Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv.

Att värna, vårda, trösta och älska mitt inre barn

Det gör mig glad att finna i klubbtidningen i bokklubben Natur och Kultur Direkt att månadsboken i september handlar om att ta hand om sitt inre barn.
Mitt tillfrisknande beror helt och hållet på min tilltagande förmåga att vårda mitt inre barn.

Första gången jag hörde begreppet mitt inre barn var sommaren 1995. Jag hade under ett halvårs tid (av min föräldraledighet) någorlunda lärt mig hantera mina panikattacker med hjälp av Lars Erik Uneståhls avspänningsband och mental träning. (Tack för dem, syrran!) Då sa min vän H att jag också måste lära mig ta hand om mitt inre barn. Jag minns att jag fick lust att sparka henne på smalbenen inför denna nya uppgift, när jag just kunde glädjas åt att ha krympt min panikångest till en mer hanterbar hypokondri. Men det skulle visa sig att hon hade rätt.

Genom vissa omskakande upplevelser vårvintern 1997 slogs mina försvar sönder och jag kom i direkt och tydlig kontakt med mitt inre barn. Av vännen G fick jag låna boken "Frigör barnet inom dig" av John Bradshaw. I boken finns frågescheman för att få svar på hur skadat det inre barnet blivit i olika åldrar under uppväxten. Jag såg direkt att för min del handlade det främst om spädbarnstiden.

Trots denna kunskap fortsatte jag flera år att jobba heltid på Vasaskolan. Där var vi fyra kollegor, som varje vecka träffades en timme för att prata om hur vi mådde. Nästan varje vecka talade jag om att jag hade ett illa medtaget spädbarn att ta hand om inom mig. Men varken jag eller mina kollegor reste frågan om den uppgiften verkligen kunde fullgöras samtidigt som jag arbetade med att ta hand om över 150 elever i mina ämnen och dessutom hade en dotter i förskoleåldern. Jag var också livligt politiskt engagerad under dessa år.

Ändå arbetade jag på att skaffa mig kunskap och kompetens för min uppgift. Jag dansade frigörande dans och andades frigörande andning mm mm. Så läste jag självhjälpsböcker och funderade. Bl a minns jag att jag undrade över uppgiften i nån bok om att man borde lämna det inre barnet hemma om man skulle gå på något viktigt och krävande möte! Var det verkligen möjligt? Naturligvis inte, inser jag numera. Barnet finns hela tiden i min kropp. Vill jag prioritera barnet får jag ställa in min medverkan i mötet.

Först sedan 2002 när jag varit helt sjukskriven har jag kunnat börja utföra min uppgift på större allvar. Men även då värjde jag mig länge från att ta uppgiften på fullaste allvar. Och det är klart att om jag har ett utmärglat, döende spädbarn inom mig och i djupet är det barnet, så är uppgiften mycket svår och jag vill gärna och i det längsta fly från den.

Jag behövde hjälp.

Rosenterapi var en sådan hjälp, men en varm droppe i ett i övrigt kargt liv med bristande närhet i min vardag. När jag sent om sider fick komma på en sex veckors behandling på Mariedals Behandlingscenter, så blev flertalet av personalen skrämda av mitt eländigt mående och pockande inre barn. Där rådde en kall och avvisande hållning hos de flesta. Sjukgymnasten vägrade t ex ge mig någon kroppsbehandling. Man höll mig och mitt barn på behörigt avstånd, som om barnet skulle krypa ur min famn in i deras skräckslagna! "Du ska lära dig ta hand om ditt barn själv. Punkt slut." Att jag skulle mötas av en sådan attityd om jag kom till sjukhusakuten med ett verkligt utmärglat och döende barn i min famn är naturligtvis otänkbart. Jag skulle få all tänkbar hjälp. Men inte när det gäller mitt inre barn och inte ens från det som ansågs vara det bästa psykiatrin i Umeå kunde erbjuda. I alla fall år 2005.
Inte heller hjälpte det stort att under ett års tid nästan dagligen besöka IKSU Kultur och Spa, och ligga i deras varma källa och på vattenmassagebädden. Nej, det krävdes att jag lämnade mitt torftiga äktenskap, för var kan barnet läkas utom i en varm och nära kärleksrelation? Hud mot hud och andetag i kärleksfull omfamning är det enda som hjälper.

Ingen bagatell, Hanne!

En ledare av Hanne Kjöler i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?

Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.

Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")

När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.

Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!

Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.

Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!

Varje sekund ett liv

Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.

Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.

Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.

Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."

Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.

Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."

Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.

"I see need in you"

Först sedan detta behov dämpats från ett skri, ett imperativ, en djup prägling, någon gång i våras, förstår jag vad Marja såg och kände där ute i Stockholms skärgård en varm augustidag för fem år sedan.
Det handlar om behovet hos varje nyfött barn att få födas in i en levande symbios med sin mor. Att få en grundläggande bekräftelse av att vara rätt och tillhörig till livet. Uteblir detta skapas ett svart hål i mitt djup. Ett barn i trasor som skriker efter bröd, för att tala med Ulf Lundell. En besatt "dröm om mammas ömma famn. En utomjordings kärlekstörst", för att citera Jocke Berg. En oförmåga att bli till som separat individ.

Men om och när behovet en dag är rimligt fyllt, som skedde för mig nångång i våras, går man vidare. Tillräckligt fylld av kärlekens symbios för kunna möta den sorg och smärta, som jag befinner mig i nu. Den sorg och smärta det innebär att inse mig vara en ensam och separerad individ. En individ med frihet och förmåga att välja. Frihet att välja mellan "Kan själv!" och , för att åter citera Marja, detta mytiska, magiska och underbara "I need Everybody!"

Bottennapp om bottenmiljarden

I en essä i DN intar följande påstående en central plats:

Afrika "kanske aldrig har chans att hoppa på utvecklingståget. Det har redan gått, med en mängd glada asiatiska länder ombord och det kommer att dröja innan nästa tåg stannar till på stationen. Kina och många andra länder har visat att världen behöver deras varor, men på vilket sätt kan Guinea, Tchad eller Centralafrikanska republiken göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter?" (min kursivering)

Se där hur problemen tornar upp sig, när man inte sätter människovärde, utan i stället marknadsvärde som norm för utvecklingen.
Utifrån marknadsekonomiska lagar är det så att när den rikaste femtedelen av världens befolkning innehar 74% av inkomsterna/köpkraften och den fattigaste bottenmiljarden bara 2%, sker i princip 74% av utvecklingen hos de redan rika och bara 2% hos de fattigaste. De siffrorna visar hur ogörligt det är för marknadsekonomin att lösa världens fattigdomsproblem.
Och hur intresserade är afrikanerna av att göra sig oumbärliga för den rika världens konsumenter? För att citera Lars Winnerbäck: Det är väl inte sånt man tänker på och drömmer om. (Om man nu inte är Homo economicus, kapitalist, företagare. Ett släkte som numera tycks vara upphöjt till norm för vad det är att vara människa.)

Jag är dock övertygade om att även fattiga afrikaner vill ha mat, bostad, utbildning och hälsovård och är beredda att framställa vad de själva behöver.


Siffrorna ovan visar att med ytterligare bara 2% av världens samlade inkomster, skulle de absolut fattigaste kunna fördubbla sina inkomster...


Läs även
Det kinesiska spöket

Kåthet och uppgörelser

Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon bok av Elsie Johansson, men redan när jag såg en intervju med henne i Gokväll 20/5, bestämde jag att jag ska ändra på den saken. En ny påminnelse kommer när jag i DN läser en lovordande recension under samma rubrik som jag valt ovan.

Nu när Sara Lidman är i himlen får jag kanske rikta min trånad efter mogen och vis kvinnlig energi mot Elsie. Hon utstrålar en härlig energi och charm.

Ännu vet jag inte närmare vad Elsie Johansson skriver om kåthet, men jag kan formulera lite kring min egen.

Kåtheten mognar som ett vin. I ungdomen var den bråkig och pockande, oftast en plåga av rastlös otillfredsställelse omgärdad av djup skam.
Nu är den en våg av kraftfull, jublande livskänsla. En välkommen gäst att vara i förtrolig samvaro med, snarare än att snabbt utspisa och sedan skiljas ifrån.


Att avnjuta och bejaka min innersta livskärna, där sexualiteten finns, har varit en lång och svår kamp, alltsedan jag i likhet med den nyfödde Herakles blev slungad från bröstet. Visserligen blev jag så vitt jag vet aldrig bokstavligen kastad från bröstet av min mamma. Det var dock en djup och förbjuden önskan inom henne, som gick rakt in i mig och bl a orsakade min djupa skam inför sex.

Det var en befrielse att hitta episoden om Herakles och Hera i den grekiska mytologin. Tack för det Theodor Kallifatides!, som satte mig på spåren när jag först läste Mödrar och söner och senare just romanen om Herakles. Den förra njöt jag mycket av att läsa och jag kan hålla med Kallifatides, när han med glimten i ögat undrar om det är möjligt att leva utan förtrogenhet med de grekiska myterna. Vi möter dem hela tiden i modern tappning. Ett bra exempel är Stieg Larssons Milleniumtriologi, särskilt del två, Flickan som lekte med elden, där ödesdramatik från gamla antika gudasagorna serveras i modern sidvändartappning.

I Kallifatides Herakles omnämns så vitt jag minns inte episoden där Hera slungar den svältfödde Herakles från sitt bröst och i allafall inte hur mjölkstrålen, som sköt ur Heras frigjorda bröst spreds över himlavalvet och bildade Vintergatan (The Milky way).
Så när vi blickar upp på den gnistrande stjärnhimlen och känner närhet till Alltet, är det en föjd av Herakles traumatiska upplevelse.

Inget ont, som inte har något gott med sig.

Här finns fler lovord till Sin ensamma kropp:

Hon tar struptag på tillvaron

Ensam äldre kvinna saknar

Roman med skickligt tvinnade tanketrådar