VARFÖR I HELVETE!?

På juldagsmorgonen, när S kröp ner intill mig, kom den fulla förklaringen till min fruktansvärt starka inre stress plötsligt i dagen. En röst har hela tiden vrålat i mitt inre: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!?

Nu har den rösten slutgiltigt? tystnat, eller i varje fall är den fullt upptäckt och genomskådad. Boken "Din tid kommer" 😀 av Carl- Johan Vallgren, som blivit utsedd till Årets deckare 2024 och jag nyss läst/lyssnat klart på, blev något av en barnmorska. Värkarbetet har pågått i 30 år.

På senare tid har jag också återkommande tänkt på scenen i slutet av Fanny och Alexander, där Alexander blir omkullknuffad i serveringsgången av prästens vålnad, som säger: "Mig slipper du inte ".

Jag har känt sedan i somras att den plågsamma inre stressen successivt har avtagit och välmåendet och livskraften i motsvarande grad har tilltagit.

Från förra hösten har jag ett minne, som först ett antal veckor senare blev begripligt. På väg hem från Småland till Umeå i slutet av oktober 2023, stannade jag några dagar hos min dotter i Stockholm och besökte då bl a Bonniers Konsthall. Jag satt i bibliotek och restaurang i den glasbyggnaden, åt en god sallad och ett förunderligt välmående spreds i mig. 

Några veckor senare insåg jag att den lågmälda, men kraftfulla uppenbarelse, som jag känt i konsthallens restaurang, var känslan av att inte längre vara levande begravd.

I år var sommaren fylld med mängder av mestadels roliga aktiviter, på egen hand och tillsammans med andra. Ofta kände jag att, nu orkar jag inte mer, men krafterna återvände hela tiden snabbt. När jag sedan i september åter besökte min dotter, som nu flyttat från Söder till Liljeholmen, fylldes dagarna av massor av upptäckarlusta och aktiviteter. 

Återkommen till Umeå, tänkte jag att nu är orken slut, nu går jag i ide, men orken och aktiviteterna har fortsatt, om än i lägre takt. Umeå har också för mig återfått en del av sin förlorade lyster.

Att jag fått vara infektionsfri, sedan i mars, jämfört med att dessförinnan under ett och ett halvt år varit nästan ständigt plågad av lättare infektion och blivit febrig efter varje ansträngning, bidrar givetvis till mer ork. Dock känner jag tydigt att huvudorsaken är att jag äntligen är uppe ur den grav, som mamma, byn, bygden och senare framförallt jag själv, skyndsamt och skoningslöst begravde mig i. Uppe, UTAN att känna starkt hot, stark stress över att jag gör något strängt förbjudet, som är belagt med omedelbart dödsstraff.

Denna stress har bl a varit särskilt påtaglig, när jag besökt min terapeut Bengt. Jag panikpratar ofta i början av besöken. (Att jag sen går in i en djup och transformerande trance är en imponerande och tacknämlig kontrast.) När jag sedan, genom många år nu, går hem från Bengt, känner jag en stor lättnad. Än en gång kom jag undan, golvet öppnade sig inte och jag blev inte  förpassad till underjorden och levande begravd. Vid mina två senaste besök har denna starka lättnad uteblivit. Jag har känt mig som vanligt, när jag gått därifrån, om än lite mer läkt och insiktsfull. Befriad, men utan mordiska förföljare hack i häl.

Samtidigt tynar också den omnipotens som alltid, eller i alla fall i mitt fall, åtföljer den totala värdelöshetskänslan  som en nödvändig kompensation, sakta men säkert bort. Detta är delvis obehagligt, en omvandling från inbillad storhet och osårbarhet i världen till litenhet, sårbarhet och försumbar betydelse i det stora hela. Det gör mig dock mer lyhörd, tillgänglig och betydelsefull i den lilla världen.

En sund omnipotens eller mer korrekt transcendens växer också ur min dagliga  andliga praktik, där, vid sidan om gryningstimmarna i sängen, 31 minuter meditation/andlig resa nu är kärnan. Den började jag med för ett par månader sedan.

Jag har också åter deltagit i Shamanic Breathwork och det blev återigen en starkt behaglig upplevelse i all stillhet. (Samtidigt som flera andra skrek och hade starka utlevelser.) Bl a kom den mycket stärkande tanken/bilden till mig att medan vi låg där och andades,  dansade i mitt sinne alla våra förfäder en peppande trancedans i skenet från Big Bang!!

Återigen: Ingen stor sak.

Och som Anna Vnuk sa i en dansföreställning på Unga Klara: Vi är 100% älskade av den kraft som skapar liv.

Nu är vi inne i 2025! Ja, tänk att jag fått börja uppleva även det! 

Luften har nu gått ur mig under helgerna, vilket är högst begripligt efter ett mycket intensivt år. Jag blir också äldre, snart 73, och allt mer utlevad. När jag varvar ner, härjar, också en vag men väldigt kraftfull (dock avtagande/mer hanterbar) olust i mig, framförallt under eftermiddagar och kvällar. Det känns som jag ska både implodera och explodera och sakta upplösas. Ja, att jag imploderar, exploderar och upplöses och det är väl just en upplevelse av att bli levande begravd. Och en variant av fight, flight och freeze.

En förmiddag, när jag oftast mår riktigt bra, kände jag att explosion, implosion och upplösning är nära besläktade med sprallighet, gladlynthet och barnslig förtjusning.

Nu är det Trettondag och jag ska avsluta och publicera detta långa fullmatade inlägg. För några dagar sedan började jag sitta på en hög pall istället för en vanlig stol, när jag gör min långa mediation. Jag brukar sen som ett inslag fylla övre delen av bröstkorgen och halsen maximalt med luft och så tänja ut dem inifrån . Detta brukar leda till ett märkligt fenomen: En vällustdusch strömmar från huvudet ner och ut i kroppen. Effekten är stark och följs av djup avslappning.

En stund efter att jag gjort detta i torsdags kom en mycket stark fysiskt svaghet över mig på pallen. Jag förmådde inte sitta kvar, utan måste avbryta när det var två minuter kvar och lägga mig i sängen. Då insåg jag att jag hade fått en stark och djup kontakt med mitt inre nyfödda barn i sin förkrossade svaghet, som han nu haft tillit att släppa fram. (Sen genomförde jag en mycket aktiv dag tillsammans med S, utan att förlora eller försumma den fördjupade anknytningen.) Följande natt hade jag mitt hittills starkaste drömmöte med min inre bäbis och hans rika och oförstörda känslopalett.

Min oftast dagliga 31 minuters meditation är ett existentiellt tivoli och ett Insikternas kapell. Idag kom det fullt till mig hur oerhört viktigt det är att ha funnit den exakta beskrivningen av mitt trauma. Att det perfekt beskrivs av vrålet: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!? gör att mitt inre barn känner sig fullt ut sett, förstått och bekräftat. Förhänget faller och vägen till tilliten och kärleken öppnas.

Och idag blev den avslutande inre tänjningen på pallen rena, rama knockoutdroppen, men jag lyckades denna gång hålla mig kvar på pallen och avsluta meditationen där.

Vad är mitt signum?

I går fikade jag hos varma, vänliga och välvilliga vänner i byn. Jag fick en fråga om min pappas död och la ut texten. Berättade också om min nyfunna insikt att den psykiska sårbarheten; oron, som kan stegras till livs- och dödsskräck (den senare formuleringen kom till mig nu), nog främst härrör från (männen på) min farmors sida. Jag har tidigare skrivit om hennes bror Karl Roberts öde, men inte publicerat det här ännu. Vidare tog farmors farfar livet av sig med en rakkniv vid 83 års ålder.

I lördags var jag på Våffelcafé i Hembygdsparken. Där beskrev Fred "Monarks" yngste son min granne Christina, när han kom på vem hon var: "Hon som är så snygg och blev flygvärdinna!"

Så tänker jag att vårt eftermäle blir; ett par ord och kanske en anekdot. Jag föreställer mig att  jag kommer att vara hågkommen i bygden som han som var (en galen) kommunist och vars far hängde sig. Kanske också som latoxen som lät sin gård förfalla.

Men vad är mitt "sanna" signum? Ja, varje läsare av denna blogg vet svaret, hoppas jag, men här kommer det igen:

Han som försöker ta hand om sitt inre spädbarn. Han som i 70 års åldern steg upp ur sin grav. Han som då förmådde känna tillintetgörelsen i att så länge varit levande begravd. Han som upptäckt att Birgitta Trotzig till fullo förstår denna belägenhet och ägnat mycket av sitt författarskap åt att belysa den.  Just nu tar jag mig sakta igenom hennes bok Sjukdomen.

Låt mig avsluta med en anekdot från byn. Stället i byn jag kallar Nordströms, eftersom rallaren Nordströms änka bodde där när jag var barn, kallas av andra Perlstams. Matts Perlstams var bildlärare och konstnär från Malmö, som jag aldrig träffat, men som ägde Nordströms under 70- och 80- talen, tills huset brann ner. Han hade ensam vårdnad om sonen Martin, som satt bredvid pappan i framsätet, när de for runt i bilen. En dag, när Martin var kanske 4 - 5 år gammal utbrast han tankfullt:

"- Livet......

...

...

Faan...."

Förkrossande kaos, förödande tomhet och spädbarnets ensamhet

Att härbärgera, omfamna och surfa på vågen av intensivt flödande kaos och totalt tom ensamhet. 

Ibland är jag där, bl a annat när jag gör Sadhana och sjunger mantran en timmes tid. Insikten, som tydliggör upplevelsen, kom ur läsningen av Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt.  Tack! 🙏

"Under en stor del av min uppväxt och långt upp i tonåren, ja till och med då och då i vuxen ålder, kom vid insomningen en katalog av intensiva bilder för mig. Det var överväldigande intensivt gränslösa tillstånd som pendlade mellan visioner som från två olika världar. De bytte sömlöst av varandra som var de en och densamma och samtidigt varandras fullständiga motsatser, och bägge tedde sig lika skrämmande för mig. Att helt bli kvar och fastna i en av dem vore att gå under.

Den ena av världarna var översvämmad av liv, så intensivt prunkande, slingrande, klibbigt krypande och kraftfullt klättrande, att den på en gång var allt liv och kvävde allt liv. Den var en fuktig, het djungel fylld av växter och varelser som alla kameleontiskt gömde sig i och gled över i varandra. I samma stund blicken fäste vid något var det förändrat och så förändrades det på nytt. Ingen säkerhet fanns, inget som bara var ett och inte kunde bli ett annat, ingen stillhet, ingen vila. Det var en värld som helt tycktes sakna gräns mot den kropp som försökte höra hemma i den. Allt i den världen tycktes slingrande växa in i dig och stannade du där hade världen redan gjort dig till sin och du hade blivit ett blädderblock av bilder, ett växthus av vild vegetation, ett språk av staplade stavelser.

Den andra världen var sval och så överblickbar att inget fanns där. Den var ett öde land av släta ytor, grått, kanske vagt blått, tyst och övergivet. Där var jag alltid ensam, ytan jag gick på var fast och utan ojämnheter, horisonten hela tiden undflyende hur långt jag än vandrade. Allt var fasthet och klarhet och dess budskap var att här fanns ingenting att hämta. Det var ett landskap helt tömt på liv och det drog andetagen ur mig som för att kväva dem. Stannade jag här förblev jag ensam i tigande tystnad, ekande ensamhet, öde övergivenhet. Var den första världen som att översvämmas och kvävas av allt liv i skapelsen, var den andra världen som att dö.

I insomningsögonblicket kunde de världarna byta av varandra som i en allt mer rasande pendelrörelse, till sist så snabb att gränsen mellan dem tycktes upphöra och de flöt samman med varandra. Det finns egentligen inget språk för vad de världarna bestod av. Den värld jag befann mig i var också den jag var, någon gräns mellan mig och världen jag hamnat i fanns inte. Hade världarna utgjort en vuxens erfarenhet hade de kallats tillstånd gränsande mot psykos, den plats där all skillnad mellan inre och yttre erfarenhet givits upp. För det lilla barnet är det en helt autentisk erfarenhet och en relevant tolkning av det upplevda. Jag kan tänka mig att de världarna egentligen utgör mitt första minne. De blir begripliga först om jag tänker mig att de är spädbarnets upplevelse av ensamhet, hunger, övergivenhet och hur i den stormen av känslor omvärlden blir ett med den inre erfarenheten.

Det intensivt skrikande spädbarnet befinner sig i ett invaderande kaos som ockuperar varje liten del av dess varelse. I spädbarnsskrikets otröstliga upplevelse är allt uppfyllt av en och samma känsla och allt såväl i barnets inre liv som i den yttre världen blir ett med det kaos de starka känslorna frigör. Allt myllrar, krälar, slingrar, slukar och spyr ut, vindlar, kryper, kryllar kring alla de känslor som ännu inte fått något namn. Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen. Då, tillsammans med den andre, drar sig den översvämmande djungelns rottrådar, bladverk och kravlande kryp tillbaka och det går att andas på nytt.

Den öde världen tänker jag mig tillhör det trötta spädbarn som försöker hålla sig kvar i vakenheten och det uppmärksamhetskrävande skrikets översvämmande imperium och till sist ger upp och abdikerar, släpper taget och låter utmattning och resignation råda i några sista snyftningar. Varje förälder känner igen det: hur spädbarnet tycks förhandla med sig självt om att acceptera den oundvikliga ensamheten och stilla låta sig slutas i sömnens svala tystnad. Det är som vore varje insomnande även ett potentiellt dödsögonblick, i vilket vi släpper taget och låter oss föras in i en sval, övergiven värld från vilken vi kanske aldrig kan återvända. Ska vi söka våra första minnen måste vi kanske leta just där dit språket ännu inte nått"

Varje morgon när jag vaknar överväldigas jag kroppsligt sett av den negativa sidan av ovanstående upplevelse. Ja, genom hela mörka, ensamma natten finns den där, men insvept i sömnens mildrande glömska. De gånger jag vaknar upp och ligger vaken manifesteras den i olika grader av skräck. Naturligtvis finns detta också närvarande under dagen och blossar upp t ex i överätningsepisoder, men mest som en stressande, obehaglig bakgrundsstrålning till allt görande och all tankeverksamhet. Om jag stannar upp fylls jag av känslan: "Usch, så dåligt jag mår."

 "Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen.", skriver Niklas Rådström.

Som nyfödd lyftes jag bara upp var fjärde timme, nu förmår jag mer eller mindre lyfta upp mig själv hela tiden. Men ett slitgöra är det. Och ett mycket kärt besvär. 

I denna upplevelse har det i sommar skett en tydlig förskjutning från att den gnagande tomheten dominerar till att det kryllade kaoset står i förgrunden. Förmodligen ett framsteg. Ett i bästa stunder sprittande liv.

Niklas Rådström delar också med sig av intressant klokskap om smärta, sorg, nyfikenhet och skapande, som jag hoppas återkomma till.

Sadhana

Avvisad och försummad

I morse blev en gammal sanning, som är värd att åter? formulera, tydlig för mig.

Jag blev gravt känslomässigt avvisad och försummad min allra första tid i livet, vilket gjorde mig traumatiserade och svårt sargad. Det födde ett kompensatoriskt behov att bli sedd, förstådd och bekräftad på ett sätt  som var berättigat som barn, men blir överdrivet och fel som vuxen. Simsalabim kommer jag följaktligen att bli avvisad som vuxen, vilket är rimligt eftersom mitt beteende är dysfunktionellt. Det fina är att det sätter mig i kontakt med smärtan hos mitt oläkta och förträngda trauma och ger mig möjlighet att omfamna smärtan och sorgen och läka mig. OM jag inser att mitt problem inte ligger här och nu, utan ligger i det förflutna. Innan dess kommer jag att gå på smäll efter smäll, tills jag förhoppningsvis förstår.

Mitt förflutna gör att jag blir både klängigt behövande och kyligt distanserad. En kombo som bäddar för att bli avvisad.

Ja, så har det sett ut och gör delvis ännu av ohejdad vana 

Ett hjärtskärande, kärnfullt och  pinsamt minne av hur detta tog sig uttryck, kommer från 1974, när jag var 22 år och skulle ensam lifta ner till ett IAL - läger i Frankrike. Ett väldigt stort åtagande för en dysfunktionell stackare som känslomässigt ännu är ett försummat och avvisat litet barn. Detta blev illustrerat redan på färjan till Danmark. En liten flicka grät olyckligt, när vi skulle stiga av och en man frågade vart hon var på väg. Mitt olyckliga barnjag kände sig tilltalat och jag svarade på mannens fråga, som om den varit riktad till mig. Jag blev kraftigt avsnäst: "JAG FRÅGADE INTE DIG!"

Berättigat, och oerhört smärtsamt och pinsamt för mig.

Men, jo, jag kom till Frankrike och hem igen, och långt senare fann jag mitt inre barn och förmår allt bättre vårda och trösta det.

Delar av arbetslaget i Frankrike 1974.

Avvisad och försummad är tveklöst teman även i den igår avslutade radioföljetongen Madonna i päls av Sabahattin Ali, som lästes väldigt bra av Jonas Kruse. Mycket njutbart att höra honom läsa denna bitterljuva för att inte säga sentimentala historia.

Hjärtlös, tacksam, godmodig och smärtfylld

Igår morse kom insikten om min hjärtlöshet genom livet till ytan, tack vare att jag sett Ola Rapace i Stjärnorna på slottet kvällen före. Jag läste också nyligen hans febriga bladvändare Romeo - min flykt i fem akter. Insikten gjorde också att jag fick en nyckel till varför det är något extra med Stina Jacksons Silvervägen, som jag lyssnade/läste klart för några dagar sedan. Lelles besatta, ensamma, nattliga sökande efter sin dotter ännu tre år efter hennes försvinnande, kan ses som en metafor för förlusten av kontakten med det inre barnet och vilka konsekvenser det får. Just ensamhet, besatthet och hjärtlöshet. Avskurenheten gör också barnet hjärtlöst och desperat.

Exorcistisk övning 2004

Plötsligt blev Silvervägen en bok värd högsta betyg från mig och jag begrep varför den fängslade mig så mycket trots att den på ytan är en ganska konventionell och lite trälig eländeskildring och thriller.

Jag kan lätt identifiera mig med min namne Torbjörn i boken. Hans öde kunde blivit mitt och har väl delvis varit det  Ljuset i boken kommer från barnet/tonåringen Meja, kvinnan Anita och främlingen/polisen Hassan. 

Att det metaforiska är så inbäddat i historien, vet inte ens om det är medvetet konstruerat av Stina Jacksson, gör mig imponerad. I den hyllade storsäljaren Där kräftorna sjunger är sagoformen så tydlig och påtaglig att det förtar en del av  berättelsens kraft. Det mytiska har tydligen störst kraft som underström.

Att hjärtlösheten trädde fram i eldskrift inom mig bör betyda att jag fjärmat mig en bit från den. Att jag håller på att bli "en mildare man" , som Ulf Lundell återkommande beskriver sin strävan i Vardagar 2, som jag nu lyssnar på en del under dagarna. Hans inläsning av boken är väldigt bra. Jag skulle aldrig förmå mig att själv läsa boken. Det får räcka med Vardagar, som var utmärkt, men ytterligare tiotals timmar av detsamma blir ändå för mycket. Att lyssna på den som ett trevligt, tänkeväckande, irriterande, speglande och kittlande sällskap och skval under disk, matlagning och liknande är däremot behagligt sällskap. F ö gjorde Linn Mildehav en obetalbar Adventskalender med läsningar ur Rapace's, Lundells och andra gubbars böcker.

När jag vaknade idag kl 05 kände jag mig pigg, godmodig, glad och tacksam. Tacksam över att klarat mig genom ännu en intensiv terapinatt. Tacksam att vara vid liv, ännu lite mer läkt. Tacksam att ha återhämtat mig och ha en ny förmiddag med ork och energi framför mig. Tacksam att det ljusnar. Tacksam att S snart vaknar. Tacksam att min dotter mår bra.

Kl 06 - 07 sov jag om och vaknade sen riktigt smärtfylld, trött och eländig. Kanske bidrog att jag glömt använda bettskenan mot sömnapné, men det är ett mönster att jag blir trött och eländig, när jag somnar om på detta sätt. Fast det är ändå eftersträvansvärt och bra att få somna om. Ja, underbart!

Slutligen hade jag igår ovanligt mycket energi tack vare att insikten om hjärtlösheten blivit medveten och omfamnad.

Förundran och förtröstan

Har du någon Henry Morgan i ditt liv? Har du sprungit ett maratonlopp?

Både sakerna kan vara bra för att få full behållning av Klas Östergrens 747 sidor Renegater, hans långa farväl till Henry Morgan, som vann våra hjärtan i Gentlemen i början av 1980- talet. Jag minns att jag njöt av den glädje och det ljus, som avsnitten om Henry Morgan fyllde mig med. Medan kapitlen om hans bror Leo var jobbiga transportsträckor.

Nu efteråt inser jag att jag just då bodde tillsammans med mitt livs Henry Morgan, där på Seminarievägen i Växjö. Jag minns också hur jag delade en likartad läsupplevelse av Gentlemen med min dåvarande olyckliga kärlek K.

Klas Östergren har i intervjuer beskrivit en närmast förtvivlan över att läsarna upplevde Henry Morgan så positivt, medan han för honom var en mörkare gestalt.

Kanske blev Henry därför i  uppföljaren Gangsters  2005 en plågad och gäckande gestalt i periferin. Som sen dök upp med besked i slutraderna och fick mig att tappa andan i svår, plötsligt ångest, som både tömde och pressade samman mitt bröst på ett oförglömligt sätt.

I samma veva läste jag den klargörande Östergren om Östergren, en intervjubok gjord av Stephen Farran - Lee. (Just nu väntar jag på att få hem fortsättningen Klas Östergren om Henry Morgan.) Klas säger om sin far: "Det var mycket "pappa Lasse gör ett utspel" om nånting. Han kunde börja vid vad som helst, och det slutade i rena predikandet." 

Detta blir också en beskrivning av ett påtagligt drag hos författaren Klas. Dessa bifigurer som lägger ut texten sida efter sida möter vi även och i övermått i Renegater. Läsningen är ett maratonlopp, ibland stapplar jag fram, men så kommer jag in i andra andningen, sugs mer och mer in i personerna och författarens rika famnande språk. Boken ska läsas långsamt, helst lyssnas på som jag mestadels gjort. Klas' röst ger texten sitt fulla liv.

Mest tempo är det i rapporten från Svenska akademin. Jag får stor aktning för Klas. Han är vass och pregnant, nyktert och allsidigt beskrivande, dömer i stort sett ingen, utom sig själv och medierna.  Ledamöterna i Akademin har fått passande namn  efter grässorter, och som läsare får jag mycket dålig smak i munnen inför framförallt Fru Stagg och Herr Styvrepe och hans närmaste anhang. Styvrepes förra fru "den offentliga debattens Florence Foster Jenkins" har jag svårt för sen tidigare. Fast barnet som behöver kramas syns där så tydligt. Förmodligen även i mitt grötmyndiga jag. 

Så här skriver Klas om sista mötet med Fru Timotej: "Han skulle hellre minnas henne i ett annat ljus, på en annan stenbänk, i flikar av skugga från ett olivträd under den brännande solen i Provence, så som den lyst en sommar trettioåtta år tidigare."

Det är en bok fylld av sorg och vemod, men ibland bjuds vi farsartat humor t ex när författaren på behörigt avstånd ska eskortera Herr Flen hem genom Gamla stan.

Gamla Folkhemsreklambyrån Svea får en plats. Det är där romanfiguren Torsten Ljung har startat sin karriär och det är hans och författarens stora intresse för snö och dess kulturella uttryck, främst i bildkonsten, som blir ett genomgående tema i boken. Även i ett avsnitt som berörde starkt, Torstens och sonens upplevelser i Dalslands bäverland. Denna reklambyrå får även leverera romanens omkväde: "Världen är som den är och människor har sina föreställningar".

Så klart är det Henry Morgans personliga närvaro och öde i historien, som ger mest motivation till läsningen. Genom en intervju på Bokmässan Play tror jag att jag fick nyckeln till Henrys starka dragningskraft: 

Förundran och förtröstan. 

Han är det inre barnet, långt innan jag upptäckte mitt eget. Han har även barnets hänsynslösa omnipotens, och de sår som det vuxna barnet har åsamkats på vägen, döljs bakom ett elegant lättsinne.

Klas för sin mäktiga trilogi i hamn med den äran, till en sorglig och vacker försoning. Lite som att sitta genom fyra timmar av Wagners Tristan och Isolde fram till slutarian "Mild und leise". Som avskedspresent från Henry och Klas får vi också en låt och en tavla. Båda nya för mig.

Snö har aldrig varit mitt favoritelement, även om jag varit hängiven längdskidåkare, därtill är jag alltför frusen. Men jag kommer att tänka på snön i inledningsscenen i von Triers Antikrist. Den är också något av ett genialt koncentrat av Östergren bok, men de 33 timmar som jag lyssnat på Klas berättelse och röst var väl använda. Och efter alla lovord till snön och dess skildrare undslipper han sig f ö "snön, det vita helvetet" i bokens slutkläm.

Och ja, jag har sprungit två maratonlopp! Det klassiska från Marathon till Athen 1979 och Moskva Maraton 1986.

Vill man läsa ett bra men kortare verk av Östergren kan jag varmt rekommendera I en skog av sumak som är en av Östergrens bästa. Den skildrar fint alla våra om och men, och svårigheter att förstå och nå varann. Ideal och krass verklighet. Humorn är mer nedtonad och svart än vanligt. Men underströmmen av mysig munterhet är ständigt närvarande. En god illustration av mitt nuvarande mantra: Intighetens allomfattande gudomlighet.

Ett citat ur boken: "De följde med ut på trottoaren och sa: 'Håll dig till böckerna, grabben!'"

I en intervju i tidningen Vi berättar Klas om sina tidigare svåra besvär av panikångest (tas också upp i boken) och säger att han en dag ska berätta om den person, som hjälpte honom ur den. Det ser jag fram emot! 

En dag senare finner jag en utförlig intervju om bl a hans panikångest i Modern psykologi. Där skriver han att paniken upphörde, när han fick en son med svåra hälsoproblem efter födelsen. Då fick Klas annat än sig själv att tänka på. För mig var det tvärtom. Tack vare min dotters födelse fick jag kontakt med mitt eget inre illa tilltygade barn, vilket gav mig panik. Däremot finns en tydlig likhet. "Han var 19 år och hade inte hunnit debutera som författare när hans pappa dog. Under hela uppväxten hade pappan dessutom påtalat att han snart skulle dö, så det var lika bra att Klas vande sig vid tanken. Det var nog inte så bra för ett barn att höra, konstaterar Klas Östergren nu."

I mitt fall var jag 20. Pappa dog hastigt genom självmord. Inte heller så bra, och mamma talade ofta om sin död, som nära förestående många år innan den inträffade. När jag nyligen bläddrade i hennes digra sjukjournaler, kunde jag dock se att hon var sjukare och mer illa där an, än jag förstod eller ville förstå vid den tiden.

Den allra bästa intervjun med Klas hittar jag i Femina. Där talar han om ett viktigt drag i sitt författarskap, ett drag som jag delar till hundra procent i mitt liv och mitt sätt att skriva (inte minst i detta inlägg), dock utan att blanda in alkohol, droger och nattsudd i tillnärmelsevis samma omfattning:

"I Renegater skildras återkommande människor som ägnar sig åt självdestruktivitet. De som tänjer på gränsen lite till, gör den där dumheten ännu en gång. Människor som enligt Östergren i grund och botten definierar sig som losers, och därmed ser till att bli losers för att känna sig som hemma. Som självuppfyllande profetior.

Besvärliga människor har alltid intresserat honom.
– Det är väl de jag känner mig hemma hos, eller hemma med. Jag tycker att jag själv är besvärlig. Jag gör det krångligare för mig än vad jag behöver. Jag kan inte skriva en rak enkel bok som är lätt att läsa och som alla köper, istället övertänker jag, tar i för mycket, ser komplikationer som man inte behöver se men som ändå tränger sig på."

När jag bläddrar i Renegater ser jag längst bak att han citerar en mängd andra författare i boken, vilket jag helt missat, eftersom jag mest lyssnat. Och jag som älskar sånt citerande och växelbruk! Tusan också, nu måste jag läsa om boken!!

Eller...

Nighthawkes av Edvard Hopper (1942)

Gustaf Fjaestad, Silence - Winter

Klar vinterdag av Carl Brandt

Wilson Bentley - Snowflakes

En flod av sorg flyter obeveklig genom min kropp

Den gör mig tung och trött, den stora mjukgöraren. Extra tydlig känns den efter uppvaknandet i den tidiga gryningen, ja oftast innan morgonljuset kommit.

Såg du "In treatment", TV-serien av Hagai Levi?
I så fall kanske du redan ser "The Affair" (HBO) skapad av samme Levi tillsammans med Sara Treem och med ett bråddjupt och suggestivt musikaliskt inledningstema av Fiona Apple. Det gör i alla fall jag och min käresta, lätt besatta av den täta och oförutsägbara intrigen, den djupa och trovärdiga, väl förpackade psykologin, har vi på en dryg månad kommit halvvägs in i säsong 2, som är den senaste.

Först drogs jag till Alison (Ruth Wilson) av samma anledning som Noah (Dominic West). "Hon var personifieringen av sex. En kvinna som inget äktenskap kunde överleva." Men naturligtvis är det den obevekliga strömmen av förlust och sorg i hennes djup, som det djupast handlar om.
Samma sorg som låg fördold i min mamma. Två barn födde hon, men hon saknade förmåga att djupare anknyta till oss, alltför infångad av sin skräck, perfektion, plikt och skam.

Så välgörande att äntligen få se den flöda i Ruth Wilsons rollgestalt. Ruth som f ö är i (exakt) samma ålder som min mamma var, när jag föddes.

Jag med stöd 14 april 2005. Upptäckte krokodilen i floden först när bilden var klar!

Att resa mig upp och gå

Upp i rök!, men inte ännu.

Jag tänkte elda upp merparten av mina skrymmande bildterapialster från 2003 - 2006 i årets Valborgsmässobrasa. Nu blev det inte så, utan saken är uppskjuten till min födelsedag 2014 eller anslutande fullmånenatt.
Men även därefter är det meningen att de ska finnas kvar i digital form. Detta är den första bild jag skapade hos den underbara bildterapeuten Eva Eriksson på IKSU Spa för snart tio år sedan. Eva har den för en god terapeut oundgängliga egenskapen att inte rygga tillbaka (för starka känslor).

Tillblivelse 21 oktober 2003
Orginalet är i kroppsstorlek. Jag blev både skrämd och imponerad när jag gjort bilden; så skrämmande och så sann!!
En dubbelexponerad bild: Jag i mammas mage 1952, och jag och mitt inre barn  51 år senare.
När jag nu ser bilden fascineras och gläds jag främst hos barnets oerhörda vitalitet och färgstarka utstrålning.

45 års fångenskap

Under meditationen i fredags, som under det senaste halvåret blivit en god vana, kom en viktig insikt till mig: Att åldras bra är att mer och mer förädla sitt barnasinne. En viktig impuls till insikten var mitt telefonsamtal med min 92-åriga faster dagen före. 
Mitt 60-åriga jag har levt i knappt ett år, medan mitt nyfödda jag har levt i snart 61 år! Dessvärre levde det i 45 år i svår fångenskap i mitt inre, men även det är en livserfarenhet och jag förstod plötsligt varför Ingela Romares film Om den mänskliga själens värdighet gjorde ett så outplånligt intryck på mig.
Samma starka intryck gjorde Jeanette Wintersons bok "Varför vara lycklig, när du kan vara normal?" Det är en direktrapport från livskrisens bultande hjärta mot bakgrund av hennes uppväxt som adoptivbarn.
Det är fascinerande att läsa hur konkret och bokstavligt, närmast psykotiskt, Jeanette får kontakt med sitt inre barn. Till en början förmår hon bara ge barnet en timme per dag av sin tid och hon försöker förgäves ta med barnet i sin terapi:

"Varför tog jag inte med mig varelsen på terapi? Det gjorde jag, men det fungerade inte. Sessionerna kändes oärliga. Jag kunde inte tala sanning och hon ville hur som helst inte följa med mig.
"Gå in i bilen..."NEJ."Gå in i bilen..."NEJ.
Det var värre än att ha ett litet barn. Hon var ett litet barn, fast hon hade även andra åldrar, eftersom tiden inte fungerar på insidan som den gör på utsidan. Ibland var hon en baby, ibland var hon sju år, ibland elva, ibland femton.
Vad hon än var så ville hon inte gå i terapi. "Det suger, det suger, det suger!"
Jag drämde igen dörren: " Kan du försöka lära dig äta med kniv och gaffel?"
Jag vet inte varför jag sa det. Hon var vild.
Så jag gick i terapi och inte hon. Meningslöst.
...
Några månader senare när vi tog vår eftermiddagspromenad sa jag något om att ingen hade hållit om oss när vi var små. Jag sa "oss" och inte "dig". Hon tog min hand. Det hade hon aldrig gjort förut. I vanliga fall gick hon bakom mig och avfyrade sina fördömanden.
Vi satte oss båda ner och grät.
Jag sa: "Vi kommer att lära oss att älska.""

Recensioner av Winterssons bok: AB, Corren, DN, Expr, GP, SMP, SvD, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg, blogg 

Kärlek till mina inre barn

Jag skriver en tweet: Att vårda våra inrebarn är världsviktigt och värstingsvårt för oss med tidiga trauman. Tack för att ni sprider ordet #alexosigge i podd 16 !

Det har varit mitt stora framsteg denna sommar att spela in och insupa kärleksförklaringar till mina inre barn med inspiration från "Frigör ditt inre barn" av John Bradshaw, som varit en viktig bok i mitt tillfrisknandearbete ända sedan slutet av 90- talet. Redan i början av 2000- talet läste jag in en kärleksmeditation för mitt inre spädbarn, men tyvärr blev ljudkvalitén så dålig att det förtog en hel del av den goda effekten. Nu har jag dock en liten mp3-spelare med god inspelningskvalité och det har gjort arbetet tacksamt och enkelt.

Jag har spelat in kärleksstunder med mitt spädbarn, mitt småbarn, mitt förskolebarn, mitt skolbarn, min tonåring och unge vuxne. Tillsammans blir det en dryg halvtimme av kärleksaffirmationer att lyssna till och jag gör det minst två gånger om dagen, efter mitt uppvaknade på natten/morgonen och på eftermiddagen. Vid min säng har jag ett vackert altare med fotografier av mig själv i dessa åldrar samt andra vackra bilder och en pigtittare där jag kan se och samspela med mig själv.

Från början förekom affirmationer om hur min mamma nu ger mig kärlek, men detta har jag sedan klippt bort. Jag har också en gång lyssnat på en meditation där jag hämtar mina barn från föräldrahemmet och tar dem med hit. Just det som Alex Schulman berättar om hur han gör med sin lilla fyraårige Alex. En väldigt viktig handling, som jag genomförde efter ett par månaders lyssnande.
Detta arbete har också bekräftat att mina största brister låg under spädbarnstiden, men det har varit bra för balans och rättvisa att nu också ta med barnen i andra åldrar i mitt läkningsarbete. Det behöver de så väl, de underbara små! De behöver liksom SpädbarnsTobbe få känna sig tryggt, lustfyllt och kärleksfullt omhändertagna och burna. Det gör långsamt underverk.

Jag brukar avsluta med att ha ett härligt dans- och sångparty med barnen och Eva Dahlgren, som har så mycket vackra referenser till de inre barnen i sina sånger. Här kommer ett urval:

 
"Jag har hemmakväll
med min bästa vän
jag är ensam med mig själv"

"det var evighetssekunder

tre korta andetag

hela livet vände

...måste bara våga

med minnet av det barn som lät livet välja

och våga säga

ja"

"hon

är ansvarslöst fri

jag

är tryggheten hon vilar i

det är en oberäknelig älvas dans

jag vet aldrig var hon för mig någonstans

om hon ger sig av

bara denna fyrkantiga människan kvar"

"det fanns en spärrvakt inom mig

min gud

varför övergav hon mig

kom och håll om mig"

"kom guldlock med ögon blå

kom nu

för jag längtar så

kom nu med din evighet

som det enda svar jag vet

kom stjärnöga ge mig tröst

som vårvärme i mitt bröst

kom liten till värld så stor

du min himmel

jag din jord"

"det bor en annan i min kropp

hon har den vackraste av själar

hon är kärlek och hopp

och hon berättar för dig

hur mycket jag älskar dig"

"Att plocka Nattljus sent om kvällen

på ängen

För ett maskrosbarn

Förändrar hela dan

Vi rycker strömming när det regnar

På Ume älven

Far ror och jag

Är ett lyckligt barn"

"jag förundras så ibland

när jag

träffar på nåt stackars barn

som ser ut som jag

gjorde då

med hår så flygande

och tunt

på tok för långa ben

och sen

öron som parabolantenner

när det händer

då svindlar det

för livet blir så väldigt stort då

jorden krymper till ett litet rum

min själ känns lika stor som universum"

Och avslutningsvis följande citat ur min favoritlåt just nu:

"i ditt hus finns en bild på en man vid ett hav

han leker som en pojke nyss sju

av hans rygg kan man läsa det är din far"

"jag fick min mun

mina ord

fick mitt hjärta

mitt röda blod

runda bröst

min mörka röst

mina ögon

min starka lust

jag blev född

till det jag är

för att du är här"

Jag lyssnar på liveversionen från skivan LaLaLive, men på Youtube hittar jag bara studioversionen:

Tillblivelse - att inte rygga tillbaka

Ännu ett år av långsamt tillfrisknande. Jag kämpar inte längre i Skräckens hav, utan är en ilandspolad vrakspillra. Nattligt omstöpande kaos i de inre djupen, under en stilla hävande, ibland skälvande yta.
Jag gläds åt andras kamp och framsteg i min närmaste omgivning och som del av ett universiellt vinnarlag.
Ann Heberlein verkar funnit mer balans och harmoni, även om hennes inledande friskförklaring i "Ett gott liv", mest liknar ett gott skämt:
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde så att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog bort sådant som kallas vanföreställningar. De gav mig eksem och utslag, bultande smärtor i benen, domningskänslor, darrningar i händerna, muntorrhet, mardrömmar."

Maria Elisabeth Skäringers starka Vinterprogram avrundade hon med ord jag helt kan dela:
"Att vara i sitt jag. Vara sig själv. Så svårt och enkelt på samma gång.
Och allting som blir vad man gör det till. Sannerligen.
Som en teaterscen där alla får sina roller tilldelade. Kanske vill man inte alls spela den där rollen man fick. För det var nån annan som skrev manuset. Men man gör det för att få vara med.
I början. I alla fall en liten stund. Tills jaget tränger sig fram. Den innersta längtan, ljuset, som ju finns längst där inne i oss alla. Och man förstår att man faktiskt bestämmer själv. Och då kanske allt rasar. Det som inte var byggt för att bestå. Och man kan känna sig ensam, innan det blir ljust på riktigt. Och det verkligt uppväxta inom oss, tar det lilla inre barnet i handen. Och då är jag aldrig mer ensam. För då har jag mig själv. Då bor jag i mig själv. Och det blir en alldeles ny gryning."

Allra mest fascinerande och lärorik fann jag Åsa Pehrsson9sberättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Om att inte rygga tillbaka, utan spegla fram den verkligt vuxne, som kan omfamna och bära det lilla, illa sargade barnet, och finna och utveckla goda, läkande relationer.
Lyssna du också! (Tack till Ulf Lundell vars tackbrev till Tendensredaktionen uppmärksammade mig på programmet!)

2012 ber jag om mer glädje och många, stora läkande tårar.

Vad önskar du?

Gott Nytt År!
önskar Tobbe

Ett vettskrämt barn som kämpar för livet

I går natt vaknade jag redan klockan två med en oerhört intensiv stress djupt inne i mig; ett vettskrämt barn, som kämpar för sitt liv. Samtidigt var jag kolugn i de yttre lagren av min kropp och i mitt sinne och förnuft. Det tog mig två timmar att sprida lugnet ner i mitt djup. Aldrig förut har jag upplevt skillnaden mellan mitt barnjag och mitt vuxna jag så stor och så tydligt. Så intensivt och så lugnt. Så stark kontakt mellan de två.
Jag insåg också att det hela triggats av min tvåtimmarsfika med L dagen innan. Vi har känt varann sedan 2002, men nu var det länge sedan vi sågs senast, bortsett från ett hastig möte, som ledde till att jag tog initiativ till ovannämnda fikaträff . Jag har tidigare tyckt det varit mycket svårt, ja, omöjligt att få en djup, bekräftande och närande kontakt med L.
Jag har bara upplevt riktig kontakt vid ett tillfälle och då upplevde jag att hon angrep och tog ställning mot mig. Före vårt fikamöte hade jag tänkt på detta och att det faktiskt var ett sant och äkta möte. En stadig grund att bygga något bra utifrån, istället för vårt i övrigt famlande i tomma intet. Vi har också hela tiden haft en ömsesidig önskan om god och fruktbärande kontakt. Och jag insåg att jag bar en stor del av ansvaret för våra tidigare misslyckanden, eftersom jag under dessa år krävde "den andres hjärta på ett fat" i alla mina relationer. (Jag erbjöd/ serverade även mitt hjärta på ett fat. M a o var jag desperat, jag bar ett nyfött, utsvultet, anknytningsbehövande barn inom mig.) Detta skrämde givetvis många människor, långt ifrån alla. Det har lett till fantastiska möten, men L blev skrämd och hyser ännu tydlig rädsla inför mig. Vilket triggar mig och gör mig arg, frustrerad och förtvivlad. I vilken grad insåg jag först inför vårt fikamöte, när min kära granne E påpekade att det handlar om den rädsla min mamma kände inför mig (som nyfödd). Tack, E!

L och jag pratade om detta och mycket annat under vårt fika och vi hade kontakt. Inga hela hjärtan på faten, men förtroligt, sant och fint. Bekräftande och närande. Plötsligt förvandlades denna i mina ögon tidigare "hopplösa" relation, vilket gjorde mig glad och upplivade och det skapade också kontakt med de ännu oläkta delarna av traumat från den nästan bottenlösa kontaktlöshet jag tvingades uppleva som nyfött barn.
Vilket ledde fram till de nattliga händelser jag skrev om inledningsvis.

Det hela har också inspirerats av min läsning av Beate Grimsruds hyllade och uppmärksammade bok "En dåre fri". Jag har känt att jag och Beate har mycket gemensamt ända sedan jag hörde titeln på en av hennes tidigare böcker; "Jag smyger förbi en yxa". Den titeln sammanfattar utmärkt hela min uppväxt och en stor del av mitt vuxna liv. Först nu har jag läst något av henne. "En dåre fri" är inspirerande och fasaväckande. Den visar som Beate själv säger "att det inom en och samma person kan rymmas en oerhörd skörhet, men också en enorm styrka".
Skörheten är lätt att förstå, när man t ex läser följande beskrivning av huvudpersonens pappa:

"Vad är det med pappa? När han ska hämta Odd på dagis kan han komma hem med fel barn. När han kör bil kan han inte välja vart han ska åka. Han kör efter bilen framför, svänger när den svänger. Ibland kan han ställa sig bakom parkerade bilar och vänta på att de ska åka. Ingen i mitt fotbollslag vill åka med i pappas bil till en bortamatch. Då är risken för stor att vi inte kommer fram."

Boken är skriven med humor, men också fasaväckande. Detta kommer fram även i beskrivningarna av ur barbariskt psykvården ännu fungerar, med bältesläggningar och tung tvångsmedicinering. Men den ger också exempel på god och hjälpande vård via värme och mänsklighet.



Jag glömmer aldrig hur mitt sargade hjärta klappade i takt med Joe Cooker i Woodstockfilmen på en biograf i Paris 1970 (medan J sov i stolen bredvid).

Om Beate Grimsrud och En dåre fri: DN , SvD , Corren , SMP , sn , SYS , Exp , HBL , AB

Små och hjälplösa mirakel

Innerst inne är vi alla små, hjälplösa mirakel

I mina ögon är det detta vi nu firar

GOD JUL

Orka ta skiten

Boken "Vi är våra relationer" av Tor Wennerberg ger mig stor tröst och bekräftelse. Den presenterar anknytningsteorin och de senaste forskningsrönen inom denna, som visar att även (framförallt) subtila brister i samspelet mellan vårdnadshavare och barn skapar trauman hos barnet.
Wennerberg jämför och kopplar förtjänstfullt ihop dessa rön med bl a modern psykoanalys, mentaliseringsteori och traumaforskning. Boken är ganska svårläst, särskilt kapitlet om traumaforskning, men många avsnitt går direkt in i hjärtat. T ex följande:

"Övergivenhetsdepressionen betecknar Masterson (2000) som ett katastrofalt ´komplex bestående av sex affekter: mordiskt raseri, suicidal depression, panikartad hjälplöshet och hopplöshet, tomhet, meningslöshet och skuld´."

Låt mig ta det igen, nu i punktform och med lite fler förtydligande adjektiv, som gör att jag ännu bättre känner igen vad jag har tampats/tampas med i mitt tillfrisknande:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Raseriet/vreden/ilskan/ursinnet kom följdriktigt till mig först och det gav mig då panik. Numera är det en i stort sett integrerad god vän och lekkamrat, vars goda frukt är tydlighet och förmåga att omsorgsfullt gå till botten med smått och stort i mina relationer.

Min nedstämdhet har aldrig varit suicidal, även om mitt inre barn burit med sig en mycket stark dödslängtan. Nedstämdheten är min "livsluft" när jag är ensam, särskilt sedan oron och rastlösheten, som tidigare trängde undan den, nästan helt försvunnit. Nu är jag, när jag är ensam, nästan ständigt ledsen och trött och vilar mycket.

Den panikartade hjälplösheten ersätts mer och mer av ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande, som ger utrymme för den sunda svaghet och hjälplöshet, som är den sanna styrkans enda grund. Hopplöshet (intellektuellt sett) har jag (nästan) aldrig upplevt, men häromdagen upplevde jag att den kan vara ett kreativt kaos, om jag i lugn och ro och intensivt utbyte med mig själv och nära och kära ger den det utrymme den behöver.

Tomhet och meningslöshet kunde jag först inte känna igen mig i, för att sedan upptäcka att de är eller snarare varit min livsluft under lång tid, när jag är ensam. Varit, därför att jag nu mer och mer upplever att min ensamhet är befolkad av personer och känslolägen i min samvaro med dem, som jag numera internaliserat och kan "plocka fram" även i ensamhet. Ett stort framsteg!

De senaste månaderna har jag mer och mer upptäckt att mitt inre barn inte bara (men främst) är ett intensivvårdsbehövande spädbarn, utan också mer och mer av en nyfiken och lekfull 4-5 åring, som inte alls känner sig värdelös utan har ett sunt och glatt egenvärde.

Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.