Så som i Himmelen

Just nu presenteras mängder av listor med nollnolltalets bästa filmer.

"Så som i Himmelen" är enligt mig den bästa filmen och är glädjande nog också den svenska film som haft flest biobesökare (totalt sett 5:a med närmare 1,5 miljoner besök). Jag har sett den minst tre gånger och minns nära nog varje scen. Den innehåller tre fantastiska kvinnoporträtt av Frida Hallgren, Ingela Olsson och Helen Sjöholm.
Filmen tar upp en mängd teman, men framförallt är det en film om Den Stora Samhörigheten. Slutscenen om vikten av att möta och ta hand om sitt inre barn ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Visst finns det pekoralvarning i vissa scener, men hos mig hamnar Kay Pollak och skådespelarna hela tiden i och inte bredvid mitt hjärta.





"Tillsammans" av Lukas Moodysson är en film i samma klass och anda. Om att övervinna ensamhet och isolering utan att hamna i stelbent sekterism.

Bästa utländska film får bli "No country for old men", om dödens mödosamma vedermödor. Bröderna Coen visar att genialitet och galenskap ofta är nära varann.
Detsamma gäller Lars von Trier, som står i en klass för sig och kommit med en rad mycket känslostarka filmer t ex ; "Breaking the waves" (1996), "Dancer in the dark", "Dogville" och nu senast "Antichrist".

En personlig favorit är "Fight club" efter en roman av Chuck Palaniuk. Aj då, den filmen kom 1999.

Skrattfesten "Kopps" av Josef Fares vill jag gärna ha med på listan, liksom Roy Anderssons "Sånger från andra våningen".
Rikard Hobert! "Där regnbågen slutar" borde vara med.
Varför har jag inte med en enda film av en kvinnlig regissör? Lisa Ohlin borde kanske vara med; "Sex hopp och kärlek", är förbisedd. Eller Lone Scherfig med den populära "Italienska för nybörjare".
Javisstja, Aki Kaurismäki, naturligtvis får jag inte glömma "Mannen utan minne" ...

Hur ser din lista ut?

Dödens mödösamma dödàr.

Vaknar som oftast i vargtimmen. Idag med stark psykosomatisk smärta i bröstet. Inser att den har triggats av att jag såg klart "No country for old men" igår.
Tänker på filmen och inser att den är "Bröderna Coen goes Det sjunde inseglet". Våra urmyter tar ständigt ny gestalt. Bergmans film utgick från en medeltida kyrkmålning.
Liksom Bergmans filmer rymmer Brödernas Cohens filmer och även No country for old men, en bister och dråplig humor.
Filmen handlar om ett antal livströtta män, som redan (borde) gått i pension. Javier Bardem ger Döden en skrämmande och skoningslös gestalt, som dock allteftersom filmen fortskrider blir allt mer mänsklig i sitt förfall. Han är en av oss trötta och slitna som alltmer motvilligt tvingas träget knoga på. Här ligger denna sotsvarta films livgivande och frigörande effekt, som kom till mig när vargtimmen gick över i ännu en solgnistrande höstmorgon.
Scenen när Döden möter den kvinnliga husvagnsparksreceptionisten glömmer jag aldrig. Inför denna kvinna inser själva Döden att det är bäst att söka mänskligare sällskap!