Vaknar 03 ur drömmar i skolmiljö och i känslan av plikt, utsatthet och ensamhet, men milda och vardagliga känslor. Ingen mardröm.
Kolsvart i rummet, regn, rusk och åska när jag somnade. Jag trivs allt sämre och sämre med det halvår som inleds efter midsommar. Allt mer fukt, mörker och, som just nu, kyla.
Jag tänker på firandet av Fagerhults Hembygdsförenings 100 årsjubileum häromdagen i ett mörkt, fuktigt gammalt sockenmagasin och de möten och framträdanden som skedde där.
Ett par personer som visste vem jag var, men jag hade inga eller vaga begrepp om vem de var. Större delen av mitt liv har jag kämpat för en ljusare framtid, men nu när jag är på väg ut i livets kulisser får dået , faktiskt främst nuet berikat av dået (och vise versa) den största platsen i mitt sinne.
Framträdande av olika kaliber väckte mycket minnen, tankar och känslor. Bl a tänker jag på Shakespeares träffsäkra ord i Macbeth:
"En skugga blott som går och går är livet, en stackars skådespelare som larmar och gör sig till, sin korta stund på scenen och sedan aldrig mer hörs av. Det är en skröna, berättad av en dåre. Låter stort, betyder intet."
Men nu i gryningen omfamnar jag all vår mer eller mindre tafatta strävan, våra krumsprång och bravader.
Det finns inga vuxna, bara förklädda barn, som Neil Gaiman sa i Babel.
Fylld av rejäla bitar av de många goda, hemgjorda tårtor som dukades upp ligger jag ett par timmar lyckorusig i gryningen och drar mig till minnes en sång som betydde mycket i tonåren:
"I see friends shaking hands saying how do you do. They're really saying I love you"
Det nattliga efterspelet till det djupa nedstigandet i hembygden blir alltså väldigt annorlunda jämfört med hur jag beskrev det i ett tidigare inlägg författat i Umeå.
Där var värdelöshet, skuld och karlakarlighet de påtagliga delarna. Nu såg jag människan och de tafatta barnen i oss alla.
Interiör från hembygdsgården.
