Den intima dansen

 "Mina första decennier hade jag ägnat åt förälskelser på avstånd. Innerliga, passionerade, ofullbordade. Och outtalade. Objektet - han, eller hon -  fick aldrig veta vad som rörde sig i min hjärna och mitt hjärta. I alla fall inte i ord. 

En utdragen och oerfaren adolescens. 

Men så, plötsligt, vid 31 års ålder, blev jag en relationsmänniska."

Ett viktigt skäl till att jag läser böcker är att jag vill bli sedd, förstådd och bekräftad, och det blir jag verkligen av ovanstående ord ur inledningen av Lena Einhorns fantastiska bok Den tunna isen! Stryk "eller han" och byt 31 mot 34, så gäller citatet mig.

En utdragen och oerfaren adolescens.  Det är en perfekt och kärnfull sammanfattninng beträffande mig från 15 till 34 års ålder. Samtidigt förbigår orden den  smärta och skam, som dessa år rymde.

Att vara oskuld genom tonåren var en oerhörd skam. Ett förintande faktum, som till varje pris måste döljas och förnekas. Många har vittnat om detta.  Linda Skugge har berättat hur plågsamt det var att tvingas vänta tills hon blev 19. Jag har sett John Cleese vrida sig som en mask på en metkrok, innan han erkände att han var 24. Tror Lena Einhorn skriver att hon också var 24.

Jag var 34 år, när jag förlorade oskulden!

Detta har också sina fördelar, så klart. En kvinna har berättat att hon förlorade  oskulden kraftigt berusade när hon var 14 år, och saknade ordentligt minne av det. Jag har aldrig haft sex berusad, och helt sluppit ungdomstidens pinsamma och skamliga erfarenheter av dåligt sex " på fyllan och villan".

Min första olyckliga kärlek var Anita på högstadiet. Mörk, brunögd och lågmält mystisk. Jag grät bittert när högstadiet och hoppet var över. Numera mejlar vi vänskapligt med varann.

Under gymnasietiden blev jag aldrig förälskad.

Bränt barn skyr elden, eller snarare dras bara till den totala eldstormen. Det totalt omöjliga kärleken. Lika omöjlig som mitt nyfödda jags uteblivna känslomässiga anknytning. All svalare attraktion var otillräcklig för att övervinna blygsel och skräck. 

Ja, för mig var det även omöjligt att våga uttala den eldstormande kärleken, när den utbröt.

Gymnasietiden ägnade jag åt att övervinna min blygsel i klassrummet och delvis i kamratkretsen. Och jag inbillade mig att den därmed också skulle vara övervunnen när kärleken dök upp.

Det gjorde den i form av Astrid, när jobbade på Emmaus Björkå. Minns en arbetsbilfärd hon och jag gjorde ensamma tillsammans. Då ville jag yppa mina känslor, men var helt oförmögen. 

Detta misslyckande tillsammans med pappas självmord och att jag inte alls var vuxen vuxenlivet kastade ner mig i en femårig depression. Detta har jag förstått efteråt. På ytan gick livet vidare med studier och arbete i Växjö. Även Lena Einhorn berättar att hon gick in i en fyraårig, mer tydlig, depression, när hon var 20.

Under den tiden blev jag olyckligt och outtalat kär i Elisabeth. Vi hade senare brev- och telefonkontakt, när jag krisade i början av 2000 - talet. Den upphörde hastigt, när hon yppade hur jobbiga hon tyckte mina samtal var. När jag åt lunch med en vän på Kafé de Luxe i Växjö 2018, var hon också där. "Ursäkta, vad är det nu du heter?", frågade hon då.

Sen kommer min stora olyckliga kärlek i livet. Min motsvarighet till Lena Einhorns Nicki, som hon möter när hon är 49 år. (Om det verkligen slutgiltigt blir en olycklig kärlek för Lena, får du ta reda på i boken!)

Jag mötte Helle när jag var 25 eller 26. På en fest hos Billy och Britten på Seminarievägen i Växjö. Hon var annorlunda än mina tidigare mer tillbakadragna och svala skönheter.

Mer framåt och utåtriktad. En dejlig dansk ensamstående mor till underbara Sebastian, 7 år. Hon bodde i järnvägsstationen i Åryd och behövde en hyresgäst.  Jag flyttade in, men förmådde yppa mina känslor först senare. Som om jag skulle gå till min avrättning satte jag mig på Helles säng och bekände min kärlek. Och avrättad blev jag. "Åh, vad jobbigt!" , utbrast hon.

Dagen efter minns jag att jag fullkomligt genomborrades av smärta under mitt arbete som avbytare. Lena levde i sådan smärta månad efter månad och kunde bara ytterst flyktigt njuta av Augustpris och Guldbagge. I sant masochistiskt hopp bodde jag kvar hos Helle och Sebastian i ett par år. Vardagsmässigt var det en härlig tid, om jag bara inte hade haft mina obesvarade känslor, vilka f ö kom att leva kvar många år längre än så. Har de dött helt ännu? Förhoppningsvis.

1981 flyttade jag ut och gick ett år på Ingelstorpsskolan utanför Kalmar. Det blev en försenad lycklig tonårstid, bortsett från att jag fortfarande enbart sökte den omöjliga, olyckliga kärleken, nu i form av Monica.

Åter förmådde jag svårt darrande formulera min kärlek och bli avvisad. Nu på en vårgrön  gräsmatta. Samma med Kate, när jag återvänt till Växjö, men vi var fortsatt goda vänner tills jag skrev och mer eller mindre gjorde slut. I a f begärde att upprätthållandet av kontakten skulle skötas av båda. Då upphörde den. Hon deltog nog främst av medberoende och skuld. 

Ja, jag har blivit en ensam människa, kvantitativt sett, när jag mest lever i ömsesidiga relationer. Sant och sunt!

Sen var det framförallt Barbro och några till, mer halvhjärtade, i Växjö. Jag började bli gammal och desperat. Samtidigt drog jag mig undan, när någon närmade sig mig, t ex fina Lena, som jag paddlade kanot och tältade med. Blygheten var för stark, när inte eldstormen fanns. Lika bra, eller inte? Vem vet?

Lena i Uppsala, under lärarutbildningen. Totalt 8 olyckliga och omöjliga kärlekar under nästan 20 år. 

Malin Lindroth toppar det: "Femton gånger har jag förälskat mig sedan åttionio. Alla männen har sagt nej. Själv har jag inte sagt nej till någon. Det har aldrig givits tillfälle." (ur Nuckan). Men då har Malin levt i ett fyraårigt förhållande tills hon blir 23. Sen trettio år som nucka. Väldigt lovvärt att hon skrivit sin lilla fina bok om det!

Det finns tre stora skamfläckar och sorger att drabbas av i det "normala" samlivet. Att vara oskuld i tonåren, att vara ofrivilligt ensam utan partner senare i livet, att vara barnlös (särskilt för kvinnor).

Andra halvan av livet har jag undsluppit dessa, och nu förhoppningsvis skrivit mig fri från den första halvans skam och smärta?

Från den olyckliga kärlekens tid.

Avslutningsvis några ord om och ur Gun Britt Sundströms Maken:

För mig skildrar boken den omöjliga kärleken som ett roande äventyr. Det är härligt att få läsa om den varianten, när min egen  var så bottenlöst smärtsam och vidrig att bara ungdomens kraft och ork fick mig att överhuvudtaget överleva.

I Maken ältas det med friskt humör à la Marcel Proust, men som sagt på ett roande vis. Boken avdramatiserar och avromantiserar kärleken på ett härligt sätt, bjuder på mycket igenkänning och ger mig nya insikter. Jag har varit den som älskar mest och ordar mest om min kärlek. Här kommer jag till insikt om hur smärtsamt och kvävande det kan vara att vara mottagare av detta och känna att en spelar andra fiolen.

Jag önskar att jag läst boken 1976, när den kom ut, men bättre sent än aldrig. 

Läs också Jon Jordås uppdatering av berättelsen: Min Martina, skriven ur Gustafs perspektiv. Den boken har ett fantastiskt slut, som fick mig att jubla.

Till sist ett par träffsäkra citat ur Maken:

"Han tycker bara jag är nyckfull och besvärlig, men det är ju inte nycker det är frågan om, mina reaktioner är järnhårt lagbundna: den orubbliga principen Tvärtom. När han vill kopulera, vill jag prata, när han vill prata, vill jag sova. Om det fanns något tillfälle han inte ville kopulera skulle jag givetvis vilja det också. Faktum är att jag fantiserar om att förföra honom, jag kan för mig själv utmåla riktigt upphetsande visioner av det, men jag får aldrig tillfälle att omsätta dem i verkligheten eftersom jag alltid blir förekommen."

"Det är kanske mest jag som har fört kampen i det tysta, eftersom Gustaf som den slarvigare av oss inte ser vad jag ser. Att saker inte ligger på sin plats irriterar ju inte den för vilket de inte har någon särskild plats, och har de ingen går det inte att lägga dem på plats heller."