Lovsång till sorgen

"Himmel, helvete och allt däremellan", så heter Anna Kåvers nya bok. I förordet skriver hon:
"Glädjen går att öka och sorgen att minska. Rädslor kan bli utmaningar och ilska kan omvandlas till konstruktiv kraft."

Jag vill lyfta fram sorgens positiva och livsviktiga sida. Missnöjet stönar i mig varje gång någon gråter på film eller TV och det bemöts med repliker som "Gråt inte!" och glädjen väcks i mig varje gång gråten välkomnas.

Sorgen kan kasta mig till marken, så att jag får känna mig liten, svag och buren. Sorgen ger mig vila och gör mig mer ödmjuk. Sorgen kan delas och tröstas. Sorgen skapar samhörighet och närhet. Problemet är inte sorgen. Problemen är bristen på möjlighet att få dela den, bli tröstad, få känna samhörighet och närhet. Sorgen är inget problem. Sorgen är en sund reaktion på oundvikliga livsvillkor, som separation och död. Sorgen är en sund reaktion på orimliga livsvillkor, som för lite utrymme för mina djupaste behov och för min (med)mänsklighet. Sorgen lär mig lyssna bättre på mig själv och andra. Får mig att lyssna lyhört på djupet och på de små finstämda nyanserna i livet.
Sorgen städar bland krav och måsten. Den erbjuder mig möjlighet att få luta mig tillbaka och känna att jag lever.

Om boken: Svd

Varmt om hjärtat

Något som ligger mig varmt om hjärtat är hur vi ska kunna tygla vårt habegär och det gör mig glad, när Anna Kåver

(Bild från DN)
tar upp saken i en intervju i DN:

"de negativa känslorna – framför allt rädsla och ilska, men också sorg och skam – tycks ha förkörsrätt i vår hjärna. Att vi hela tiden snabbt måste kunna upptäcka och avvärja brister och faror, verkliga eller upplevda, gör att det går långsammare för oss att identifiera möjliga källor till glädje och njutning.

Förklaringen är att det reaktionsmönster vi bär med oss en gång utformades för grott- och samlarliv. Det som var viktigt då var att på ett tidigt stadium upptäcka hot. Och systemet kopplas på väldigt snabbt. Vår hjärna är helt enkelt inte anpassad för att ta emot ett ”tillfredställt” tillstånd, menar Anna Kåver.
– Den söker hela tiden bristtillstånd.

Vilket kan vara en förklaring, tror hon, till att vi i västvärlden, som har de flesta basala behov tillfredsställda och ofta lever i överflöd, ändå är så olyckliga som vi faktiskt är.
– Vi äter och dricker oss sönder och samman, blir deprimerade och konsumerar psykofarmaka i oanade mängder.

Hjärnan tycks fortfarande vara inställd på att arbeta efter principen ”sök efter mer av något” (mat) samt för att pejla och tackla faror och hot (säkerhet), hur välnärda och trygga vi än är.

– Hjärnbanorna för de sökmekanismer som ska minska ett bristtillstånd eller avvärja ett hot är så väl uppkörda att de närmast är att betrakta som breda sexfiliga motorvägar, jämfört med de små skogsstigar som finns för nöjdhet och tillfredsställelse.

Det här utnyttjas förstås av marknadskrafterna som öser reklam över oss. Reklam som betonar bristerna i vår tillvaro – brist på skönhet, brist på nya bilar och tjusiga hus. Men det går helt enkelt inte att konsumera sig fram till lycka, visar forskning inom den så kallade positiva psykologin, ett helt nytt område inom den psykologiska forskningen. Vi vänjer oss vid nya saker. När vi levt med det nya ett tag känner vi mättnad, vi tycker att något saknas och hjärnan börjar söka efter mer.

Enligt lyckoforskarna är det i stället genom olika former av medkänsla som vi kan odla vår lycka – genom att uttrycka tacksamhet, göra snälla saker, lära oss att förlåta och ta hand om vår kropp. Vare sig pengar, konsumtion eller status är förknippade med lycka, enligt de studier som gjorts. Det är däremot förmågan att vara generös, förnöjsam och omtänksam mot andra."