Nässlorna blomma

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest."

Så lyder några rader ur "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, som vi fick läsa när jag gick i sexan, vilket gjorde att jag sedan aldrig läst något av sedemera 1974 års Nobelprisvinnaren i litteratur. Sockenungen Martins utsatthet, ensamhet och känsloliv kom alldeles för nära min egen situation, även om de yttre omständigheterna var mycket olika.

Bilderna i inlägget är tre av bokomslagen, som använts till boken, vars totala upplaga är ca 400 000 exemplar.

För några år sedan såg jag en mycket bra TV-film om Harry, om hans starka längtan efter mamma, som försvunnit till USA, några år efter pappans död. Senare dör även hans storasyster och syskonen splittras. Men före dessa tragedier tycks Martin eventuellt ha fått uppleva  några första goda år, till skillnad från mig, som slungades ut i rymden och blev en känslomässig Aniaravarelse redan några veckor efter min födelse.

Möjligen var det först i filmen, som jag fick veta att Harry, liksom min pappa, tog sitt eget liv, något som jag tror länge hölls borta från offentligheten.

I sista avsnittet av en tredelad utmärkt radiodokumentär, som jag lyssnat på nu i samband med att jag åter läst "Nässlorna blomma", fick jag också veta att Harry stack saxen i sin mage, när han var på dagen lika gammal som Moa Martinson var på sin dödsdag, vilket medförde att han avled några dagar senare. (Moa var 14 år äldre.)

Det enda som väcks till liv att jag minns från läsningen av boken i skolan är hur Martin hugger ihjäl en kalv, som ätit och skitit på hans mödosamt hopsamlade lövrisknippen, vilka han straffkommenderats att färdigställa en frisöndag. Förvisso en dramatisk höjdpunkt i boken.

Harrys liv var väldigt turbulent vid bokens tillkomst. Han hade flytt från Moa, var på väg att gå till sjöss igen, men ångrade sig (inför Moas självmordshot) och färdigställde boken. Att skriva den och återvända till sin barndom rörde så klart också upp mycket starka känslor. Det gör att boken får något ofärdigt och splittrat över sig, som samtidigt ger den stark nerv och närvaro i något som annars var tänkt att bli en stor episk berättelse.

Slutet är klassiskt tvärt... (Staffan Söderbloms efterord berättar att det tänkta slutet i manuskriptet fortsätter berättelsen längre.)

Skildringen av hur Martin dessförinnan trevande knyter an till Tyra är väldigt fin.

I radiodokumentären och efterordet till boken citeras ur ett brev, som Harry skrev till Tor Bonnier vid tiden för bokens tillkomst i mitten av 1930 - talet. Ord som jag till fullo kan identifiera mig med, förutom den allra sista kusliga förutsägelsen:

"Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. [...]  Jag tillhör av födelse och öde vandringen, vägarna och haven. Min är längtarens hytt. Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång skall döda mig."