Tweets i vargtimmen 2019

 5 januari 2019

Anknytningshungern jagar genom kroppen i den grå januarigryningen. 

Den gnagande, plågsamma separationssmärtan ilar sina mörka moln över min inre himmel.

Jag andas lugnt och iakttar skådespelet.

Solbelyst. 

GIF

6 januari 2019

Allvaret rymmer allt varande, även gapskrattet.

(Fint att se den roade S i soffan när hon såg Josef Fares' "Kopps" på TV. (M, Å och jag vred oss i skratt, när vi såg den på bio. Och jag upptäckte den fantastiska skådespelaren Torkel Petersson.)) 

GIF

"Åsynen av Albertines bara hals ... denna åsyn rubbade jämvikten mellan detta oändliga, oförstörbara liv som vällde sig i mitt inre, och universums liv, som tycktes mig bräckligt i jämförelse därmed."

Bild: David Wesley Richardson 

Nu har jag börjat på Prousts Spaning del 3. Vad handlar böckerna om? Längtan efter mamma; projicerad på Gilberte och Albertine i del 2.

Men djupast sett om att upplösa tiden, förvandla allt till ett gudomligt 

NU. 

19 januari 2019

Mediterade 2,5 h per dag under 5 dagar efter min födelsedag. (Avstått idag.) Det har öppnat upp till ett besinningslöst gallskrik i mitt djup, insåg jag, när vi mediterade våra 22 minuter. 

På ytan helt lugn, i djupet gallskriket, som öppnar ett slukhål av oemotståndlig ätlust.

Igår kväll återupptog jag efter några dagars uppehåll jaktspelandet, och förlorade kontakten med det mycket plågsamma gallskriket, som långmeditationerna skapat kontakt med. Välbekant kampstress tog över. 

I morse infann sig djup nyfunnen lättnad och befrielse tack vare skrikmötet! 

21 januari 2019

"Gud har gått före oss in i det gudomliga försvinnandet"

Etel Adnan 

4 februari 2019

Det är ett krävande dygnetruntarbete att tröska igenom  det obekrivliga helvete, som min första tid i livet innebar. När ska jag inse och respektera det? 

6 februari 2019

Jag behöver vara med det lilla, sängliggande barnet.

7 februari 2019

Smärtblandat gallskrik och känslan att jag inte står ut 5 sekunder till under vår dagliga 31 minutersmeditation igår. (Sedan 1 februari, dessförinnan 22 minuter/dag sedan min födelsedag) 

9 februari 2019

På åttonde dagen av vår svintuffa dagliga 31- minutersmeditation blev jag belönad. Valde att gå in i trance via tredje ögat, vilket jag har lätt för,  och kom i min längsta, djupaste kontakt med det obegripliga; Urkällan; alltings fundament, den totala intigheten. 

Vila Frid Nu 

10 februari 2019

Gårdagens 2h Ecstatic Dance med fyra andra på Hagaskolan förde kropp och själ djupt in i ett frigörande, omstöpande kaos. 

All djupgående förändring sker via omfamning av omfattande kaos/hänryckning.

12 februari 2019

Det Gudomliga Ingenting löser upp Traumabetongen med fördröjd och långvarig verkan.

Vag, giftig olust, när traumat löses upp.

I stunden ÄR Det Gudomliga Ingenting total Trygghet, Tillit och Samhörighet.

Kamp, stress och oro förnekar ofta Traumabetongens uppkomst och stärker den. 

19 februari 2019

Självpåtaget fira IL 90 - ansvar triggar hjälplöst, förvirrat upplösningstillstånd och känsla av katastrofal, kaotisk tillintetgörelse. 

28 februari 2019

Att F oväntat "slängde mig i diket" och samtidigt storvulen deklarerade att han är som en (god) far för mig, tryckte ner mig djupt i mörk, dov, 67 år gammal traumasmärta. Också nära mitt djupaste, sanna jag. 

Jag i Gud. Jag i Ingenting.

2 mars 2019

"längtade jag så efter madame de Guermantes att jag knappt förmådde andas: det var som en del av min bröstkorg sågats bort av en skicklig anatom, avlägsnats och ersatts med en lika stor kvantitet immateriell smärta"

"Finns det någon ohyggligare belysning än tystnaden, som låter oss se den frånvarande inte i en utan i tusen upplagor, var och en i färd med en ny trolöshet."

"vanan är den av alla mänskliga plantor som behöver minst jordmån för att leva och först av alla spirar upp på den till synes kargaste klippa" 

ur Proust "Kring Guermentes"

6 mars 2019

"Omfamnar ett plågsamt, frätande kaos." När jag lyckas formulera i ord, det ordlösa som fanns före tankarna och orden, är det som att jag lättare lyfter det nyfödda barnet ur graven. 

Sen vila i tystnaden och andetagen. 

Ur aska in i elden, som det navelskådande pensionärslivet blivit för mig. Även om elden ofta känns förtärande, ja, hela tiden, mer eller mindre, så är den i realiteten återfödelsens vulkan 🌋 .

12 mars 2019

Stilla veckor inkl. 24 tim. Nyepi, utan mobil, TV, radio etc, var förträfflig grävskopa ner i djup smärta. En psykisk smärta skar som knivar i varje cell. 

Sen nätbedragen (banken betalar).

Triggade välbekant skräck och stress i kroppen. När den nu klingat av, mår jag underbart. 

26 mars 2019

Tack Rebecka Åhlund  för "Jag som var så rolig att dricka vin med", en smärtsam, självutlämnande, bekräftande, hoppingivande bladvändare! Som arbets- och aktivitetsnarkoman har jag förr fått hjälp av många Tolvstegsmöten. Ser min missbrukar"personlighet" som en fruktlös jakt för att fylla ett mycket tidigt sviket anknytningsbehov. 

31 mars 2019

Mitt stilla, intensiva kaosdansande under nästan två timmar igår löste upp livslånga begränsningar/anspänningar. Omedvetna vaktposter har fått välbehövlig vila. En enorm, skön, skrämmande, befriande trötthet, trötthet, trötthet breder ut sig i kroppen. 

1 april 2018

"Jag letar efter mig själv i kärlekens kista" 

Jila Mossaed

Djup kontakt med det stora, fantastiska Ingenting, 

till bredden fyllt av Gud,

under kvällens meditation.

13 januari började jag/vi med 22' på pall, sen 31' , sen i fåtölj. Svinjobbiga sittningar.

För en knapp vecka sen belönad; allt lättare, snabbare, djupare, skönare trance. 

9 april 2019

Varje tyst och stilla dag, en dubbel återfödelse ur den grav jag föddes ner i. Efter natten o eftermiddagssömnen, en förträngd spillra av smärta, sorg, trötthet o svaghet, som med sann glädje, fogas in i helheten. Tills ledan och tristessen tar överhanden och för in i goda nuet. 

18 april 2019

I full kontakt med Varandet, som vi föddes ur, försvinner all rädsla för döden.

Och tack Stina Wollter, som rörde mig till tårar på Pilgatan igår.

19 april 2019

Varje gryning återföds jag, 

drypande av smärta, sorg och hjälplös svaghet. 

Omfamnar. Omsluter.

Dansar ur min grav. 

2 maj 2019

"Drömma i solen vid havet

göra ingenting

Den som kunde det

Vakna, lata sig, glo, andas

ÄTA LITE, lägga sej och sova" 

Ulf Lundell  "Vardagar"

18 maj 2019

Åter tillbaka vid fronten/skärselden/ läkningen i den avgrundsdjupa smärtan, sorgen, svagheten, efter utflykten, andhämtningen i Stockholm i vårskrud. 

"Det var som att jag tappat kontrollen över mitt eget liv. Saker hände utan att jag kunde hindra dem från att hända. Jag hade aldrig känt mig mer levande. Det var en ny känsla och utan att jag med säkerhet kunde påstå att den var bra fanns den där och ropade som ett väckelsemöte"

Karin Smirnoff "Jag for ner till bror"

Ett obegripligt Ingenting rymmer, omfattar, omsluter allting. 

Flödande kaos. 

4 juni 2019

"Only what happens now, happens tomorrow"🙏 

6 juni 2019

Införlivad i Trygg Förvissning.

(Klarsyn efter senaste hypnosen hos Bengt, som trots förbokning ändå överträffade spontanbesökets jackpoteffekt. Jag hamnade prestationslöst i det läkande landet. Såg en del rött och grönt. Väldigt välmående efter emsov. Sluta/överbrygga då och nu.) 

7 augusti 2019

Skräcken för Sorgen jagar mig som en slavdrivare. 

23 september 2019

Golf Clash triggar de oläkta resterna av mitt skriande anknytningsbehov i början av livet.

Sen gäller det att läka dem också...

6 oktober 2019

"inte tillbringat mer än en och en halv timme i huset, det känns som åtskilligt längre. Ett stycke tid som inte kan mätas, eftersom den är av ett annat slag än den vanliga tiden. Alla de bleka minuter, månader och år som jag ditintills i mitt liv simmat motströms igenom." 

Håkan Nesser "Halvmördaren"

20 oktober 2019

Så bra den är Hans och Greta på Norrlandsoperan!

"Står du vid förtvivlans rand,

 räcker Ängeln dig sin hand."

12 november 2019

"de hade på mig gjort samma intryck av platt banalitet som infarten till den danska hamnstaden Helsingör torde bereda varje glödande Hamletentusiastist."

(träffande sammanfattning av 200 sidor ur Proust: Kring Guermantes)

"Är det detta som är ålderdom? tänker hon plötsligt. Att acceptera förfallet och bejaka meningslösheten? Tanken fyller henne med ett egendomligt lugn, och slutligen, i gryningen somnar hon." 

Lina Wolff "Köttets tid"

24 november 2019

Allt från vag olust till rasande outhärdligt utplåningstillstånd omvandlar jag till fyllig, smakrik, stilla salighet m h a långsam, trägen, mild, tålmodig, kärleksfull närvaro i mörka novembergryningen. 

30 november 2019

Det sjuder av liv och läkande trauman i den ännu svarta novembergryningen.

Alessandra Celletti spelar "Metamorphosis"

8 december 2019

Del 3 av Prousts "På spaning..." klar!

"Charlus vrålade. Tror ni att det står i er makt att såra mig? Vet ni inte vem ni talar till?  Inbillar  ni er att den giftiga saliven från 500 småpojkar bland era vänner, sittande på varandras axlar, skulle kunna träffa ens så högt som till mina vördnadsvärda tår?"

Hjärtlös, tacksam, godmodig och smärtfylld

Igår morse kom insikten om min hjärtlöshet genom livet till ytan, tack vare att jag sett Ola Rapace i Stjärnorna på slottet kvällen före. Jag läste också nyligen hans febriga bladvändare Romeo - min flykt i fem akter. Insikten gjorde också att jag fick en nyckel till varför det är något extra med Stina Jacksons Silvervägen, som jag lyssnade/läste klart för några dagar sedan. Lelles besatta, ensamma, nattliga sökande efter sin dotter ännu tre år efter hennes försvinnande, kan ses som en metafor för förlusten av kontakten med det inre barnet och vilka konsekvenser det får. Just ensamhet, besatthet och hjärtlöshet. Avskurenheten gör också barnet hjärtlöst och desperat.

Exorcistisk övning 2004

Plötsligt blev Silvervägen en bok värd högsta betyg från mig och jag begrep varför den fängslade mig så mycket trots att den på ytan är en ganska konventionell och lite trälig eländeskildring och thriller.

Jag kan lätt identifiera mig med min namne Torbjörn i boken. Hans öde kunde blivit mitt och har väl delvis varit det  Ljuset i boken kommer från barnet/tonåringen Meja, kvinnan Anita och främlingen/polisen Hassan. 

Att det metaforiska är så inbäddat i historien, vet inte ens om det är medvetet konstruerat av Stina Jacksson, gör mig imponerad. I den hyllade storsäljaren Där kräftorna sjunger är sagoformen så tydlig och påtaglig att det förtar en del av  berättelsens kraft. Det mytiska har tydligen störst kraft som underström.

Att hjärtlösheten trädde fram i eldskrift inom mig bör betyda att jag fjärmat mig en bit från den. Att jag håller på att bli "en mildare man" , som Ulf Lundell återkommande beskriver sin strävan i Vardagar 2, som jag nu lyssnar på en del under dagarna. Hans inläsning av boken är väldigt bra. Jag skulle aldrig förmå mig att själv läsa boken. Det får räcka med Vardagar, som var utmärkt, men ytterligare tiotals timmar av detsamma blir ändå för mycket. Att lyssna på den som ett trevligt, tänkeväckande, irriterande, speglande och kittlande sällskap och skval under disk, matlagning och liknande är däremot behagligt sällskap. F ö gjorde Linn Mildehav en obetalbar Adventskalender med läsningar ur Rapace's, Lundells och andra gubbars böcker.

När jag vaknade idag kl 05 kände jag mig pigg, godmodig, glad och tacksam. Tacksam över att klarat mig genom ännu en intensiv terapinatt. Tacksam att vara vid liv, ännu lite mer läkt. Tacksam att ha återhämtat mig och ha en ny förmiddag med ork och energi framför mig. Tacksam att det ljusnar. Tacksam att S snart vaknar. Tacksam att min dotter mår bra.

Kl 06 - 07 sov jag om och vaknade sen riktigt smärtfylld, trött och eländig. Kanske bidrog att jag glömt använda bettskenan mot sömnapné, men det är ett mönster att jag blir trött och eländig, när jag somnar om på detta sätt. Fast det är ändå eftersträvansvärt och bra att få somna om. Ja, underbart!

Slutligen hade jag igår ovanligt mycket energi tack vare att insikten om hjärtlösheten blivit medveten och omfamnad.

Det magiska rummet

Att vara i Kaosrummet i Fyrarummaren, som jag skrev om i förra inlägget kan upplevas som:

"förvirring, konflikt och missanpassning. Något är eller känns fel, men jag vet inte om det är mig eller andra det är fel på. Självupptagenhet. Tillbakahållna känslor av rädsla, ilska eller ledsenhet. Mindervärdeskänslor. Dålig kontakt med andra. Tvivel, osäkerhet om vad som är rätt och/ eller vad jag vill."

Ja, det kan i västra fall handla om ren panik och en närmast outhärdlig smärta. Ett gränslöst tillstånd utan orientering, där friheten skenbart är total,  men  desorienterad, meningslös och de facto leder till flykt, förlamning eller kamp. Men vart, från eller mot vem?

MEN tillståndet kan genom just sin gränslöshet vara precis motsatsen; hänryckning och extas. Ett fönster in i det transcendentala.

Kort och gott: Helvete och himmel. En portal in det gränslösa allt och ingenting. Rakt in i det vi kommer från och ska återvända till.

Det är min tro och övertygelse.

Människans existens är ofrånkomligt begränsad i tid och rum, men vi när hela tiden en längtan in i det gränslösa. In i det oförklarliga och paradoxala allt och ingenting. Vi jagar efter det omöjliga och omänskliga allt, men finner det enklare? i ingenting, som magiskt expanderar, ja är liktydigt med likaledes gränslösa allt.

Obegripligt. Mystiskt och magiskt. 

Att träda in djupare där handlar om förmågan och tillliten att våga vara öppen och sårbar. En svår konst. Lugn och ro är i alla fall en god grogrund.

Såg första delen av Marie Nyeröds dokumentär om Ulf Lundell i förgår. Gillade den, även om den anklagats för att vara alltför hyllande.

Inser att ett viktigt (det viktigaste?) skälet till hans popularitet är just hans nära kontakt med Kaosrummet. I alla fall för mig. Han blev intressant för mig först efter min stora kris, min panikångest, mitt stora ras ner i Kaosrummet, som jag senare upptäckte rymmer himmelska, andliga rymder att sväva tyngdlös i.

Tillblivelse - att inte rygga tillbaka

Ännu ett år av långsamt tillfrisknande. Jag kämpar inte längre i Skräckens hav, utan är en ilandspolad vrakspillra. Nattligt omstöpande kaos i de inre djupen, under en stilla hävande, ibland skälvande yta.
Jag gläds åt andras kamp och framsteg i min närmaste omgivning och som del av ett universiellt vinnarlag.
Ann Heberlein verkar funnit mer balans och harmoni, även om hennes inledande friskförklaring i "Ett gott liv", mest liknar ett gott skämt:
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde så att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog bort sådant som kallas vanföreställningar. De gav mig eksem och utslag, bultande smärtor i benen, domningskänslor, darrningar i händerna, muntorrhet, mardrömmar."

Maria Elisabeth Skäringers starka Vinterprogram avrundade hon med ord jag helt kan dela:
"Att vara i sitt jag. Vara sig själv. Så svårt och enkelt på samma gång.
Och allting som blir vad man gör det till. Sannerligen.
Som en teaterscen där alla får sina roller tilldelade. Kanske vill man inte alls spela den där rollen man fick. För det var nån annan som skrev manuset. Men man gör det för att få vara med.
I början. I alla fall en liten stund. Tills jaget tränger sig fram. Den innersta längtan, ljuset, som ju finns längst där inne i oss alla. Och man förstår att man faktiskt bestämmer själv. Och då kanske allt rasar. Det som inte var byggt för att bestå. Och man kan känna sig ensam, innan det blir ljust på riktigt. Och det verkligt uppväxta inom oss, tar det lilla inre barnet i handen. Och då är jag aldrig mer ensam. För då har jag mig själv. Då bor jag i mig själv. Och det blir en alldeles ny gryning."

Allra mest fascinerande och lärorik fann jag Åsa Pehrsson9sberättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Om att inte rygga tillbaka, utan spegla fram den verkligt vuxne, som kan omfamna och bära det lilla, illa sargade barnet, och finna och utveckla goda, läkande relationer.
Lyssna du också! (Tack till Ulf Lundell vars tackbrev till Tendensredaktionen uppmärksammade mig på programmet!)

2012 ber jag om mer glädje och många, stora läkande tårar.

Vad önskar du?

Gott Nytt År!
önskar Tobbe

Lundells(p)ex

Jag försökte läsa Lundells "Jack" redan när den kom på 70-talet, men gav snart upp och avfärdade den som en flummig och omedveten drogberättelse.
I början på 2000 - talet gjorde jag ett nytt försök och mötte då en ensam sökare, antagligen den spegelbild av mig själv som fått mig att sluta läsa på 70 - talet.
Först i somras läste jag ut hela boken och fann då en både medveten och spontan skildring av (försök till) självständigt vuxenblivande och även mycket humor och ordglädje:

"Låg vid Trollsjön och oroade mej för att få stånd så att jag skulle bli tvungen att ligga kvar till kvällen för att kunna gå därifrån med hedern i behåll. Naturligtvis fick jag stånd. Och tvingades börja mana fram bilder av tidningar som blåste över vindtorra gator och granskogskvantiteten i Medelpad och problemen med att lära sej Pythagoras sats och sånt. Till slut var den slak och jag skyndade mej iväg. Jävla kuk.
Måste få knulla, sa kuken. Annars gör jag om det."
...

"Bart och Ritva drog snart iväg till sovrummet. Och där satt jag. Med den har Ebon och min mätta snok. Som inte alls ville vara med. Men jag måste ju i alla fall så jag strök henne väl över kinden och sa att hon va söt och ledde henne varligt till min säng och där låg vi sen i två timmar tror jag, med kläderna på och hånglade, som det kallas och när hon frågade hur gammal jag är och jag svarade tjugotre så trodde jag inte på vad jag sa. Kan ju inte vara mer än femton som ligger och torrknullar en brud mitt i natten och i två hela timmar. Till slut gjorde det så ont i underlivet att jag föreslog en promenad ner till sjön. Och, det måste jag beundra henne för, utan att visa någon som helst besvikelse tog hon mej i handen och vi gick ner till sjön i gryningen. Och gick väl där och konverserade så gott vi kunde och det kändes ungefär som om jag var ute och gick med morsan. Och så såg vi på sjön. Som rök. Och så gick vi upp till huset igen och hon tog en taxi hem vid halv fyra.
Jag tog mej en bärs och studerade Nackamastens blinkningar och undrade vad det var med mej och så fick jag stånd. Det kanske är mej själv som jag är tänd på.
Bart kom flämtande ut från sitt rum och såg lycklig ut i kalsingar och rufsigt hår.
Herregud! sa han och slog sej ner bredvid.
Ja, herregud, sa jag.
Hur var hon?
Vem då?
Ebon så klart.
Ja, hon var väl okej.
Sa du är ... förlöst nu då.
Tja.
Låg du inte med henne?
Jo det gjorde jag. Måste ju.
Jamen hur var hon då? Var hon vild? Tog hon för sej? Eller låg hon bara där och tog emot?
Vi tog aldrig av oss kläderna.
Han skakade på huvudet och gick in till sin dam igen.
Men natten var sval."

Ett par veckor senare:

"Det här ar ju jävla kul, skrek han. Ritva, för fan, RITVA! KOM HIT! Och ta med dej den där båten som ligger i skåpet i mitt rum.
Och hon kom med en liten vacker skuta i plast och Bart körde överlycklig omkring mellan våra ben och armar och plutade med läpparna och gav order till besättningen. Han lät ankaret gå mellan Ebons ben och sade sej vara tvungen att skicka ner en dykare för att undersöka om det fastnat ordentligt i botten och så dök han. Och Ebon for upp, tydligen kittlig, så att vattnet forsade öyer kanterna och blötte ner allt inklusive Ritvas fötter och ben och jag tog henne i armen och drog ner henne. Och fyra personer är väl ungefär vad som får plats i ett badkar. Bart skruvade på duschen och med vild glädje plågade vi varann med dom vinande vattenstrålarna och hade förbannat roligt och började slita i varandras tröjor som snart for iväg med smaskanden in i kakelväggarna under jublande skrattsalvor. Det var ingen som helst hejd på nånting längre! Vi for upp och ner i badkaret och skrek och sprutade vatten och slängde blöta svampar på varann och var värre än en drogad lekskoleklass.
Efter ett par timmars vattenlek drog jag med mej den halvnakna Ritva in i mitt rum och låste för säkerhets skull dörren. Ormen hade blivit uppjagad som en komet av att se och känna hennes bröst i badrummet att jag ville och ville fort som fan och hon med och under andfåddhet och ivrighet slet vi av oss vad som var kvar i klädväg och hon slängde sej tillbaka på sängen och särade på låren och sträckte ut armarna. Och jag dök rakt ner i hennes sköte och kysste henne och slickade henne och vispade runt med tungan i hennes stjärt till hon började grymta och jag gled upp över henne och knullade henne och hon knullade tillbaka. Ja jävlar!"



Igår hade jag för första gången riktigt kul på UDI:s Söndagsdans (länge sen jag var där). Mycket kontakt med en glad och lekfull, skuttande 4-5-åring i mig. Varje gång lika glatt överraskad och barnsligt förtjust, när jag återfann min partner efter två frisnurrar.

Ulf Lundell får mig på gott humör

Jag stiger upp efter min middagslur, slår på TVn och ser Ulf Lundell bli intervjuad på sin gård på Österlen. Uffe som fyller 60 i år verkar glad, harmonisk och försonad med sig själv (och sitt liv). Så även jag, även om jag blir lite avundsjuk över att han sitter välbeställd på sin gård vid havet. Fast han har säkert fått betala priset och även jag har min gård, fast jag väljer att just nu bo någon helt annanstans.

När jag läste "Jack" på 70-talet avfärdade jag den pk som en ointressant rumlarbok. När jag läste om delar av den för ett par år sen, insåg jag att det är en stark skildring av en mycket ensam och vilset sökande människa. Just en sådan som jag var, men inte vågade se mig som på 70-talet. Därför måste jag avfärda boken.

Först i början på 90-talet blev jag under några år ett Uffe-fan. Han hade lämnat sprit och droger, blivit slagkraftigt politisk, men brottades ännu med sitt liv och sina äktenskap. Kanske var det hos Lundell jag först, utan att då fatta det, började inse att jag levde i ett dåligt förhållande. Även jag sökte ännu min flock och framförallt min rätta famn. Jag ville ha mer rock´n-roll, utlevelse och äkthet i mitt liv. Det fick jag också uppleva under flera Lundellkonserter de åren.

Så lyssnade jag och dansade otaliga gånger till låten "Fel igen" på skivan "Män utan kvinnor":

"Du säger: Nej,nej
fel igen
Alltid fel igen
Hur du än försöker
får du foga dej till slut
Rätt men

fel igen"

Javisst, är det här den första omedvetna insikten om att jag levde i ett dåligt, hämmande (blivande!) äktenskap, som kom till mig genom dessa rader. När jag nu tar fram låttexten finner jag också följande profetiska rader: "Du min okända tvillingsyster/med din lugna kärlek/är vi fångna i samma sång?/ Ska vi mötas i ett gathörn/av en slump eller en tanke".

Ja, så blev det!

"I see need in you"

Först sedan detta behov dämpats från ett skri, ett imperativ, en djup prägling, någon gång i våras, förstår jag vad Marja såg och kände där ute i Stockholms skärgård en varm augustidag för fem år sedan.
Det handlar om behovet hos varje nyfött barn att få födas in i en levande symbios med sin mor. Att få en grundläggande bekräftelse av att vara rätt och tillhörig till livet. Uteblir detta skapas ett svart hål i mitt djup. Ett barn i trasor som skriker efter bröd, för att tala med Ulf Lundell. En besatt "dröm om mammas ömma famn. En utomjordings kärlekstörst", för att citera Jocke Berg. En oförmåga att bli till som separat individ.

Men om och när behovet en dag är rimligt fyllt, som skedde för mig nångång i våras, går man vidare. Tillräckligt fylld av kärlekens symbios för kunna möta den sorg och smärta, som jag befinner mig i nu. Den sorg och smärta det innebär att inse mig vara en ensam och separerad individ. En individ med frihet och förmåga att välja. Frihet att välja mellan "Kan själv!" och , för att åter citera Marja, detta mytiska, magiska och underbara "I need Everybody!"