Sommar i sorg

Tyngd
Tryck
Anspänning
Avskurenhet
Låsning
Stillastående
Uttorkning och död

Så känns sorgen i min kropp.

"Mycket har den lärt som känner sorgen." Citatet ur Rolandssången från 1100- talet finns på försättsbladet i Henning Mankells "Svenska gummistövlar", en riktigt trivsam eländeshistoria. Jag lyssnar på den så fint inläst av Anders Ekborg , även om kvinnorösterna irriterande får samma avvisande röstläge, och vill verkligen inte att den ska ta slut. Trivs så bra i sällskap med den långt ifrån genomsympatiske, avdankade läkaren Fredrik i sin husvagn på skärgårdsön. Dessbättre somnar jag snabbt in, när jag börjar lyssna inför middagssömnen, så den räcker länge än.

Gummistövlar är fortsättning på "Italienska skor". men kan läsas fristående. Själv minns jag bara att den boken också är mycket bra, och myrstacken!

När jag skrivit detta, inser jag; tyngd och tryck, ja. Anspänning, avskurenhet, nja. Låsning, stillastående, uttorkning och död, nej. Åtminstone inte i mitt varande.
Jag är en tung, mäktig, obeveklig flod (i vardande).

Längtan efter Liv

Det är sällan jag känner någon lust att lämna lägenheten, men när jag fick se en affisch för årets Littfest , som lyfte fram Liv Strömqvists namn, kände jag ett il av lust att besöka den och beskåda och lyssna till Liv.
Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:

"Vem pratar du med när du är ledsen?"

Svaret blev:

Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%

Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.


"Sorgearbetet, det är som vilket arbete som helst. Man går upp på morgonen, äter frukost. Sedan sliter man hela dagen, bär, lyfter, staplar.
Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."



Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB

Med modersmjölken

"Jag accepterar inte att du visar din sorg över den känslomässiga försummelse, som jag utsätter dig för. Visar du din sorg överger jag dig och du kommer att dö."



Sakta, sakta håller jag på att frikänna mig från den dödsdomen.

(Inspirationen till ovanstående formulering av en gammal insikt har jag fått tack vare böckerna:
"Sorgbearbetning", och "Lev som du vill och inte som du lärt dig". På videon sjunger Kiri te Kanawa "Sola, perduta, abbandonata" ur Puccinis opera "Manon Lescaut".)