"Det är med en sådan innerlig glädje. Det är ett sådant halleluja. Halleluja, ropar jag. Halleluja som smälter samman med separationssmärtans allra mörkaste mänskliga tjut men som icke desto mindre är ett skrik av djävulsk lycka. För ingen håller mig tillbaka längre. Jag har fortfarande kvar min förmåga att resonera förnuftigt - jag har läst matematik, som är förnuftets vansinne - men nu är det plasman jag vill ha - jag vill livnära mig direkt av placentan. Jag är en smula rädd, fortfarande rädd för att ge mig hän eftersom nästa ögonblick är det okända. Skapas nästa ögonblick av mig? eller skapar det sig själv? Vi gör det tillsammans med andningen. Och lika ledigt som tjurfäktaren på arenan."
Så lyder inledningen i Clarice Lispectors bok "Levande vatten". Clarice är synnerligen aktuell, eftersom hon föddes i Ukraina och levde och skrev i Brasilien, som ska vara tema för Bokmässan i höst. Och i söndags blev hon i DN uttagen i Brasiliens kulturella drömelva, som "den brasilianska litteraturens Neymar". Tack K som tipsade mig om denna karnevaliska ordkonstnär!
I förrgår läste jag en annan ledig tjurfäktartext där Daniel Sjölin flyhänt dräper Jan Björklunds skolpolitik, och förespråkar en skola där "en mångfald av kunskapskällor, erfarenheter, förebilder och relationer leder till högre studielust, konkurrenskraft, kreativitet och livsglädje – för alla barn från alla sorters bakgrund." En målsättning som ligger nära den jag hade som lärare, men där resultatet hamnade närmare det jag igår såg i mestadels plågsamma filmen "Detachment" .
sen dess
sakta men säkert
sluta va' avskuren
släpa mig hem
PS I dagens DN utvecklar Daniel Sjölin sina tankar om en bra skola. DS