Stackars hen som aldrig gråter!

Idag landade fredsduvan i mitt sinne och det blev en vilodag i gryningen. Vaknade visserligen genomsvettig kl. 05 och fick byta tröja, men sen hamnade jag omgående i spontantrance; lätthet, fridfullhet, en svävande salig ande. Låg så till 06.40. Skönt!

Igår snörvlade och grät jag mig genom hela sista delen av TVserien "Jag for ner till bror". Underbart skönt!

På kvällen såg vi en orginell nygjord dokumentär om Karin Smirnoff av Johan von Sydow. Den gjorde mig på mycket gott humör, då den till slut kom Karin nära in på livet, trots hennes upplevelse att så inte alls var fallet och att filmteamet gjort ett dåligt jobb. Karin är verkligen Jaana Kippo! Hon var inte heller nöjd med tv-manuset till "Jag for ner till bror". Varför måste hennes hjältinna Jana Kippo gråta så mycket ? Själv gråter Karin Smirnoff ”en gång vart tionde år”. 

Sån är och har också jag varit.

"Ja, stackars han som aldrig gråter

Fast han släpar på ett höghus

Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett?

Och vart ska det där huset?"

(Ur låttext av Lasse Winnerbäck)

Min gråt igår bidrog säkert starkt till mitt välmående idag.

Och Karin Smirnoff kapitulerade när hon såg serien: "satana... resultatet!"

Amanda Jansson är lysande som Jaana Kippo

Bottennapp om bottenmiljarden

I en essä i DN intar följande påstående en central plats:

Afrika "kanske aldrig har chans att hoppa på utvecklingståget. Det har redan gått, med en mängd glada asiatiska länder ombord och det kommer att dröja innan nästa tåg stannar till på stationen. Kina och många andra länder har visat att världen behöver deras varor, men på vilket sätt kan Guinea, Tchad eller Centralafrikanska republiken göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter?" (min kursivering)

Se där hur problemen tornar upp sig, när man inte sätter människovärde, utan i stället marknadsvärde som norm för utvecklingen.
Utifrån marknadsekonomiska lagar är det så att när den rikaste femtedelen av världens befolkning innehar 74% av inkomsterna/köpkraften och den fattigaste bottenmiljarden bara 2%, sker i princip 74% av utvecklingen hos de redan rika och bara 2% hos de fattigaste. De siffrorna visar hur ogörligt det är för marknadsekonomin att lösa världens fattigdomsproblem.
Och hur intresserade är afrikanerna av att göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter? För att citera Lars Winnerbäck: Det är väl inte sånt man tänker på och drömmer om. (Om man nu inte är Homo economicus, kapitalist, företagare. Ett släkte som numera tycks vara upphöjt till norm för vad det är att vara människa.)

Jag är dock övertygade om att även fattiga afrikaner vill ha mat, bostad, utbildning och hälsovård och är beredda att framställa vad de själva behöver.


Siffrorna ovan visar att med ytterligare bara 2% av världens samlade inkomster, skulle de absolut fattigaste kunna fördubbla sina inkomster...


Läs även
Det kinesiska spöket