Jag har fått en ny favoritförfattare!!
Stina Jackson sätter tydliga och så vackra ord på min inre ödemark. All denna ensamhet och torftighet gestaltar hon i en spännande berättelse. Livets obeveklighet ställs mot en stark, ofta missriktad, livskraft. Liksom i Silvervägen korsar två historier varann. Fast här görs det ännu bättre och mer berörande. Jag var inte helt förtjust i det thrillerartade slutet på Silvervägen, men här flödar tårarna både länge och väl. Vilket vackert slut!
En del menar att Jackson odlar (Norrlands) stereotyper, men i min läsning är det fråga om arketyper. Hon skildrar existensens mörka sida, en instängdhet i arv och miljö, som kämpar mot en underlägsen, men ursinnig strävan efter sanning och ljus.
