En bra dag! och ett bra år? på jobbet.

Släckte lampan igår 23.30. Skönt att både S och jag gillar antifirande. Och skönt att nu få börja uppleva 2026 och att lite snö åter täcker stadens gator.

Dagen började 04.15. Mådde skit i kubik. Har några dagar försummat det levande begravda, förkrossade, tillintetgjorda nyfödda barnet. Jag har ökat min kapacitet och förmåga att härbärgera och känna smärtan, särskilt i dessa gryningstimmar. Mitt främsta ankare är min tilltagande kontakt med vad jag kallar ingenting, ett tomrum fyllt av allting. Intressant är att professorn i materialvetenskap Maria Strömme har blivit uppmärksammad under hösten, när hon publicerade en vetenskaplig artikel och beskriver något liknande;  ett fält bortom tid och rum, som var det som existerade före Big Bang och som våra medvetanden är en del av.

Igår demonterade Å, M och jag med mycket möda isär, den rejäla säng som Å:s pappa Gustaf byggde av en utdragssoffa. En enda envis spik höll hårt ihop det hela. Efter att vi äntligen fick isär sängen, fann vi underst i korthögen följande tarotkort att bli vårt gemensamma inför 2026:

Texten till kortet, översatt av Google, är bästa tänkbara inför 2026:

"Bli den frid du önskar se i världen så att du kan minska lidande, utför vänliga handlingar och utstråla kärlek.

Duvans ande påminner dig också om att när du ser orättvisor eller någon som lider skada eller är i nöd, lita på att du har förmågan att skapa frid genom att le, sända kärlek, tala ett vänligt ord och lyssna med ett medkännande hjärta. Gör din del för att vara en fredsmäklare, ge näring åt medkänsla och påminna andra om glädjen i harmonisk samexistens så att de också kan omfamna Duvans ande inom sig själva."

VARFÖR I HELVETE!?

På juldagsmorgonen, när S kröp ner intill mig, kom den fulla förklaringen till min fruktansvärt starka inre stress plötsligt i dagen. En röst har hela tiden vrålat i mitt inre: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!?

Nu har den rösten slutgiltigt? tystnat, eller i varje fall är den fullt upptäckt och genomskådad. Boken "Din tid kommer" 😀 av Carl- Johan Vallgren, som blivit utsedd till Årets deckare 2024 och jag nyss läst/lyssnat klart på, blev något av en barnmorska. Värkarbetet har pågått i 30 år.

På senare tid har jag också återkommande tänkt på scenen i slutet av Fanny och Alexander, där Alexander blir omkullknuffad i serveringsgången av prästens vålnad, som säger: "Mig slipper du inte ".

Jag har känt sedan i somras att den plågsamma inre stressen successivt har avtagit och välmåendet och livskraften i motsvarande grad har tilltagit.

Från förra hösten har jag ett minne, som först ett antal veckor senare blev begripligt. På väg hem från Småland till Umeå i slutet av oktober 2023, stannade jag några dagar hos min dotter i Stockholm och besökte då bl a Bonniers Konsthall. Jag satt i bibliotek och restaurang i den glasbyggnaden, åt en god sallad och ett förunderligt välmående spreds i mig. 

Några veckor senare insåg jag att den lågmälda, men kraftfulla uppenbarelse, som jag känt i konsthallens restaurang, var känslan av att inte längre vara levande begravd.

I år var sommaren fylld med mängder av mestadels roliga aktiviter, på egen hand och tillsammans med andra. Ofta kände jag att, nu orkar jag inte mer, men krafterna återvände hela tiden snabbt. När jag sedan i september åter besökte min dotter, som nu flyttat från Söder till Liljeholmen, fylldes dagarna av massor av upptäckarlusta och aktiviteter. 

Återkommen till Umeå, tänkte jag att nu är orken slut, nu går jag i ide, men orken och aktiviteterna har fortsatt, om än i lägre takt. Umeå har också för mig återfått en del av sin förlorade lyster.

Att jag fått vara infektionsfri, sedan i mars, jämfört med att dessförinnan under ett och ett halvt år varit nästan ständigt plågad av lättare infektion och blivit febrig efter varje ansträngning, bidrar givetvis till mer ork. Dock känner jag tydigt att huvudorsaken är att jag äntligen är uppe ur den grav, som mamma, byn, bygden och senare framförallt jag själv, skyndsamt och skoningslöst begravde mig i. Uppe, UTAN att känna starkt hot, stark stress över att jag gör något strängt förbjudet, som är belagt med omedelbart dödsstraff.

Denna stress har bl a varit särskilt påtaglig, när jag besökt min terapeut Bengt. Jag panikpratar ofta i början av besöken. (Att jag sen går in i en djup och transformerande trance är en imponerande och tacknämlig kontrast.) När jag sedan, genom många år nu, går hem från Bengt, känner jag en stor lättnad. Än en gång kom jag undan, golvet öppnade sig inte och jag blev inte  förpassad till underjorden och levande begravd. Vid mina två senaste besök har denna starka lättnad uteblivit. Jag har känt mig som vanligt, när jag gått därifrån, om än lite mer läkt och insiktsfull. Befriad, men utan mordiska förföljare hack i häl.

Samtidigt tynar också den omnipotens som alltid, eller i alla fall i mitt fall, åtföljer den totala värdelöshetskänslan  som en nödvändig kompensation, sakta men säkert bort. Detta är delvis obehagligt, en omvandling från inbillad storhet och osårbarhet i världen till litenhet, sårbarhet och försumbar betydelse i det stora hela. Det gör mig dock mer lyhörd, tillgänglig och betydelsefull i den lilla världen.

En sund omnipotens eller mer korrekt transcendens växer också ur min dagliga  andliga praktik, där, vid sidan om gryningstimmarna i sängen, 31 minuter meditation/andlig resa nu är kärnan. Den började jag med för ett par månader sedan.

Jag har också åter deltagit i Shamanic Breathwork och det blev återigen en starkt behaglig upplevelse i all stillhet. (Samtidigt som flera andra skrek och hade starka utlevelser.) Bl a kom den mycket stärkande tanken/bilden till mig att medan vi låg där och andades,  dansade i mitt sinne alla våra förfäder en peppande trancedans i skenet från Big Bang!!

Återigen: Ingen stor sak.

Och som Anna Vnuk sa i en dansföreställning på Unga Klara: Vi är 100% älskade av den kraft som skapar liv.

Nu är vi inne i 2025! Ja, tänk att jag fått börja uppleva även det! 

Luften har nu gått ur mig under helgerna, vilket är högst begripligt efter ett mycket intensivt år. Jag blir också äldre, snart 73, och allt mer utlevad. När jag varvar ner, härjar, också en vag men väldigt kraftfull (dock avtagande/mer hanterbar) olust i mig, framförallt under eftermiddagar och kvällar. Det känns som jag ska både implodera och explodera och sakta upplösas. Ja, att jag imploderar, exploderar och upplöses och det är väl just en upplevelse av att bli levande begravd. Och en variant av fight, flight och freeze.

En förmiddag, när jag oftast mår riktigt bra, kände jag att explosion, implosion och upplösning är nära besläktade med sprallighet, gladlynthet och barnslig förtjusning.

Nu är det Trettondag och jag ska avsluta och publicera detta långa fullmatade inlägg. För några dagar sedan började jag sitta på en hög pall istället för en vanlig stol, när jag gör min långa mediation. Jag brukar sen som ett inslag fylla övre delen av bröstkorgen och halsen maximalt med luft och så tänja ut dem inifrån . Detta brukar leda till ett märkligt fenomen: En vällustdusch strömmar från huvudet ner och ut i kroppen. Effekten är stark och följs av djup avslappning.

En stund efter att jag gjort detta i torsdags kom en mycket stark fysiskt svaghet över mig på pallen. Jag förmådde inte sitta kvar, utan måste avbryta när det var två minuter kvar och lägga mig i sängen. Då insåg jag att jag hade fått en stark och djup kontakt med mitt inre nyfödda barn i sin förkrossade svaghet, som han nu haft tillit att släppa fram. (Sen genomförde jag en mycket aktiv dag tillsammans med S, utan att förlora eller försumma den fördjupade anknytningen.) Följande natt hade jag mitt hittills starkaste drömmöte med min inre bäbis och hans rika och oförstörda känslopalett.

Min oftast dagliga 31 minuters meditation är ett existentiellt tivoli och ett Insikternas kapell. Idag kom det fullt till mig hur oerhört viktigt det är att ha funnit den exakta beskrivningen av mitt trauma. Att det perfekt beskrivs av vrålet: VARFÖR I HELVETE LIGGER DU INTE I GRAVEN, DÄR DU HÖR HEMMA!? gör att mitt inre barn känner sig fullt ut sett, förstått och bekräftat. Förhänget faller och vägen till tilliten och kärleken öppnas.

Och idag blev den avslutande inre tänjningen på pallen rena, rama knockoutdroppen, men jag lyckades denna gång hålla mig kvar på pallen och avsluta meditationen där.

Ingen stor sak

Efter fyra och ett halvt år deltog jag i torsdags åter i Shamanic breathwork. Jag fick då vara med om en oväntad och stark upplevelse. Inledningsvis kallade Robert i vanlig ordning på guider och förfäder. När han nämnde förfäder kom jag direkt att  tänka på min anmoder Eva Nilsdotter, som jag skrev om i början av sommaren och publicerade texten om här i förrgår.

Nu kom Eva till mig och fyllde mig under den timslånga andningen med kraft och stor tillförsikt. 

I maj i år besökte jag för första gången en seans, där ett medium kallade till sig förfäder inför ett 30-tal deltagare. Catarina placerade ofta de döda personerna vid sin sida lite trevande i någon del av lokalen, men i ett fall riktade hon sig direkt till mig. Hon sa att en krum gumma sökte kontakt med mig och frågade om det fanns någon sådan i min barndom som jag brukade besöka. Det gjorde det inte. Detta blev första och enda gången under kvällen, som hon inte fick napp på de "krokar" hon la ut bland deltagarna. Hon bad mig då att fundera vidare på saken, vilket jag också gjorde utan resultat det närmaste dagarna. Därefter har jag sällan tänkt vidare på detta.

Men nu under andningen föll poletten på plats!!

Jag upplevde också att Eva inte bara sände kraft och tillförsikt till mig utan till alla sina efterlevande.

Under andningen tog jag därför också kontakt med dessa. Särskilt med min dotter, och kände då att vi direkt fick en andlig kontakt, vilket gjorde mig tårögd och kärleksfylld.

Samtidigt var hos mig närvarande hela tiden under andningen en känsla av att kontakten med en anmoder fem generationer tillbaka var ingen stor sak, utan något högst normalt och naturligt.

Dagen efter kom dock en kraftig rekyl, när jag berättat det hela för min syster, som bara lyssnade utan särskilda kommentarer. Problemet var att jag kände mig helt utanför min egen självbild som en högst rationell och jordnära person. Vad var nu detta för nippriga tankar jag förde till torgs??

Sen fick Han Kang Nobelpriset och allt kändes åter självklart och ingen stor sak. Men i mig slogs ändå upp ett hål till himlen om hörnet, för att koppla till två låtar med Stefan Sundström respektive Lisa Nilsson.

För övrigt såg jag igår på TV en avklädning av Horace Engdahl, som gjorde mig starkt upprymd. Dokumentären var både ett respektfullt och hovsamt porträtt och gav (subtilt) också bilden av en upphöjd fjant. Så där kan Horace och jag ta varandra i hand, oss lärda fjantar emellan.

Telephos' spjut

Jag har tidigare skrivit om min grekiska favoritmyt, där Hera slungar Herakles från sitt bröst (och Vintergatan, The Milky way,  bildas av mjölkstrålen).

Nu har även Telephosmyten blivit en favorit tack vare boken Lyckans gåta av Carl Johan Malmberg.

Telephos sårades av OCH läktes senare av Akilles' spjut. Till exempel Wagners' Parsifal bygger på denna grekiska myt. Endast den som gjort såret kan läka det.

Jag tar till mig den tanken i mitt eget terapeutiska arbete. Det innebär en helomvändning i mitt förhållningssätt. Eller snarare att jag gått hela varvet runt!

Från en fast övertygelse om att min mamma älskade mig, som sen fick mig att hemtamt söka mig till kvinnor, som var lika oförmögna att älska mig. Sen ett uppvaknande och insikt att jag bar ett oälskat barn inom mig, som jag måste lära mig vårda och älska. Ett arbete som pågått i drygt 25 år. Och nu försöker jag bada i den kärlek som fanns under min mammas anknytnings- och omvårdnadsoförmåga.

Till min hjälp har jag ett foto från 1957, där min syster sitter i pappas knä och samtidigt möter mammas kärleksfulla blick, som jag har satt upp i taket ovanför min säng. Jag kan i denna stund se på det, när jag blickar upp från mitt ryggläge. Och i köket tickar ännu klockan som syns i bakgrunden på fotot.

Avvisad och försummad

I morse blev en gammal sanning, som är värd att åter? formulera, tydlig för mig.

Jag blev gravt känslomässigt avvisad och försummad min allra första tid i livet, vilket gjorde mig traumatiserade och svårt sargad. Det födde ett kompensatoriskt behov att bli sedd, förstådd och bekräftad på ett sätt  som var berättigat som barn, men blir överdrivet och fel som vuxen. Simsalabim kommer jag följaktligen att bli avvisad som vuxen, vilket är rimligt eftersom mitt beteende är dysfunktionellt. Det fina är att det sätter mig i kontakt med smärtan hos mitt oläkta och förträngda trauma och ger mig möjlighet att omfamna smärtan och sorgen och läka mig. OM jag inser att mitt problem inte ligger här och nu, utan ligger i det förflutna. Innan dess kommer jag att gå på smäll efter smäll, tills jag förhoppningsvis förstår.

Mitt förflutna gör att jag blir både klängigt behövande och kyligt distanserad. En kombo som bäddar för att bli avvisad.

Ja, så har det sett ut och gör delvis ännu av ohejdad vana 

Ett hjärtskärande, kärnfullt och  pinsamt minne av hur detta tog sig uttryck, kommer från 1974, när jag var 22 år och skulle ensam lifta ner till ett IAL - läger i Frankrike. Ett väldigt stort åtagande för en dysfunktionell stackare som känslomässigt ännu är ett försummat och avvisat litet barn. Detta blev illustrerat redan på färjan till Danmark. En liten flicka grät olyckligt, när vi skulle stiga av och en man frågade vart hon var på väg. Mitt olyckliga barnjag kände sig tilltalat och jag svarade på mannens fråga, som om den varit riktad till mig. Jag blev kraftigt avsnäst: "JAG FRÅGADE INTE DIG!"

Berättigat, och oerhört smärtsamt och pinsamt för mig.

Men, jo, jag kom till Frankrike och hem igen, och långt senare fann jag mitt inre barn och förmår allt bättre vårda och trösta det.

Delar av arbetslaget i Frankrike 1974.

Avvisad och försummad är tveklöst teman även i den igår avslutade radioföljetongen Madonna i päls av Sabahattin Ali, som lästes väldigt bra av Jonas Kruse. Mycket njutbart att höra honom läsa denna bitterljuva för att inte säga sentimentala historia.

Läkande möten

Detta inlägg innehåller eventuellt spoiler om Bröllop, begravning och dop. 

I natt hade jag ett läkande drömmöte med mitt inre barn. Barnet var bara en tummetott högt, men väldigt livaktigt även om det i slutet förvandlades till några droppar vatten och blod, som rann nerför några trappsteg. Jag försökte målmedvetet samla upp dropparna och vaknade. Jag insåg då att drömmen triggats av Marie Lundqvists rollfigur, Michelle, i serien som nämns i inledningen. Hon kämpar besinningslöst och handfast för att få ta hand om lilla Grace. På ett ytligt, medvetet plan var det ganska jobbigt att se hennes framfart, men på ett djupare plan framkallade det uppenbarligen jubel och nattens dröm.  Hennes beteende var raka motsatsen till min mammas. För mamma var jag djupare sett något som katten släpat in, något som hon likt Hera ville slunga från sitt bröst. Något som helst inte borde finnas.

Fruktansvärt och ofrånkomligt  nog levde denna tillintetgörande underström kvar i mig visavi min nyfödda, späda dotter. De förödande förbannelser som inte kommit till medvetande, bearbetats och läkts lever obönhörligen vidare.

Rester av denna tillintetgörande underström blev också bearbetade och läkta föregående natt. På kvällen kämpade jag med mitt föregående blogginlägg om Louise Glück, samtidigt satte jag mig framför TVn med min kära för att se ett program om Elise Ottesen -Jensen. S bad mig lägga bort mobilen. Då blev jag tvärarg, gick och la mig igen och fortsatte med blogginlägget. Båda blev vi tillintetgjorda och S därtill rasande, men vi tog själva hand om de triggade känslorna ett par timmar, innan vi famnade varann inför nattsömnen. Min natt blev sen fortsatt bearbetning och läkning av den triggade tillintetgörelsen. När jag vaknade överfölls jag först en kvart av en stark förintande dödskänsla, som övergick i en lika stark känsla av läkning och befrielse.

Det är intressant hur de mänskliga predikamenten lever vidare genom tiderna. För Louise Glück är t ex myten om Persefone central, för mig den om Hera och Herakles, Den Bortslungande. Då också Vintergatan, The Milky way, bildades av mjölkstrålen från Hera, när hon slet Herakles från sitt bröst.

Kanske är det därför jag alltsedan barndomen blickar mot stjärnhimlen med längtande förtröstan. 

Eller för att tala med Martinssons Aniara. Jag, Den Söndersprängde, som nu mödosamt fogar mig samman inför väntande ålderdom och upplösning.

Herakles stryper ormarna Hera sände för att döda honom

Hjärta av sten

Tidig morgon är en viktig, helig och helande tid för mig.

I morse vaknade jag 05.15 och som vanligt bara låg där, medan den lika vanliga ansattheten från nattens drömmar klingade av.

Sedan tänkte jag sjunga en kortversion av Aquarian mantras, men först göra en genomgång av mina sju chakran kopplade till de fem elementen. Detta ledde mig in i en relativt djup och lång trance/hypnos. Mitt "knep" för att komma i trance är att gå in i tredje ögats märkliga och undergörande tomhet. Den förmågan har kommit till mig spontant och naturligt, och fördjupats mer och mer. I morse gick det väldigt lätt. 

När jag kommer i trance börjar mitt vänstra skulderblad och underarm att rycka. Det är någon rest av ett mycket tidigt barndomstrauma. Förmodligen att mamma tagit hårt i min arm, och ryckt och skakat. Jag kan välja att gå djupare in i detta trauma, vilket då blockeras och min andning låses. Ryckningarna är ett rent fysiskt fenomen, som inte är kopplade till några alls känslor (än så länge).

I stället brukar jag fokusera på lagom avslappning och att gå djupare in i en vilsam och läkande trance.

Där upplevde jag att mitt kron- och tredje ögat- chakra främst är kopplat till elementet eter, vilket stämmer överens med den traditionella ayurvediska läran. Eterkänslan är för mig en skön, tom rymd fylld av just detta vilsamma, stilla, läkande "ingenting".

Mitt halschakra upplevde jag som fyllt av svart skiffer.

Hjärtat, som är kopplat till elementet luft, upplevde jag som en vacker, vattenslipad, grå sten.

Foto: Malin Stoor

I Navelchakrat finns min eld (viljestyrkan) och lite förvånad att mitt vattenelement i sakralchakrat också är i sin ordning.

Mitt jord- och rotchakra kändes som toppen på en utbränd tändsticka.

F ö har jag senaste veckan upplevt en energi och ett "go", som mycket mer ständigt närvarande. 

Kan det vara så att tre och ett halvt års pensionärsliv, samt samhällets Coronanedvarvning, har tagit mig ur minst 25 års svårt överansträngning och utbrändhet? Är tiden med känslan att nästan ständigt "gå på fälgarna" över?😊

Det här blev en inblick  i min andlighet och dess uttryck.

Hur ser din ut?

F ö är dansen, andetaget och det stora, tomma, breddfulla Ingenting min religion.

En tryckkokare av oläkta trauman

Än en gång har Livet uppstått
ur det handlösa fallets eviga mörker

Solkatter vibrerar på väggen
Gryningsljus och full dager

Stillhet i skärande, skimrande skrin av ensamhet
Mjuk och orörlig omsluter jag ett outhärdligt upplösningstillstånd

Andningens böljande våg
Smeker varsamt den skälvande sårbarheten

Nåd och stilla jubel

Svårfångad  flyktighet
Vattenfall av ogråtna tårar

Ursprung

Sometimes I feel like a marvelous child

Efter min födelsedag i bitande vind och vinterkyla (undrar hur det var i Kalmar för 62 år sedan), och som tack för alla hälsningar, är det vara dags att publicera min inspelning av asplövssus.

Den lyssnar jag på nästan dagligen, vilket ger mig lugn, ro och läkning.

En god förklaring till effekten fick jag i ett av Fredrik Lindströms Sommarprogram för några år sedan. Han berättade att i nästan alla språk används ett susljud för att vyssa, lugna och söva ett barn. Antagligen för att det liknar hur moderns blodomlopp låter under tiden i hennes mage.

Räddningsaktion 14 maj 2005