Hypnos i ett upplösande, omslutande, livgivande folkhav

I tisdags sa jag till min läkare att jag lever med stora och tvära kast:
På halvtid är jag vuxen och kompetent Fas 3:are, ja, mer än halvtid, hemmet kräver också sin man. Samtidigt är jag en svårt försummad och ömklig två månaders bebis.

"Ok, då gör vi en visualisering för att lyfta fram den ideala goda modern till ett två månader gammalt spädbarn", sa han.

Sagt och gjort.
Ganska direkt hamnade jag i en projektion på skådespelerskan Maria Sid. Men sen började jag göra motstånd: Sorg och svårmod, min egen livshistoria måste finnas med!
Vänligt men bestämt framhärdade B att ta fram den ideala goda mamman. Välbefinnande spred sig i min kropp.
Helt föll polletten ner först två dagar senare.

På torsdagkvällen besökte jag en hypnosshow med Erik Olkiewicz på Sagateatern. Det blev halvannan timme livgivande och helande trance för min del, även om jag inte tillhörde de 28 frivilliga som gick upp på scenen, varav Erik behöll fem, som bjöd på en varm och vänlig skrattfest.
Glada, omtumlade och stärkta lämnade vi salongen.
På natten efter kom det till mig.

Jag har numera en ny mamma och pappa: Maria Sid och Rolf Lassgård!
Gärna kryddat med Frida Hallgren.
Både Maria och Frida medverkar i "Så ock på jorden" som jag ska återse under påskhelgen. Och i maj kommer "En man som heter Ove" med Guldbaggevinnaren Lassgård på Dvd.

"Drömmen om en famn" 6 april 2005. Nu är drömmen bättre uppfylld och hjälplösheten mindre. Eller mer exakt: Den förträngda hjälplösheten är mindre och den erkända större och bättre omhändertagen.

Hallåhallå

Hallåhallå är en filmpärla av Maria Blom, trefaldigt Guldbaggebelönad för Masjävlar.
Den förstnämnda är hennes bästa film. Riktigt djup, och med mycket skratt och humor. Bra manus, bra regi, bra skådepeleri, bra foto, bra musik. Mycket bra alltihop:-)

Jag har längtat efter att åter få se Maria Sid i en stor roll alltsedan "Livet i Fagervik". Och nu får jag det! Så bra, liksom övriga skådespelare.

Maria Blom och Maria Sid

Filmen är både lättsam mainstreamkomedi och en queer dvs gräns- och normöverskridande berättelse.

En scen har stannat kvar extra mycket. Det är när huvudpersonen Disa äntligen tar bladet från munnen i relation till sin ex-man. Hon stiger fram som en hel, stolt, kraftfull och sårbar människa. Oövervinnerlig. En oförglömlig scen.

Inte sedan jag såg Lukas Moodyssons "Tillsammans" har jag blivit så upplyft av en svensk film!

Fast Lisa Langseths "Hotell" kommer snubblande nära. En film som modigt blandar djupaste smärta och allvar med lek och galna upptåg. Så skickligt att få det att funka!
Skådespelarprestationer som är väl värda sin guldbagge och sina nonimeringar.
En lisa(!) för en gammal terapiräv, som ofta blivit mer eller mindre besviken på mina gruppterapierfarenheter (tolvstegsmöten oräknade). Tänk att äntligen få uppleva en dundersuccéterapi om än på filmduken!


 Och första gången använda taggen gemenskap i ett blogginlägg.

 På änglavingar 7 oktober 2005