Visar inlägg med etikett John Masterson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Masterson. Visa alla inlägg

torsdag 24 april 2014

Teorin som förklarar Labyrinten

Sigge Eklunds "In i labyrinten" är en sinnrik och skickligt skriven roman.  Spänningen stegras. De fyra huvudpersonerna går allt mer vilse i sina liv.
Deras förklaringsmodeller kring 11 -åriga Magdas försvinnande faller samman, medan vi läsare går från förvirring och pendlande misstänksamhet till en allt mer fullständig bild av händelseförloppet. Vi slipper dras ner i de eskalerande krisernas turbulens.


In i labyrinten


Vill Sigge göra avbön för sina fyra tidigare böcker utifrån personliga kriser han gått i genom? Kriserna och böckerna, bearbetningen har bara gett tillfällig befrielse. Sedan har förvirringen återkommit.
Att (vilja) öppna upp, tala ut, skriva sig fri leder bara bokens personer in i djupare elände, större katastrofer, trots deras besatta strävan i motsatt riktning.
Visst; att öppna upp är bara första steget och att göra det i fel sammanhang och med fel personer kan vara förödande, vilket boken beskriver och jag bittert upplevt. Värst när jag bröt ihop på Korpberget 1998 och grät hejdlöst sista dagen, när vi senare skulle åka hem. Då skruvades locket på tusenfalt hårdare och jag har ännu inte återfått den fria tillgången till mina tårar.

Dem italienske anknytningsforskaren Giovanni Liotti talar om den dramatiska triangeln. Inom otrygga traumatiserade personer sker en pendling mellan tre delar inom personen – förövaren, räddaren och offret.
Denna forskning gav mig äntligen förklaringen till att så många  "hjälpare" jag mött under åren är så usla. Många sådana personer, själva känslomässigt trasiga, men med hög utbildning och stora intellektuella resurser förmår inte söka, möta och hantera förövaren och offret inom sig. Istället flyr de in i räddarrollen/hjälterollen och arbetar med att “hjälpa” andra. Sigges bok ger en mängd exempel på detta. Ofta rent komiska om de inte vore så förödande för både "hjälparna" och deras offer.

Dessa människor skyr att vara offer eller förövare som pesten. De blir hänsynslösa, ombytliga, opålitliga, oöverlagda desperados. Helt omedvetna offer och förövare i en osalig blandning, så snart läget blir det minsta "skarpt". Allt draperat i stark välvilja, goda grunder, smarta förklaringar och de bästa avsikter.


Vi bär dom alla inom oss. Vem vill vara offer? Förövare? Bättre att vara hjälte och räddare alla dar i veckan!


Många av oss har varit offer som barn och fortsätter sedan vara förövare mot oss själva som vuxna. Mot våra inre barn, mot våra egna barn.

Att knyta an till våra inre barn där inne i mörkret. Hämta hem dem helt och hållet. Så svårt, så svårt. Mitt inre barn var utmärglat och döende. Jag var detta utmärglade barn och skulle samtidigt ta hand om det. Som att lyfta sig själv i håret. Teoretiskt omöjlig. Enda sättet är att sakta men säkert (finna och) bygga goda, kärleksfulla, nära relationer.

Självporträtt 5 februari 2011

Barnet vet hur man gör. Det är ljuset i mörkret. Svaret längst inne i labyrinten. Men mörkret kan vara kompakt. Jag citerar åter Masterson:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Om vi vägrar möta dem i vårt inre, kommer de manifestera sig i en allt mer kaotisk vardag. Förhoppningsvis inte lika fasansfull som i "In i labyrinten".




Boken illustrerar Yeats  starka diktrader:

”Things fall apart; the centre cannot hold;
....

 The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity."


lördag 24 juli 2010

Orka ta skiten

Boken "Vi är våra relationer" av Tor Wennerberg ger mig stor tröst och bekräftelse. Den presenterar anknytningsteorin och de senaste forskningsrönen inom denna, som visar att även (framförallt) subtila brister i samspelet mellan vårdnadshavare och barn skapar trauman hos barnet.
Wennerberg jämför och kopplar förtjänstfullt ihop dessa rön med bl a modern psykoanalys, mentaliseringsteori och traumaforskning. Boken är ganska svårläst, särskilt kapitlet om traumaforskning, men många avsnitt går direkt in i hjärtat. T ex följande:

"Övergivenhetsdepressionen betecknar Masterson (2000) som ett katastrofalt ´komplex bestående av sex affekter: mordiskt raseri, suicidal depression, panikartad hjälplöshet och hopplöshet, tomhet, meningslöshet och skuld´."

Låt mig ta det igen, nu i punktform och med lite fler förtydligande adjektiv, som gör att jag ännu bättre känner igen vad jag har tampats/tampas med i mitt tillfrisknande:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Raseriet/vreden/ilskan/ursinnet kom följdriktigt till mig först och det gav mig då panik. Numera är det en i stort sett integrerad god vän och lekkamrat, vars goda frukt är tydlighet och förmåga att omsorgsfullt gå till botten med smått och stort i mina relationer.

Min nedstämdhet har aldrig varit suicidal, även om mitt inre barn burit med sig en mycket stark dödslängtan. Nedstämdheten är min "livsluft" när jag är ensam, särskilt sedan oron och rastlösheten, som tidigare trängde undan den, nästan helt försvunnit. Nu är jag, när jag är ensam, nästan ständigt ledsen och trött och vilar mycket.

Den panikartade hjälplösheten ersätts mer och mer av ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande, som ger utrymme för den sunda svaghet och hjälplöshet, som är den sanna styrkans enda grund. Hopplöshet (intellektuellt sett) har jag (nästan) aldrig upplevt, men häromdagen upplevde jag att den kan vara ett kreativt kaos, om jag i lugn och ro och intensivt utbyte med mig själv och nära och kära ger den det utrymme den behöver.

Tomhet och meningslöshet kunde jag först inte känna igen mig i, för att sedan upptäcka att de är eller snarare varit min livsluft under lång tid, när jag är ensam. Varit, därför att jag nu mer och mer upplever att min ensamhet är befolkad av personer och känslolägen i min samvaro med dem, som jag numera internaliserat och kan "plocka fram" även i ensamhet. Ett stort framsteg!

De senaste månaderna har jag mer och mer upptäckt att mitt inre barn inte bara (men främst) är ett intensivvårdsbehövande spädbarn, utan också mer och mer av en nyfiken och lekfull 4-5 åring, som inte alls känner sig värdelös utan har ett sunt och glatt egenvärde.