Under ett drygt års tid har vi sett om Bengt Bratts fantastiska serie Hem till byn, som visades i sex säsonger 1971 - 2006. Vilket makalöst tidsdokument och vilken bra serie!
Första säsongen 1971 kunde vi se tillsammans i min ursprungligsfamilj hemma i byn. Hur Per kommer hem berusad från sjön med en bananstock på axeln, och hur man sen kör fram och tillbaka över trafikräknaren på byvägen. Oförglömliga scener! Och att sedan följa dessa människor under 35 år. Vilken ynnest med all denna igenkännande bekräftelse och även okänd men väl behövlig bekräftelse!
Jag var nog småkär i Karin i de första säsongerna, medan det nu är Lenas sprudlande livskraft, som fyller mig. Mitt alter ego är annars Lars Erik.
Att ha sett dokumentären Hemligheten om Carl Ivar Nilsson, som spelar Willy, och få veta om hans länge dolda homosexualitet och sedan den svåra alkoholismen, ger extra djup till serien.
Visst finns det upprepningar (lite väl många älgjakter t ex) och svackor i serien, men för mig är det tveklöst världens bästa serie (tillsammans med Breaking Bad) och en stor kulturgärning. Båda serierna avslutas också med helt perfekta avsnitt.
Jag bor nu 100 mil från min egen gård och by. Kanske bidrar det till att den är mig så kär. Djuren och naturen fick mig att överleva uppväxten. Planen var att bosätta mig där som pensionär. Nu blir det nog inte så. God vård, service och kultur m m gör att vi förmodligen blir kvar i staden, men kanske halva året på besök i byn. Tills det är dags att helt återvända till hemmet i det gränslösa, gudomliga Ingenting.
