Jag har fått en ny favoritförfattare!!
Stina Jackson sätter tydliga och så vackra ord på min inre ödemark. All denna ensamhet och torftighet gestaltar hon i en spännande berättelse. Livets obeveklighet ställs mot en stark, ofta missriktad, livskraft. Liksom i Silvervägen korsar två historier varann. Fast här görs det ännu bättre och mer berörande. Jag var inte helt förtjust i det thrillerartade slutet på Silvervägen, men här flödar tårarna både länge och väl. Vilket vackert slut!
En del menar att Jackson odlar (Norrlands) stereotyper, men i min läsning är det fråga om arketyper. Hon skildrar existensens mörka sida, en instängdhet i arv och miljö, som kämpar mot en underlägsen, men ursinnig strävan efter sanning och ljus.
4 kommentarer:
Silvervägen var verkligen bra! Måste helt klart läsa Ödesmark också. :)
Ja, får se om även du tycker att Ödemark är ännu bättre!
Jag har läst den boken och den var bra, men jag minns inte alls vad den handlade om!
Ja,sånt känner jag igen! Viktigast är väl den bestående känslan.
Skicka en kommentar