Flöda, flöda, blöda

 Det här inlägget har länge varit på gång i mitt huvud och haft olika rubriker. "Hjälplös och vettskrämd utan hemortsrätt i livet", "Sårbarhet" och "Överflöd".

En insikt har fördjupats i mig: Livet håller mig vid liv och inte jag själv. Till största delen är det så. 

Eftersom jag som nyfödd aldrig fick någon anknytning och hemortsrätt i livet, men ändå levde vidare, så föddes illusionen att det i första hand är jag själv som håller mig vid liv. 

En tung, ansvarsfull illusion.

En skuldtyngd historia; att jag har mage att leva trots att jag saknar rätt därtill. 

En makt- och kontrollkänsla.

Illusionen har förstärkts genom att jag levt vidare årtionde efter årtionde.

Den föll samman med besked, när jag fick panikångest 1994. Då blev jag verkligen omskakad i grunden. Verkligen hjälplös och vettskrämd, men mobiliserade också en motkraft. T ex låg jag vaken natten igenom och "höll mig vid liv".

Min förkärlek för att göra saker och inte bara vara, inte bara flyta med, håller uppe och underblåser illusionen. Samtidigt har strävan under åren efter 1994, långsamt alltmer framgångsrikt, varit att bara vara. Och nu har jag också alltmer nått därhän att varandet oftast är närvarande samtidigt med görandet. Halleluja!

Under senhösten har som sagt insikten att livet förunderligt flödar i mig fördjupats. Det är bortom min kontroll. 

Det flödar, flödar, flödar och kan plötsligt upphöra. Bortom min kontroll.

Ovanan att maktlös och tacksam iaktta och uppleva flödet gör mig stundtals vettskrämd. Ja, jag är vettskrämd hela tiden.

Detta händer inte. Det är ju min förbjudna och hemliga uppgift att hålla mig vid liv, och det kan väl inte fortgå när jag trätt tillbaka??

Men det gör det. Stund efter stund, ögonblick efter ögonblick. 

Än så länge.

Vilket svindlande äventyr...

Dessutom har jag fått en blödning i mitt vänstra öga, större än jag nånsin haft. Förmodligen för att jag äter blodförtunnande Eliquis, sedan jag i våras diagnosticerades med attackvis hjärtflimmer. En vanlig och beskedlig åkomma hos många äldre. Tydligen hade både mamma och min moster det. Min vän J:s mamma hade det och hon blev nästan hundra år. Flimret kan orsaka blodproppar och stroke, därför ska man äta blodförtunnande. Det är relativt dyrt och jag är verkligen tacksam för högkostnadsskyddet.

I mars hade jag mer än tio attacker, vilket styrker min tro att orsaken i mitt fall främst är djup känslomässig stress från fördjupad kontakt med mitt urtrauma, mitt stora sammanbrott endast veckor gammal i början av mars 1952. 

Vissa månader har jag senare inte haft något flimmer,  i a f som jag själv märkt. ( Jag märker det genom att det blir längre uppehåll mellan vissa pulsslag, medan många istället får höjd eller rusande puls, vilket är ett större besvär.)

Jaja, vet inte riktigt hur jag ska anknyta detta till två böcker jag läst i höst, men det är "Bränt barn" av Stig Dagerman och "Inställd resa till Subarmati" av Majgull Axelsson.

Bränt barn är den första bok jag läser av Stig Dagerman och boken naglar fast mig. Huvudpersonen Bengt är riktigt obehaglig i sitt självbedrägeri och sin självgodhet. Och att fundera på och omfamna dessa hittills obekanta egenskaper hos mig själv blir den bestående behållningen. Stig Dagerman visar sitt omtalade skrivande geni, men jag är inte helt överens med slutet av boken. Det gick inte hem hos mig 

Det gjorde däremot slutet på Majgulls senaste bok. Jag skrattade och grät mig igenom hela det ganska långa sista kapitlet! Underbart!

Hon skriver vardagsnära och olitterärt. Ordet "skoningslös" kom till mig efter läsningen av boken. En sida som är framträdande hos den oförglömliga, obehagliga, tragedin Henrik, men en tydlig oförsonlighet finns hos alla personerna. Förmodligen sprungen ur föreställningen att på egen hand behöva hålla sig vid liv.

Lovvärt och viktigt att Majgull skriver om rasism och nazism i "finare och humana" kretsar. 

Att skriva är att gå in i ett eget konstruerat flöde. Jag blir en allsmäktig gud, men nu stiger jag ur den bubblan och överlämnar mig till och utsätter mig för livets eget flöde i min kropp, endast med den ständiga tankeflykten som befriare och begränsare.

Mitt julevangelium 2012

"Varför gjorde du avunden till en synd och inte missunnsamheten?
Det borde vara tvärt om. Det borde vara en större synd att säga: Hon ska inte ha! än att säga: Jag vill också ha! Varför ska den som har berövats allt inte ens få önska?
Därefter ska jag lägga den andra kulan i hans vågskål:
- Detta är bitterheten. Den är jag också skyldig till. Och där har jag inga invändningar, den är och förblir en synd. Men låt mig förklara den, låt mig försöka visa vad den verkligen är.
Här skulle jag tala med lägre röst, nästan viskande:
- Bitterheten är en följdsjukdom. Den drabbar den som inte får sörja färdigt. Och jag kom att leva i en tid som inte erkände sorgen, i en tid som i stället letade problem. Det är enklare med problem, de kan åtgärdas, men sorgen måste genomlevas. Dessutom smittar sorgen och det skrämmer människorna, därför är de beredda att att gå till ytterligheter för att förhindra att den som har skäl att sörja verkligen får sörja. De ljuger. De moraliserar. De skriker och skrattar med gälla röster för att överrösta. Jag hade många skäl att sörja, därför väckte jag deras fruktan. De blev arga på mig för att mitt läge var förtvivlat. Därför tillhölls jag först att vara tacksam för att jag alls fick mat och kläder på kroppen, därefter att acceptera mitt öde och vara realistisk och så småningom att betrakta mina handikapp som ett opraktiskt tillstånd men inte en tragedi. Men det var en tragedi! Det är en tragedi att inte kunna gå och tala, det är oändligt mer än ett opraktiskt tillstånd. Var och en som drabbas borde ha rätt att knyta näven mot himlen i hela världens åsyn, att svära och förbanna, att skrika och slåss, att kasta sig omkull, sparka och dunka knytnävarna mot marken så gott det nu går, att gråta tills ögonen tömts på tårar. Först då förmår man se världen. Då kan man ligga kvar en stund och följa en myra med blicken när den släpar hem ett strå, först då kan man acceptera att mer än så kommer livet aldrig att ge, men att det ändå är mycket nog. Först då kan man medge att det är en lycka att alls få finnas.

Än en gång skulle jag se upp mot Den Store Skämtaren, han skulle leka med sitt skägg och se på mig, nicka för att få mig att fortsätta. Och det skulle jag göra för nu skulle ingenting kunna hejda mig:
- Och ändå var det inte bara det att jag inte fick sörja färdigt som gjorde mig bitter. Det var mer. Jag var aldrig viktigast. Aldrig någonsin var jag viktigast i världen för någon annan. Inte ens när jag föddes, för Ellen var Hugos död viktigare än mitt liv. Och efter det mötte jag aldrig någon som jag rimligen kunde göra anspråk på, det fanns inget skäl till att jag skulle vara viktig för någon. Det är bara logiskt; den som inte har varit viktigast i världen för sin mor kan aldrig bli verkligt viktig för någon annan. Knappast ens för sig själv."

ur Aprilhäxan av Majgull Axelsson s.312f