I 30 år (1972 - 2002) var jag en som bar budkavlen om solidaritet, rättvisa och ett gott liv för alla, genom världen. En hedervärd insats att vara stolt över.
Den dåliga sidan var den djupare bevekelsegrunden och de personliga konsekvenserna.
"Du är värdelös. Det vore bättre att du inte fanns." Detta DNA planterade mamma i varje cell i min kropp från mycket späd ålder. Och i kontrast till detta fanns allt levandes inneboende livskraft. Att både iscensätta och bekämpa denna värdelöshetskänsla blev min livsluft.
Nyligen har jag lyssnat klart på den otroligt bra boken Shuggie Bain. Den beskriver med ohygglig och träffsäker realism detta tillstånd och utgångsläge för vuxenlivet. (Inget av den yttre, materiella misären har jag behövt uppleva. "Bara" den inre.)
Har en inte fått en klar politisk kompass under uppväxten, får en den ofta av tidsandan.
Jag blev vuxen i revolutionernas tid. Kubanska revolutionen blev min förebild. En skara män landstiger, men bara 17 st överlever och samlas uppe i Sierra Maestra. (Besökte platsen med Nordiska Brigaden år 1990.) Ett par år senare hade de rest kubanska folket och tågade in i Havanna. En mot alla odds - historia, som perfekt passar ihop med mina djupaste bevekelsegrunder.
När en av dem, Che Guevara, senare försökte samma sak i Bolivia gick det dock sämre.
Vietnams seger över USA, Ungdomsrevolten, Kvinnokampen, De vilda strejkerna, Kulturrevolutionen, De portugisiska koloniernas frigörelse, Antiapartheidkampen, Revolutionen i Nicaragua och kampen i El Salvador osv.
Jag var med på framgångståget. Kamp lönar sig! Att därtill vara s k extremvänster och "Stalinkramare" var ett osvikligt sätt att iscensatta och motsätta mig den djupa värdelösheten och att kräva existensrätt. Avskyvärt i mångas ögon.
Dessa djupa, oemotståndliga bevekelsegrunder begrep jag först långt senare.
Först sent har jag också begripit att jag sårat och varit respektlös mot en del kamrater i det interna politiska arbetet. Jag tänker framförallt på Gunnel och Anne i Växjö i början på 80 - talet, men förmodligen har jag även sårat andra. Jag har inte ens sagt förlåt och nyligen nådde mig dödsbud för Annes del. Hon och hennes Manfred betydde så mycket för mig under många år. Blev ett slags reservföräldrar då på 70 - talet, när jag egentligen var vuxen, men ändå inte alls var det, vilket hade sina ofrånkomliga, fullgoda skäl, just i mina bevekelsegrunder, de oomfamnade värdelöshetkänslorna.
Förlåt, och stort och varmt tack, Anne! Må du vila i frid och salighet.
På 80 - talet ebbade vänstervågen ut och ersattes av nyliberalism och högervåg. Där den senare nu skördar ständiga framgångar. Detta var absolut inget som hejdade min kamplust. Jag var innerst inne ett spädbarn som kämpade mot en totalt överlägsen vuxenvärld. Perfekt synk med världsläget!
En människas resurser är dock inte outtömliga. Förutom det politiska arbetet tog hårt yrkesarbete, som jag var illa lämpad för, men gick hand i handske med mina djupaste bevekelsegrunder, och mitt fortsatta missbruksmässiga akademiska pluggande, ut sin rätt.
Den viktigaste orsaken till att vi slutligen skaffade barn 1992, var för min del att jag behövde en paus. Ett lugnare liv. Och ytligt sett fick vi det. Vi var barnlediga i tre år och flyttade ner till mitt gamla föräldrahem i Småland. Lugnt blev det inte! Åsa hade flera stora utställningar, jag pluggade (ett år på heltid m m), jag kämpade intensivt (och förgäves) för att få mitt fadderbarns bror släppt ur fängelse i Israel, vattenskador på huset krävde stora insatser osv. Resultat: Jag förde vidare den känslomässiga försummelsen till min dotter och fick panikångest.
Det senare är en lyckoskänk, fast till början ett oerhört helvete, när polletten och insikterna långt om länge ramlade ner. I ytterligare sju svåra år arbetade jag vidare och brände ut mig. För resten av livet? Eller i vart fall de femton åren fram till pensioneringen. Efter fyra år som pensionär och nu med extra pandemivila är jag kanske i hyfsad balans? Fast jag är bra på att rastlöst sysselsätta mig, som nu med detta frenetiska skrivande.
Hursomhelst, pensionärslivet är det första jag företagit mig (förutom akademiska studier), som jag har uppenbar fallenhet för.
För att avrunda. När vi flyttade till Umeå 2002 och jag blev sjukskriven på heltid, insåg jag att mitt politiska arbete är oförenligt med mitt tillfrisknade och slutade.
Idealen och partiboken finns kvar.
Jag är kommunist.
Jag bor i en kommun,
Jag tror på det gemensamma.
Appellmöte i Växjö 1985
