Ingenting är ett tomrum fyllt av allting

Så är skräcken åter här med full kraft. I varje vrå, i varje cell; förintelse, utplåning. Tillintetgörelsens plågsamma återkomst efter ett par veckor av deltagande i Å:s flytt och stress. 

Full kraft? Antagligen bara en mild susning. Vid uppvaknandet 05.20 var den i a f välbekant och påtaglig. Efter en timme på rygg i mörkret i sängen har jag i vanlig ordning vänt det hela till en skön livskänsla och anknutit till Det Stora Ingenting; denna köl, denna container, denna tröst, denna tro och förvissning, som blir allt påtagligare.

Jag stiger upp till en underbar vårvintermorgon. Från mörkret stiger jag till ljuset. Från tankeflykten till det överväldigande nuet; ljuset, snön, skatan, cyklisten, bussen, den rödsolskimrande björken. Hela den obeskrivliga härligheten.

Tankeflykten rörde sig mycket om vår eventuella roadtripp söderöver om en månad, närmare bestämt 13 april. Å:s Nissan Micra dog på J A Linders väg mitt i flytten. Kamkedjan gick oväntat av och dagen därpå bogserade T och jag bilen till skroten. T erbjöd sig hålla ögonen öppna åt oss efter en annan bil. Jag ska ringa honom idag och önska en bil med dragkrok med plats för cykelställ.

Använder för första gången etiketten förvissning som tagg till ett blogginlägg, och detta är mitt liv i ett nötskal: Från förvisning till förvissning. Nota bene den dubbla betydelsen i förvissning.

Ha en bra dag!

28 januari var bilen pigg och rask

Kände mig skönt bekräftad av att mammas blick på mitt nyfödda jag plötsligt fanns utanför min kropp ute på Klockarbäckens ÅVC (28 januari)

 

 

En bra dag! och ett bra år? på jobbet.

Släckte lampan igår 23.30. Skönt att både S och jag gillar antifirande. Och skönt att nu få börja uppleva 2026 och att lite snö åter täcker stadens gator.

Dagen började 04.15. Mådde skit i kubik. Har några dagar försummat det levande begravda, förkrossade, tillintetgjorda nyfödda barnet. Jag har ökat min kapacitet och förmåga att härbärgera och känna smärtan, särskilt i dessa gryningstimmar. Mitt främsta ankare är min tilltagande kontakt med vad jag kallar ingenting, ett tomrum fyllt av allting. Intressant är att professorn i materialvetenskap Maria Strömme har blivit uppmärksammad under hösten, när hon publicerade en vetenskaplig artikel och beskriver något liknande;  ett fält bortom tid och rum, som var det som existerade före Big Bang och som våra medvetanden är en del av.

Igår demonterade Å, M och jag med mycket möda isär, den rejäla säng som Å:s pappa Gustaf byggde av en utdragssoffa. En enda envis spik höll hårt ihop det hela. Efter att vi äntligen fick isär sängen, fann vi underst i korthögen följande tarotkort att bli vårt gemensamma inför 2026:

Texten till kortet, översatt av Google, är bästa tänkbara inför 2026:

"Bli den frid du önskar se i världen så att du kan minska lidande, utför vänliga handlingar och utstråla kärlek.

Duvans ande påminner dig också om att när du ser orättvisor eller någon som lider skada eller är i nöd, lita på att du har förmågan att skapa frid genom att le, sända kärlek, tala ett vänligt ord och lyssna med ett medkännande hjärta. Gör din del för att vara en fredsmäklare, ge näring åt medkänsla och påminna andra om glädjen i harmonisk samexistens så att de också kan omfamna Duvans ande inom sig själva."

Är mor död

 "En kvinna föder ett barn och vet inte hur hon ska hantera den hjälplösa varelsen hon har fått i famnen och som är beroende av henne, av att hanteras av henne. Men hur hanterar man det när man inte hanterar sig själv? Barnet blir en börda, barnet blir en omöjlig utmaning, för hur bär man bördan, barnet, när man inte mäktar med att bära barnet man var, som bor i kroppen på alla och särskilt i kroppen på den som förlorar sin mor så tidigt att hon knappt minns henne och som därför bär modern som ett hål i kroppen, så som alla bär sina mödrar som hål i kroppen, små eller stora, levande eller döda och därför försöker vi fylla hålen för att själva kunna leva eller kasta av oss mödrarna men bär, om vi tycker att vi klarar det, istället skulden för att ha kastat av oss dem. Man blir inte fri utan att bli skyldig och förresten var man skyldig från början, blev man skyldig som barn för att man utförde smärttransport och förde över smärtan till sin syster eller docka som inte blev fin av att vara med en, instängd i ett rum i ett hus med en dörr för liten att komma ut genom så varje försök skulle bli en blodig, antagligen dödlig affär, men jag sprängde dörren och det blev en blodig affär och nu sitter jag här, i en koja i skogen med en älg."

"Först när jag sätter mig kommer barndomens förlamande smärta, jag hade väntat mig den, men inte så. Hade trott att jag hade träning i den smärtan, att den hade grånat och blivit hanterbar, men den kommer ifatt mig med förnyad kraft. Som tur är vet jag av erfarenhet att när det gör så ont att jag tror jag förlorar medvetandet, avdunstar den."

"jag diade omöjlighet av mamma, smärtan rann från hennes bröst in i min mun och ut i resten av kroppen, men något i mig förstod det och vägrade och sedan sökte jag mig bort från hennes omöjlighet och smärta."

Läkande möten

Detta inlägg innehåller eventuellt spoiler om Bröllop, begravning och dop. 

I natt hade jag ett läkande drömmöte med mitt inre barn. Barnet var bara en tummetott högt, men väldigt livaktigt även om det i slutet förvandlades till några droppar vatten och blod, som rann nerför några trappsteg. Jag försökte målmedvetet samla upp dropparna och vaknade. Jag insåg då att drömmen triggats av Marie Lundqvists rollfigur, Michelle, i serien som nämns i inledningen. Hon kämpar besinningslöst och handfast för att få ta hand om lilla Grace. På ett ytligt, medvetet plan var det ganska jobbigt att se hennes framfart, men på ett djupare plan framkallade det uppenbarligen jubel och nattens dröm.  Hennes beteende var raka motsatsen till min mammas. För mamma var jag djupare sett något som katten släpat in, något som hon likt Hera ville slunga från sitt bröst. Något som helst inte borde finnas.

Fruktansvärt och ofrånkomligt  nog levde denna tillintetgörande underström kvar i mig visavi min nyfödda, späda dotter. De förödande förbannelser som inte kommit till medvetande, bearbetats och läkts lever obönhörligen vidare.

Rester av denna tillintetgörande underström blev också bearbetade och läkta föregående natt. På kvällen kämpade jag med mitt föregående blogginlägg om Louise Glück, samtidigt satte jag mig framför TVn med min kära för att se ett program om Elise Ottesen -Jensen. S bad mig lägga bort mobilen. Då blev jag tvärarg, gick och la mig igen och fortsatte med blogginlägget. Båda blev vi tillintetgjorda och S därtill rasande, men vi tog själva hand om de triggade känslorna ett par timmar, innan vi famnade varann inför nattsömnen. Min natt blev sen fortsatt bearbetning och läkning av den triggade tillintetgörelsen. När jag vaknade överfölls jag först en kvart av en stark förintande dödskänsla, som övergick i en lika stark känsla av läkning och befrielse.

Det är intressant hur de mänskliga predikamenten lever vidare genom tiderna. För Louise Glück är t ex myten om Persefone central, för mig den om Hera och Herakles, Den Bortslungande. Då också Vintergatan, The Milky way, bildades av mjölkstrålen från Hera, när hon slet Herakles från sitt bröst.

Kanske är det därför jag alltsedan barndomen blickar mot stjärnhimlen med längtande förtröstan. 

Eller för att tala med Martinssons Aniara. Jag, Den Söndersprängde, som nu mödosamt fogar mig samman inför väntande ålderdom och upplösning.

Herakles stryper ormarna Hera sände för att döda honom

Oj, oj, oj

Vilken natt av sorg och smärta. Vaknar matt, kraftlös och fysiskt slutkörd.

Kan lätt förstå att ett barns lilla kropp måste förtränga detta för att överleva och behålla förståndet. Kan lätt förstå att jag försökte sluta andas för att undslippa.

Är botten nådd? Kanske. Men var är floden av tårar? Var är den trygga plats där den rinner?

Drömmarna nästan normaliserade. Inte längre bara skräck och dödsfällor. Men ännu mycket anspänning, kamp och utanförskap, som dock är i avtagande. Nå't ögonblick av kärleksfull gemenskap med en klass elever i drömsekvens i natt.

Jag fann det hejdlöst roande hur dessa bokomslag samspråkar!
Redan då kändes boklånen väl värda.

En tryckkokare av oläkta trauman

Än en gång har Livet uppstått
ur det handlösa fallets eviga mörker

Solkatter vibrerar på väggen
Gryningsljus och full dager

Stillhet i skärande, skimrande skrin av ensamhet
Mjuk och orörlig omsluter jag ett outhärdligt upplösningstillstånd

Andningens böljande våg
Smeker varsamt den skälvande sårbarheten

Nåd och stilla jubel

Svårfångad  flyktighet
Vattenfall av ogråtna tårar

Ursprung

Teorin som förklarar Labyrinten

Sigge Eklunds "In i labyrinten" är en sinnrik och skickligt skriven roman.  Spänningen stegras. De fyra huvudpersonerna går allt mer vilse i sina liv.
Deras förklaringsmodeller kring 11 -åriga Magdas försvinnande faller samman, medan vi läsare går från förvirring och pendlande misstänksamhet till en allt mer fullständig bild av händelseförloppet. Vi slipper dras ner i de eskalerande krisernas turbulens.





Vill Sigge göra avbön för sina fyra tidigare böcker utifrån personliga kriser han gått i genom? Kriserna och böckerna, bearbetningen har bara gett tillfällig befrielse. Sedan har förvirringen återkommit.
Att (vilja) öppna upp, tala ut, skriva sig fri leder bara bokens personer in i djupare elände, större katastrofer, trots deras besatta strävan i motsatt riktning.
Visst; att öppna upp är bara första steget och att göra det i fel sammanhang och med fel personer kan vara förödande, vilket boken beskriver och jag bittert upplevt. Värst när jag bröt ihop på Korpberget 1998 och grät hejdlöst sista dagen, när vi senare skulle åka hem. Då skruvades locket på tusenfalt hårdare och jag har ännu inte återfått den fria tillgången till mina tårar.

Dem italienske anknytningsforskaren Giovanni Liotti talar om den dramatiska triangeln. Inom otrygga traumatiserade personer sker en pendling mellan tre delar inom personen – förövaren, räddaren och offret.
Denna forskning gav mig äntligen förklaringen till att så många  "hjälpare" jag mött under åren är så usla. Många sådana personer, själva känslomässigt trasiga, men med hög utbildning och stora intellektuella resurser förmår inte söka, möta och hantera förövaren och offret inom sig. Istället flyr de in i räddarrollen/hjälterollen och arbetar med att “hjälpa” andra. Sigges bok ger en mängd exempel på detta. Ofta rent komiska om de inte vore så förödande för både "hjälparna" och deras offer.

Dessa människor skyr att vara offer eller förövare som pesten. De blir hänsynslösa, ombytliga, opålitliga, oöverlagda desperados. Helt omedvetna offer och förövare i en osalig blandning, så snart läget blir det minsta "skarpt". Allt draperat i stark välvilja, goda grunder, smarta förklaringar och de bästa avsikter.


Vi bär dom alla inom oss. Vem vill vara offer? Förövare? Bättre att vara hjälte och räddare alla dar i veckan!


Många av oss har varit offer som barn och fortsätter sedan vara förövare mot oss själva som vuxna. Mot våra inre barn, mot våra egna barn.

Att knyta an till våra inre barn där inne i mörkret. Hämta hem dem helt och hållet. Så svårt, så svårt. Mitt inre barn var utmärglat och döende. Jag var detta utmärglade barn och skulle samtidigt ta hand om det. Som att lyfta sig själv i håret. Teoretiskt omöjlig. Enda sättet är att sakta men säkert (finna och) bygga goda, kärleksfulla, nära relationer.

Självporträtt 5 februari 2011

Barnet vet hur man gör. Det är ljuset i mörkret. Svaret längst inne i labyrinten. Men mörkret kan vara kompakt. Jag citerar åter Masterson:

- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor

Om vi vägrar möta dem i vårt inre, kommer de manifestera sig i en allt mer kaotisk vardag. Förhoppningsvis inte lika fasansfull som i "In i labyrinten".




Boken illustrerar Yeats  starka diktrader:

”Things fall apart; the centre cannot hold;
....

 The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity."

Ett stryptag av olust

Vaknar 03. Skönt att ha fått sova gott några timmar och så småningom ha en dag utan särskilda plikter och åtaganden framför mej. Att få återvända till vakenhetens makt och  kontroll. Att en vuxenhet som förmår bära det sargade, övergivna barnet åter är påkopplad. Att ha en nära och närande kontakt med det barnet i ett par timmar.

Tillförsikt 13 maj 2005

Sen är vuxenheten förbrukad, nej snarare är den så stark att väldigt mycket av barnjaget väller fram. Det blir oerhört påtagligt när jag 05.15 sätter mig för att meditera 25 minuter. Under de sista fem minuterna får jag kontakt med ett svåruthärdligt stryptag av olust.

Sympati för mina själv
3 december 2004

En starkt övermannande känsla som ännu pulserar i bakgrunden, medan jag förströr och distanserar mig genom att skriva detta, som också hjälper mig att fortsätta omhändertagandet och att läka ut detta trauma av ödeläggande känslomässig övergivenhet under min första tidlösa tillvaro.

Morgonstundsstriden

Ett obegripligt,

uppslukande, förgörande

skräckslaget kaos.

En härdsmälta djupt

därinne under/i

den sällsamma,

lamslagna morgonstundsfriden.

Lejonkungen Torbjörn 24 september 2004

Ett omhändertagande.

En omslutande, läkande

OMFAMNING.

En födelse

Ett barn hos Gud.









Tack till Eva och Jonas för inspiration och lånade ord!

Jonas har redan sagt det kortare och bättre:

Är jag bara

skinn och ben

idag, eller är jag

denna kärlek?

(ur Ett barn hos Gud/Det här är platsen av Jonas Brun)

Tack till mig själv och Susanna för varm omfamning!