Ett stryptag av olust

Vaknar 03. Skönt att ha fått sova gott några timmar och så småningom ha en dag utan särskilda plikter och åtaganden framför mej. Att få återvända till vakenhetens makt och  kontroll. Att en vuxenhet som förmår bära det sargade, övergivna barnet åter är påkopplad. Att ha en nära och närande kontakt med det barnet i ett par timmar.

Tillförsikt 13 maj 2005

Sen är vuxenheten förbrukad, nej snarare är den så stark att väldigt mycket av barnjaget väller fram. Det blir oerhört påtagligt när jag 05.15 sätter mig för att meditera 25 minuter. Under de sista fem minuterna får jag kontakt med ett svåruthärdligt stryptag av olust.

Sympati för mina själv
3 december 2004

En starkt övermannande känsla som ännu pulserar i bakgrunden, medan jag förströr och distanserar mig genom att skriva detta, som också hjälper mig att fortsätta omhändertagandet och att läka ut detta trauma av ödeläggande känslomässig övergivenhet under min första tidlösa tillvaro.

Att resa mig upp och gå

Upp i rök!, men inte ännu.

Jag tänkte elda upp merparten av mina skrymmande bildterapialster från 2003 - 2006 i årets Valborgsmässobrasa. Nu blev det inte så, utan saken är uppskjuten till min födelsedag 2014 eller anslutande fullmånenatt.
Men även därefter är det meningen att de ska finnas kvar i digital form. Detta är den första bild jag skapade hos den underbara bildterapeuten Eva Eriksson på IKSU Spa för snart tio år sedan. Eva har den för en god terapeut oundgängliga egenskapen att inte rygga tillbaka (för starka känslor).

Tillblivelse 21 oktober 2003
Orginalet är i kroppsstorlek. Jag blev både skrämd och imponerad när jag gjort bilden; så skrämmande och så sann!!
En dubbelexponerad bild: Jag i mammas mage 1952, och jag och mitt inre barn  51 år senare.
När jag nu ser bilden fascineras och gläds jag främst hos barnets oerhörda vitalitet och färgstarka utstrålning.

Tomhet, skam och lättnad

För ett par veckor sedan träffade jag min läkare, vilket sker högst ett par gånger per år, så jag hade laddat för mötet i flera månader och efteråt kommer känslor av tomhet, skam och lättnad (över bekräftelse och sjukintyget). Mötet triggade (resterna av) en bekräftelsetörstande desperado inom mig, som också är mera sårbar för varje gång vi ses.

Jag kommer aldrig att glömma orden min läkare sa vid något av våra första möten 2003: "Vi ser ditt lidande och tar det på största allvar." Det har han verkligen levt upp till, t ex gentemot Försäkringskassan. Vad gäller behandlingshjälp har det inte varit lika framgångsrikt, men sedan jag i juni 2008 insåg att jag inte längre behöver någon professionell behandlingshjälp, har det inte varit något problem. Slutet gott, allting gott, så långt. Länge var mina olika terapier det enda som jag upplevde förde mitt tillfrisknande framåt. Sedan snart tre år är mitt liv min terapi. I sig ett stort framsteg.

Att mina framsteg är så långsamma är annars ett stort problem för mig (och främst och kanske enbart för mig, min ekonomi, mina pensionspoäng och möjligen min närmaste omgivning). Därför måste jag ladda upp inför mötena med min läkare för att visa att jag faktiskt arbetar hårt och gör vissa viktiga framsteg. Usch, för denna prestationsiver och perfektionism, som plågar mig trots att övriga världen (eller i a f Försäkringskassan) redan accepterat mig som ett misslyckat och hopplöst fall. Min läkare tror att FK vill "tvångpensionera" mig.

Nåväl, för att visa på framsteg hade jag denna gång tagit med mig några terapibilder till min läkare.
2005 gjorde jag dessa två bilder/självporträtt:











De visar upp ett tydligt bipolärt tillstånd. Jag pendlade mellan att frenetiskt dansa (ofta bokstavligt) och brottas med mina vulkanheta trauman, och att utmärglad och förtorkad ligga utslagen, avskuren från min dissocierade sorg/mina dissocierade livsflöden.

I mitt självporträtt från januari i år är sorgen och livsflödena integrerade på ett helt annat sätt, även om jag ännu saknar förmåga att gråta, annat än till vissa filmer och TV-program. (Senast grät jag till Freedom writer´s och En ganska snäll man.) Jag känner mig stillsamt uppfylld av sorg och olevt liv, som gör mig som helhet trött och otymplig. Samtidigt spelar allt oftare en glad flöjt i mitt inre, en munter vårbäck leker nere i permafrosten (Tack för det ordet, M!), en näktergal drillar på en solbelyst gren inne i de mörka snåren.
Eller för att avsluta med min favorit bland Tomas Tranströmers metaforer: "Jag går sakta in i mig själv/ genom en skog av tomma rustningar".