Oantastlig och avskyvärd

Om våren av Karl Ove Knausgård lever om i mig sedan jag nyligen hörde den i Radioföljetongen. Igår fick jag också boken i min hand och fick se de fina, drabbande bilderna av Anna Bjerger.

Boken, skriven till hans tre månader gamla dotter och färdigställd när hon är två år, att läsas av henne som vuxen, är  ytterst ärlig, skarpsynt, välskriven och välkomponerad. Detta understryks av Magnus Rosmans  utmärkta inläsning.

Ändå är det nåt som skaver ...

Jag läste Min kamp 1 för ganska många år sedan och blev helt tagen  Detta var ett helt nytt sätt att skriva! Minutiöst ärligt. Oförglömligt, om att röja upp efter en far som supit ihjäl sig i misär boende hos sin mamma. "Normalt" sett en skamlig familjehemlighet, som här beskrivs i minsta detalj. Så minns jag den boken.

Sen fortsatte jag i Min kamp 2, som var lika ärlig om att vara småbarnsförälder. Då slutade jag att läsa. Precis detta hade jag upplevt irl och det fick räcka. 

Knausgårds stil och kännetecken känns igen i Om våren. Och nu faller polletten ner. Han och jag är väldigt lika! Obehagligt lika.

Jag blir rörd av bokens början och slut där dottern står i fokus. Tänk om jag skrivit något sådant till min dotter, när jag hade chansen! Sen inser jag att hon kan läsa Knausgårds bok lika gärna. Han har fångat det hela. Den sjuka mamman Linda var en sida som jag främst bar inom mig, utan att varken bli sängliggande eller hamna på psykiatrisk klinik, som hon gör. Men jag åkte ambulans med en inbillad hjärtinfarkt.

Jag är, liksom Knausgård, väldigt intellektuell, kulturell, sanningsneurotiker, skarpsynt, socialt kantig, vill dra mig in i min (tanke, formulerings och skriv-) bubbla. Därtill jagsvag och välmenande, och har samtidigt stort kontrollbehov. För att hävda mig blir jag ofta hård och arg, och sedan skuldtyngd och ångerfull. Precis som Knausgård.

Hur kan detta bli nåt helgjutet, vilket Knausgårds bok är? Eller är den det? Blir inte det helgjutna något falskt? Handlar det inte om att leva livet på distans? I något som ska formuleras och komponeras redan när det pågår. Levas med den blicken ständigt närvarande. Jo, och Knausgård tar med även detta, när han återkommande framhåller att självbedrägeriet är en viktig, ofrånkomlig sida i människans liv och överlevnad. 

I avsnittet om Sydney, där dottern blir till, och om resan till Fårö kommer det till mig att Knausgård och jag är oantastliga och avskyvärda. Jag tänker att Linda blir sjuk för att kunna hävda sig mot den oantastliga, helgjutna Karl Ove och få plats i deras förhållande. Men vad vet jag om det egentligen? Ingenting, men känslan kom och sen försvann den.

En scen i boken, ja förvisso många fler, glömmer jag aldrig: Karl Ove sitter i sin  skrivarstuga med väggarna tapetserade av bokhyllor och böcker, när en bok plötsligt faller till golvet. Den har tryckts ur hyllan av en livskraftig, grön slingerväxt. 

Boken är Bret Easton Ellis' American Psycho...

Del av bokens omslagsbild målad av Anna Bjerger.

 

Flöda, flöda, blöda

 Det här inlägget har länge varit på gång i mitt huvud och haft olika rubriker. "Hjälplös och vettskrämd utan hemortsrätt i livet", "Sårbarhet" och "Överflöd".

En insikt har fördjupats i mig: Livet håller mig vid liv och inte jag själv. Till största delen är det så. 

Eftersom jag som nyfödd aldrig fick någon anknytning och hemortsrätt i livet, men ändå levde vidare, så föddes illusionen att det i första hand är jag själv som håller mig vid liv. 

En tung, ansvarsfull illusion.

En skuldtyngd historia; att jag har mage att leva trots att jag saknar rätt därtill. 

En makt- och kontrollkänsla.

Illusionen har förstärkts genom att jag levt vidare årtionde efter årtionde.

Den föll samman med besked, när jag fick panikångest 1994. Då blev jag verkligen omskakad i grunden. Verkligen hjälplös och vettskrämd, men mobiliserade också en motkraft. T ex låg jag vaken natten igenom och "höll mig vid liv".

Min förkärlek för att göra saker och inte bara vara, inte bara flyta med, håller uppe och underblåser illusionen. Samtidigt har strävan under åren efter 1994, långsamt alltmer framgångsrikt, varit att bara vara. Och nu har jag också alltmer nått därhän att varandet oftast är närvarande samtidigt med görandet. Halleluja!

Under senhösten har som sagt insikten att livet förunderligt flödar i mig fördjupats. Det är bortom min kontroll. 

Det flödar, flödar, flödar och kan plötsligt upphöra. Bortom min kontroll.

Ovanan att maktlös och tacksam iaktta och uppleva flödet gör mig stundtals vettskrämd. Ja, jag är vettskrämd hela tiden.

Detta händer inte. Det är ju min förbjudna och hemliga uppgift att hålla mig vid liv, och det kan väl inte fortgå när jag trätt tillbaka??

Men det gör det. Stund efter stund, ögonblick efter ögonblick. 

Än så länge.

Vilket svindlande äventyr...

Dessutom har jag fått en blödning i mitt vänstra öga, större än jag nånsin haft. Förmodligen för att jag äter blodförtunnande Eliquis, sedan jag i våras diagnosticerades med attackvis hjärtflimmer. En vanlig och beskedlig åkomma hos många äldre. Tydligen hade både mamma och min moster det. Min vän J:s mamma hade det och hon blev nästan hundra år. Flimret kan orsaka blodproppar och stroke, därför ska man äta blodförtunnande. Det är relativt dyrt och jag är verkligen tacksam för högkostnadsskyddet.

I mars hade jag mer än tio attacker, vilket styrker min tro att orsaken i mitt fall främst är djup känslomässig stress från fördjupad kontakt med mitt urtrauma, mitt stora sammanbrott endast veckor gammal i början av mars 1952. 

Vissa månader har jag senare inte haft något flimmer,  i a f som jag själv märkt. ( Jag märker det genom att det blir längre uppehåll mellan vissa pulsslag, medan många istället får höjd eller rusande puls, vilket är ett större besvär.)

Jaja, vet inte riktigt hur jag ska anknyta detta till två böcker jag läst i höst, men det är "Bränt barn" av Stig Dagerman och "Inställd resa till Subarmati" av Majgull Axelsson.

Bränt barn är den första bok jag läser av Stig Dagerman och boken naglar fast mig. Huvudpersonen Bengt är riktigt obehaglig i sitt självbedrägeri och sin självgodhet. Och att fundera på och omfamna dessa hittills obekanta egenskaper hos mig själv blir den bestående behållningen. Stig Dagerman visar sitt omtalade skrivande geni, men jag är inte helt överens med slutet av boken. Det gick inte hem hos mig 

Det gjorde däremot slutet på Majgulls senaste bok. Jag skrattade och grät mig igenom hela det ganska långa sista kapitlet! Underbart!

Hon skriver vardagsnära och olitterärt. Ordet "skoningslös" kom till mig efter läsningen av boken. En sida som är framträdande hos den oförglömliga, obehagliga, tragedin Henrik, men en tydlig oförsonlighet finns hos alla personerna. Förmodligen sprungen ur föreställningen att på egen hand behöva hålla sig vid liv.

Lovvärt och viktigt att Majgull skriver om rasism och nazism i "finare och humana" kretsar. 

Att skriva är att gå in i ett eget konstruerat flöde. Jag blir en allsmäktig gud, men nu stiger jag ur den bubblan och överlämnar mig till och utsätter mig för livets eget flöde i min kropp, endast med den ständiga tankeflykten som befriare och begränsare.

Krokbenspassion

Mera ur Philip Roths Envar:

"Så en lördag tog han och Phoebe och Nancy en promenad på Tredje Avenyn när han fick se Merete gå på andra sidan gatan med sin lediga, högresta, somnambula gång vars djuriska självmedvetenhet alltid tog andan ur honom, som om hon inte alls var på väg mot övergångsstället på sjuttioandra gatan med en kasse matvaror i famnen, utan fridfullt korsade Serengeti - Merete Jespersen från Köpenhamn betande på savannens grässlätter bland tusen afrikanska antiloper. Alla fotomodeller behövde inte vara trådsmala på den tiden, och till och med innan han uppfattade hennes mjuka gång och det gyllene håret som föll ner över ryggen, kände han igen henne som sin egen trofé, som den vite jägarens byte, på de fylliga brösten innanför blusen och den mjukt rundade baken vars lilla hål hade kommit att skänka dem en sådan njutning. Han avslöjade varken rädsla eller upphetsning när han fick syn på henne, men han blev häftigt illamående och greps av ett oemotståndligt behov av att ensam komma åt en telefon och ringa till henne - att ta sig till en telefon var det enda han kunde tänka på under resten av eftermiddagen. Det här var inte detsamma som att sätta på sekreteraren på kontorsgolvet. Det här var den råa, animaliska makt som hennes kropp hade över hans självbevarelsedrift, som inte var någon liten kraft i sig. Det här var hans livs farligaste vågspel, ett vågspel, började det vagt gå upp för honom, som kunde förstöra allt. Bara i förbigående slog det honom att det kunde vara lite av ett självbedrägeri att vid femtio års ålder tro att det gick att hitta ett hål som förmådde ersätta allting annat."