Det behövande barnet

Tack vare Linda Skugges omdebatterade skoningslösa sågning, har jag nu lyssnat på Kristina Sandbergs En ensam plats, alldeles förträffligt inläst av Ellen Jelinek. Även boken är förträfflig; öppen, ärlig och fint berättad. Att bröstcancer kräver en så lång och svårt behandling, och uppföljning för den som blir botad, är ny kunskap för mig. Min mamma hade bröstcancer på 60- talet. Fick ta bort ett bröst och fick strålning och skador. Blev frisk från cancern. Förstår nu att detta kan ha bidragit till att trigga hennes allt nervigare och sämre mående. 

Kristinas värsta ångest är naturligtvis att dö ifrån sina ännu små barn. Hon drabbas vid denna tid även av sin pappas död och mycket andra tuffa saker. Särskilt jobbigt är det att de flesta i hennes omgivning inte kan/vill/förmår förstå och bekräfta henne. I boken framstår hon som något sjåpig och gnällig. "Hon som är så framgångsrik har väl inget att klaga över". 

Dessa saker; bristande bekräftelse, gnäll och sjåpighet, känner jag lätt igen hos mig själv, och det är väldigt befriande att Kristina ger luft åt dessa föraktade egenskaper. (Jag tror f ö det är detta, som får Linda Skugge att "gå i taket". Hon skriver själv förbluffande naket och sårigt om hur hon sjuk står på gravkanten och kämpar heroiskt (och åker Vasaloppet). I varje intervju hon gör, är detta huvudtemat. Hon har det värst och är bäst. Fascinerande läsning!)

Kristinas porträtt av svärmodern är nog det, som jag kommer att minnas längst, vid sidan av formuleringen "det behövande barnet". Min viktigaste insikt och strävan kretsar kring våra inre barn, men uttrycket "det behövande barnet" är nytt för mig. Så välfunnet och bra!

Så skönt att Benjamin Ingrosso lät det barnet få ännu tydligare plats i sitt fina Sommarprogram igår på midsommardagen!

En helt vidrig natt, när bara döden återstod

Jag lider av tinnitus sedan 2015, efter att under två dagar stått och arbetat med en kapsåg. Hade givetvis hörselskydd, men de satt över en buff, så att öronen låg inte omslutna av hörselkåporna, vilket  jag antar de borde gjort. När jag vaknade på natten med ett tjut i huvudet, kände jag att livet var över. Helt omöjligt att leva med detta. Dessbättre lindrades symtomen och efter en tid kvarstod något som kan liknas vid intensivt sjungande syrsor. Det är i båda öronen, men mest på höger sida, så det är där jag hör det. Med tiden har jag blivit så van vid det att jag mestadels inte alls tänker på det. Vid ett par tillfällen har det åter övergått till tjut, vilket gjort mig helt förtvivlad, men det har dessbättre försvunnit efter någon timme.

Förra vecka blev jag själaglad att efter visst arbete få igång min röjsåg och körde med den en stund. Använde (gamla) hörselkåpor. Tinnitusen förvärrades.

I går natt vaknade jag och kände mig totalt invaderad av detta. Jag kände att oljudet tagit över hela mitt livsutrymme. Jag höll på att maktlös förgås inne i ett skoningslöst inferno. Det triggade en mycket stark, kvävande ångest i främst bröst och mage. Jag såg döden som enda utväg. Ofta har jag på denna blogg beskrivit mina traumatiska smärtor som väldigt svåra, men det jag tidigare upplevt är INGENTING mot detta.

Orsaken är att utväg saknades. I panikångesten och den traumatiska smärtan finns en utväg, kamp för livet och läkning. Nu var jag däremot helt maktlös, helt utan annan utväg än döden.

Så kan jag nu till fullo? förstå den som väljer självmordet inkl. min pappa. Även om jag tror att många självmord också drivs av en aggressivitet och försök till slutgiltig hämnd.

Jag uthärdade dock natten, tack vare att jag har erfarenhet av 25 års arbete med att hantera och läka traumatiska smärtor. Gick inte ens upp, tände ljuset eller väckte min käresta. Aningen att den svåra ångesten var något förträngt från min allra första tid i livet, när jag också blev maktlöst tillintetgjord av fysik och känslomässig försummelse hjälpte mig också. Rent praktiskt lyckades jag trots allt att somna om i omgångar genom att lyssna på ljudböcker.

På morgonen var tillvaron hanterlig och bra igen. I natt har jag sovit bra, trots den förvärrade tinnitusen, vilket bekräftar att det till största delen rörde sig om triggande av förträngd ångest. Hoppas verkligen det!

Just nu susar oljudet kraftigt i mitt högeröra, men går jag ut i trädgårdens sus blir det överröstat. 

Jag ber ödmjukast att det ska hålla sig på den nivån och helst dämpas och återgå till sin tidigare nivå.

Jag känner djupt och ödmjukt med de människor, som tvingas uppleva det jag upplevde den natten. Vilken mara! Det överlägset vidrigaste jag någonsin upplevt. En helt egen helvetisk dimension.

När döden är enda trösten.