Neil Gaiman i Babel:
S
Ur "Oceanen vid vägens slut":
"Jag saknar inte barndomen, men jag saknar hur jag gladde mig åt småsaker, även när de stora sakerna rasade ihop. Jag hade ingen kontroll över världen jag tillhörde. Jag kunde inte ge mig av ifrån saker eller folk eller tillfällen som gjorde ont. Men jag kunde glädja mig åt de saker jag tyckte om; vaniljsåsen i min mun var söt och gräddaktig. De mörka, svullna vinbären stack av i fruktkakan med sin skarpa smak, mitt i kaksmetens tjocka sega menlöshet. Och kanske skulle jag dö samma natt. Och kanske skulle jag aldrig komma hem. Men middagen var god och jag litade på Letty Hammerstock."
