Det magiska rummet

Att vara i Kaosrummet i Fyrarummaren, som jag skrev om i förra inlägget kan upplevas som:

"förvirring, konflikt och missanpassning. Något är eller känns fel, men jag vet inte om det är mig eller andra det är fel på. Självupptagenhet. Tillbakahållna känslor av rädsla, ilska eller ledsenhet. Mindervärdeskänslor. Dålig kontakt med andra. Tvivel, osäkerhet om vad som är rätt och/ eller vad jag vill."

Ja, det kan i västra fall handla om ren panik och en närmast outhärdlig smärta. Ett gränslöst tillstånd utan orientering, där friheten skenbart är total,  men  desorienterad, meningslös och de facto leder till flykt, förlamning eller kamp. Men vart, från eller mot vem?

MEN tillståndet kan genom just sin gränslöshet vara precis motsatsen; hänryckning och extas. Ett fönster in i det transcendentala.

Kort och gott: Helvete och himmel. En portal in det gränslösa allt och ingenting. Rakt in i det vi kommer från och ska återvända till.

Det är min tro och övertygelse.

Människans existens är ofrånkomligt begränsad i tid och rum, men vi när hela tiden en längtan in i det gränslösa. In i det oförklarliga och paradoxala allt och ingenting. Vi jagar efter det omöjliga och omänskliga allt, men finner det enklare? i ingenting, som magiskt expanderar, ja är liktydigt med likaledes gränslösa allt.

Obegripligt. Mystiskt och magiskt. 

Att träda in djupare där handlar om förmågan och tillliten att våga vara öppen och sårbar. En svår konst. Lugn och ro är i alla fall en god grogrund.

Såg första delen av Marie Nyeröds dokumentär om Ulf Lundell i förgår. Gillade den, även om den anklagats för att vara alltför hyllande.

Inser att ett viktigt (det viktigaste?) skälet till hans popularitet är just hans nära kontakt med Kaosrummet. I alla fall för mig. Han blev intressant för mig först efter min stora kris, min panikångest, mitt stora ras ner i Kaosrummet, som jag senare upptäckte rymmer himmelska, andliga rymder att sväva tyngdlös i.

Gränslösheten: Den förunderliga paradoxen

Dags att tydligt redovisa den viktigaste insikt/upptäckt jag gjort i mitt liv, och det förvånar mig att jag aldrig hört eller läst någon annan framföra den. Men du kan kanske hjälpa mig på den punkten?

 Ja, insikten fanns i mig innan jag föddes. Den är essensen i vårt varande:
 Två saker är gränslösa; allt och inget.

I vår kultur sporras vi att nå känslan av gränslöshet via allt (mer konsumtion, aktiviteter och upplevelser) och vi fylls förvånade av ingenting.

Sanningen om att vara människa är att vara begränsad i tid och rum, i allt vi gör.
Att lära sig leva i den begränsningen är en viktig del av levnadskonsten.

När jag däremot blir begränsad i mitt varande och mina känsloupplevelser, försöker jag kompensera detta i mitt görande, vilket är fåfängt och dysfunktionellt. Att jaga efter vind. Även om det kan leda till storslagna prestationer, kommer sötman och sinnesron att bli kortvarig. Men det har fört oss från nöd till rikedom.

När nu rikedomen är uppnådd i världsmåttstock om än orimligt fördelad, är det dags att ge utrymme åt gränslösheten i vårt varande, allt det som är; närhet, närvaro, ärlighet, kärlek.

Och låta det vara grunden för vårt görande, i sin begränsning och ofullkomlighet.

Filmen "Still Alice", som blir en fullpoängare tack vare den mycket drabbande slutscenen på just  temat görat och varat. Den utlöste något nästan bottenlöst, nästan obärbart, och tror jag, en mycket förlösande gråt hos mig.

Intighetens ocean. Zenmänniskor vet, i bästa fall, vad det handlar om. Kanske också Martin "Rocky" Kellerman vars första roman heter "Allt blir inget"?