En bulldozer i upplösning

Numera är mina nattliga drömmar oftast fyllda av positiv närhet till andra människor. Jag rör mig bland andra och vi vill varandra mestadels väl.

För några år sedan drömde jag däremot en ständigt återkommande typ av dröm: Jag är ensam i ett öde landskap. Emot mig kommer en stor, hotfull, zombieliknande figur och jag skjuter förtvivlat mot honom. Han stapplar nästan opåverkad genom kulregnet tills han når fram till mig och har mig i sitt våld. Då vaknar jag med ett befriande ryck.

Drömmen är en bild av mitt arroganta och burdusa överlevnadsjag, som okänsligt och envetet kämpade sig fram och försökte köra över allt och alla i min omgivning, vilket framförallt lyckades gentemot mig själv och mitt inre barn.
Nu äntligen närhet. Dock ännu i svart(vitt).

En liknande personlig utveckling beskrivs i filmen "Där regnbågen slutar". Min favorit bland Rikard Hoberts filmer.

Vad och hur drömmer du?