Jackpotvecka Del 6: Tristan och Isolde

Äntligen är det dags för mitt sista inlägg om vårens Västkustbesök, som innehöll mitt första besök på Göteborgsoperan. Där såg (nåja) och hörde jag en fantastisk föreställning av Wagners "Tristan och Isolde". I drygt fem timmar (inklusive två generösa pauser) mörbultades och smektes mitt förkrympta hjärta. För endast en hundralapp fick jag från tredje balkongen njuta och jag har sedan tiotals gånger återhört detta utdrag:



 Inte ens det ihärdiga hostandet kan förta att detta på många sätt var en magnifik föreställning. Lyssna på det skira och virtuosa solot på engelskt horn i förspelet och basen Mats Almgren som Kung Marke!

Längtan, besatthet, svek, kärlek och död. Frigörelse och försoning mot en mörk klangbotten av djup smärta och förtvivlan. Livet i ett nötskal, även om slutkapitlet döden ännu återstår att uppleva irl. Men vad kan vara en mer förtröstansfull försmak än Wagners Leibestod?

På liv och död

Jag nappar åt mig Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande" från snabblånehyllan. En hyllad kärleksroman av henne som skriver så intellektuellt, snusförnuftigt och genomskådande i Dagens Nyheter bl a, hur är det möjligt?

Boken är liten och behändig, kort och lättläst. Och svår att lägga ifrån sig.
En genomskådande rapport om den besatta, ohjälpliga, hjälplösa kärleken. Befriande också med en författare, som utan större omsvep medger att detta är självbiografiskt.
 DN:
" Är det du som är Ester?
Lena Andersson skrattar lite.
– Ja! I det inre livet är det väl till viss del så... Man kan inte skriva det här utan att ha varit med om något i den här vägen. Jag har ägnat väldigt mycket tid i mitt liv åt att fundera på varför det stod så där i ett sms, varför det inte kom och när jag ska skicka mitt nästa."

All intellektuell klarsyn, allt förnuft rasar totalt samman, inför varje uns av hopp:

" allt som lever vill leva och hoppet är inget undantag. Det är ett skadedjur. Det äter och frodas på de oskyldigaste av vävnader. Dess överlevnad ligger i en välutvecklad förmåga att bortse från allt som inte gynnar dess växt men kasta sig över det som göder dess fortlevnad. Sedan idisslar det dessa smulor tills varje spår av näring utvunnits. Nu gnagde hoppet med himmelsk frenesi. Under några korta sekunder var hon helt viktlös.
- Jag ger dig all tid du behöver, sa hon"

Boken gör klart för mig hur ofrånkomlig den olyckliga kärleken är för den, som saknat trygg anknytning och blivit svårt känslomässigt försummad under uppväxten.
Kärlekslösheten har förträngts och måste i vuxen ålder föras upp till ytan för att kunna börja bearbetas.Den olyckliga kärleken är den ofrånkomliga (om)vägen.

Mina år mellan 16 och 30 känns plötsligt oundvikliga och försonade.

Min kärleks hundliv 28 oktober 2005

Svd 

Sex hopp och kärlek

I kväll visar SVT2 en tät, dramatisk och välgjord film av Lisa Ohlin. Filmens titel är inte Sex, hopp och kärlek, som SVT skriver i sin tablå utan Sex hopp och kärlek. Jag såg nyligen om den på DVD och lyssnade på kommentarorsspåret med Lisa Ohlin, Ing-Marie Carlsson och Lennart Jähkel.

Jag håller gärna med Lisa Ohlin om att Ing-Marie Carlsson är Sveriges mest sensuella skådespelerska. Det är härligt att få se henne i en huvudroll.

Filmen är för mig en berättelse på samma tema som Mike Leighs lysande Hemligheter och lögner. När jag ser om filmen upptäcker jag att jag förträngt större delen av dotterns öde i filmen, eftersom min egen dotter mådde dåligt p g a slitningarna i mitt dåvarande äktenskap, när jag såg filmen på bio 2005.
Filmen är alltför sann och svart för att gå hem hos en bred publik, men innehåller också inslag av ren sängkammarfars.

Hur en slipsten ska dras

Det här inlägget innehåller spoilers om Lars von Triers film "Antichrist".



Det har kommit igång en intressant diskussion kring von Triers filmer och särskilt "Antichrist". Hans kvinnosyn, manssyn , syn på auktoriteter m m debatteras. Fyndigast är onekligen Malin Krutmejier med påståendet att den manliga auktoriteten i "Antichrist" får bokstavligen känna på den slipsten han bildlikt är så övertygad om hur den ska dras. Kul vinkling, som jag nu lätt kan uppskatta, när det gått ett par månader sedan jag såg filmen, som då drabbade som ett välgörande dråpslag. Aldrig har döendet skildrats så intensivt levande som i denna film.

Camilla Grepe tar upp något viktigt när hon menar att filmen är en uppgörelse med von Triers egen mor. Men modern ryms i så fall inte bara i den kvinnliga huvudpersonen utan även i den rationelle mannen. Lars von Trier har berättat hur hans mor (eller var det båda föräldrarna?) besvarade hans ångestfyllda fråga om han kunde dö under nattsömnen med det rationella svaret att det var möjligt. Snacka om att i den moderna uppfostrans och ärlighetens namn rent sadistiskt traumatisera sitt barn i stället för att trösta det!

Förvisso är filmen barnslig. Både genom att den är så gränslös och genom sin nyskapande (skräckinjagande) lekfullhet, som är ett av von Triers bästa kännetecken. Gränslösheten tar sig ett mäktigt utryck i inledningsscenen, där barnet full av lycka stiger ut bland de virvlande snöflingorna och lever fullt ut ända in i dödsögonblicket. En verkligt evangelisk bild av hur vi bör leva våra liv och förvisso en ironisk kontrast till det elände som barnets död skapar hos de vuxna föräldrarna.

Mareet Koskinen är klok när hon frågar om inte mannen och kvinnan i filmen kan "(också) ses som ett slags representanter för olika sidor av ett och samma väsen eller person, som går i dialog eller klinch med varandra i ett slags psyko­drama".

Måhända lustmördar von Trier sin mor i strypscenen, samtidigt går här mannen sin kvinna till mötes, stiger ur sin rationalitet, in i ett intensivt dödligt samspel, lika intensivt och ömsesidigt, ja mer ömsesidigt än i filmens inledande samlagsscen. Därigenom har mannen konfronterat och integrerat sin demoniska, irrationella sida och linkar ut ur filmen befriad och hel. Samtidigt frigörs och återuppstår alla kvinnor/allt kvinnligt som förtryckts och dödats genom historien. Och återtar sin plats i världen. Se där en riktig Happy end - tolkning av denna verkligt mångbottnade film.

Om Lars von Trier tar del av diskussionen tror jag att han skrockar belåtet över att så många, t o m ledarsidor, vill vara med och vrida och vända på hans verk. Han vet verkligen hur en slipsten ska dras!

Mer om Anti-Christ:
Vår rädsla för speglar
Naturens hämnd. ”Antichrist” är en profetisk miljöthriller
Den inre rösten

Krokbenspassion

Mera ur Philip Roths Envar:

"Så en lördag tog han och Phoebe och Nancy en promenad på Tredje Avenyn när han fick se Merete gå på andra sidan gatan med sin lediga, högresta, somnambula gång vars djuriska självmedvetenhet alltid tog andan ur honom, som om hon inte alls var på väg mot övergångsstället på sjuttioandra gatan med en kasse matvaror i famnen, utan fridfullt korsade Serengeti - Merete Jespersen från Köpenhamn betande på savannens grässlätter bland tusen afrikanska antiloper. Alla fotomodeller behövde inte vara trådsmala på den tiden, och till och med innan han uppfattade hennes mjuka gång och det gyllene håret som föll ner över ryggen, kände han igen henne som sin egen trofé, som den vite jägarens byte, på de fylliga brösten innanför blusen och den mjukt rundade baken vars lilla hål hade kommit att skänka dem en sådan njutning. Han avslöjade varken rädsla eller upphetsning när han fick syn på henne, men han blev häftigt illamående och greps av ett oemotståndligt behov av att ensam komma åt en telefon och ringa till henne - att ta sig till en telefon var det enda han kunde tänka på under resten av eftermiddagen. Det här var inte detsamma som att sätta på sekreteraren på kontorsgolvet. Det här var den råa, animaliska makt som hennes kropp hade över hans självbevarelsedrift, som inte var någon liten kraft i sig. Det här var hans livs farligaste vågspel, ett vågspel, började det vagt gå upp för honom, som kunde förstöra allt. Bara i förbigående slog det honom att det kunde vara lite av ett självbedrägeri att vid femtio års ålder tro att det gick att hitta ett hål som förmådde ersätta allting annat."