet att den manliga auktoriteten i "Antichrist" får bokstavligen känna på den slipsten han bildlikt är så övertygad om hur den ska dras. Kul vinkling, som jag nu lätt kan uppskatta, när det gått ett par månader sedan jag såg filmen, som då drabbade som ett välgörande dråpslag. Aldrig har döendet skildrats så intensivt levande som i denna film.

Camilla Grepe tar upp något viktigt när hon menar att filmen är en uppgörelse med von Triers egen mor. Men modern ryms i så fall inte bara i den kvinnliga huvudpersonen utan även i den rationelle mannen. Lars von Trier har berättat hur hans mor (eller var det båda föräldrarna?) besvarade hans ångestfyllda fråga om han kunde dö under nattsömnen med det rationella svaret att det var möjligt. Snacka om att i den moderna uppfostrans och ärlighetens namn rent sadistiskt traumatisera sitt barn i stället för att trösta det!

Förvisso är filmen barnslig. Både genom att den är så gränslös och genom sin nyskapande (skräckinjagande) lekfullhet, som är ett av von Triers bästa kännetecken. Gränslösheten tar sig ett mäktigt utryck i inledningsscenen, där barnet full av lycka stiger ut bland de virvlande snöflingorna och lever fullt ut ända in i dödsögonblicket. En verkligt evangelisk bild av hur vi bör leva våra liv och förvisso en ironisk kontrast till det elände som barnets död skapar hos de vuxna föräldrarna.

Mareet Koskinen är klok när hon frågar om inte mannen och kvinnan i filmen kan "(också) ses som ett slags representanter för olika sidor av ett och samma väsen eller person, som går i dialog eller klinch med varandra i ett slags psyko­drama".

Måhända lustmördar von Trier sin mor i strypscenen, samtidigt går här mannen sin kvinna till mötes, stiger ur sin rationalitet, in i ett intensivt dödligt samspel, lika intensivt och ömsesidigt, ja mer ömsesidigt än i filmens inledande samlagsscen. Därigenom har mannen konfronterat och integrerat sin demoniska, irrationella sida och linkar ut ur filmen befriad och hel. Samtidigt frigörs och återuppstår alla kvinnor/allt kvinnligt som förtryckts och dödats genom historien. Och återtar sin plats i världen. Se där en riktig Happy end - tolkning av denna verkligt mångbottnade film.

Om Lars von Trier tar del av diskussionen tror jag att han skrockar belåtet över att så många, t o m ledarsidor, vill vara med och vrida och vända på hans verk. Han vet verkligen hur en slipsten ska dras!

Mer om Anti-Christ:
Vår rädsla för speglar
Naturens hämnd. ”Antichrist” är en profetisk miljöthriller
Den inre rösten

Är det rimligt?

"är det rimligt att begära att kärleken förblir oförändrad då allt annat omkring oss förändras och förflyktigas?"
...

"Du blev det barn jag aldrig fick...Glupsk, lycklig och ledsen som ett barn. Att älska med dig var att förflytta sig tillbaka i tiden. Du smekte mig inte, du åt upp mig. Jag njöt av det och av ditt sätt att se på mig som barn ser på en ny leksak, jag lät mig gärna vara en leksak i dina händer, fast jag ibland undrade när lusten skulle komma att få sönder mig för att se inuti mig.

... Det är sant som de säger: Det du inte gör med din hustru, det gör hon med en annan.

Det kan låta cyniskt, det är ändå så att det är väldigt sällan man behandlar hustrun som den älskarinna hon vill vara. Ingen vet varför det är så.

Jag njöt av min kropp och av din, skamlöst, gränslöst, bortom alla hänsyn. Du lärde mig skratta när lusten var som störst, att hålla ögonen öppna under de där sista sekunderna före orgasmen.

Ändå räckte detta inte till. När jag lämnade ditt hotellrum gick jag tillbaka till min man. Det hände ibland att jag låg med honom på natten efter att ha varit tillsammans med dig hela eftermiddagen. Jag gick från ditt rum med en glöd under huden, med en pyrande brand i lemmarna och det blev min man som släckte den branden. Det var bara han som kunde göra det. Att krypa in i hans famn var som att ta på sig sitt äldsta nattlinne, hans välbekanta kropp erbjöd vila och stillsam tillfredsställelse, den lämnade mig inte i uppror utan i en villkorslös trygghet och jag sov aldrig så gott.

Jag undrar om jag inte är ett monster. Hur kunde jag flytta från den ena sängen till den andra utan att gå sönder? Det kunde jag... Du räknade mina orgasmer som om du samlade bevis för min kärlek, gång på gång uppmanade du mig att komma, ingenting hetsade upp dig lika mycket och du hårdnade i mig ännu mer, du tröttnade aldrig och du väckte mig på nytt och på nytt.

Så här har jag aldrig talat förr, även det lärde jag av dig. Du viskade obscena ord i mitt öra, du ville få också mig att säga sådana och jag gick med på det, inte för att jag blev upphetsad utan därför att det var en underbar frihet från mig själv. Jag var inte längre en stukad, hämmad, av tre missfall märkt medelålders kvinna, utan en ung amason i vällustens tjänst, en modern kvinna som inte gömde skötet mellan benen utan bar det högt och tydligt på pannan."

ur Vänner och älskare av Theodor Kallifatides